Azalea
Lily Allen
Way Out West, 10/8 – 2018
Publicerad: 11 augusti 2018 av
Sofia Rönnkvist
Under en rätt så mulen himmel står Lily Allen och sjunger ”Sun is in the sky / Oh why oh why would I wanna be anywhere else?”. På Azaleas scen river hon nämligen av sin gamla låt LDN till att börja med, och kickar därmed igång sin spelning på Way Out West till ett hav av vinkande händer och medsjungande röster. Hon är iförd flertalet matchande saker i orange och knallrosa stort hår, och verkar aldrig ha varit lyckligare.
Bakom henne på scenen är det betydligt mycket mindre färgstarkt och nästan sparsamt utsmyckat. Tillsammans med sig på scen har Lily enbart en kille vid ett svart mixerbord som smälter in i bakgrunden och en basist. De båda håller sig där och låter henne vandra omkring ensam i förgrunden under hela spelningen. Men hon verkar trivas bra där, kanske lite för bra till och med. För det märks att hon är bekväm när hon lugnt spatserar omkring i mjukisbyxor med handen i fickan och sjunger låtar som Your Choice, Lost My Mind och Waste.
-
I sitt mellansnack är hon lite fräck och skämtsam i tonen precis som i hennes låttexter. Hon skämtar om att hon kanske ska ta av sig kläderna i slutet, håller med någon som skriker ”Fuck Theresa May” och slår ut armarna i satirisk glädje när hon berättar att nästa låt Apples handlar om skilsmässa. Det går inte att inte gilla henne, delvis också på grund av det konstanta leendet på läpparna. Såklart håller det även i sig när hon framför Smile till hurrarop och applåder.
Direkt efter så får publiken åtnjuta en premiär denna molniga kväll. Lily Allen spelar en låt som döpts till Party Line, och i samma veva som den drar igång märks de stora skillnaderna mot föregående låten Smile i soundet. Gamla Lily Allen möter den nya, och det poppiga R&B-ljudande är bortbytt till förmån för något som bäst kan beskrivas som laid back tropical house. Hon har berättat i intervjuer om hur hon kämpat med att inte riktigt känna sig hemma i musiken hon skapat det senaste, och kanske är det lågmälda framträdandet av de flesta låtarna ett resultat av den konflikten. Inte för att det är dåliga låtar, verkligen inte, men de har en avsaknad av hennes lite kaxiga passion.
Tvärt efter att hon till viftande långfingrar spelat Fuck You blir det tomt på scen. Ett encore känns efter den ljumna spelningen inte aktuellt, men likväl hoppar hon tillbaka upp på scenen. Löftet om att strippa infrias när hon drar av sig tröjan och drar på ett par smala solglasögon samtidigt som hon drar av Trigger Bang och It’s Not Fair. Det är även till den sistnämnda låten hon tar sina första riktiga danssteg, och den där handen i fickan känns långt borta. Hade den energin varit närvarande under hela kvällen hade mer än det rosa håret och eyelinern i oranget varit det tydligaste minnet från hennes set. För mycket till show blev det inte, men i det sista ögonblicket ger hon ett smakprov på vad som hade kunnat vara så mycket mer än bara en leende, spatserade Lily Allen på en öde scen.
-
