10-talets 100 bästa album

M.I.A. har beskrivit Matangi som sitt mest spirituella verk, ett där hon lyft blicken från den mänskliga världen och höjt den upp mot gudarna. I en postmodern, sekulär tid betyder det egentligen inte så mycket – så länge det låter som en LSD-tripp som äger plats i en djungel, så låter det, typ, spirituellt. Med den hinduistiska gudinnan Matangi i främre rummet blandar M.I.A. Drake-dissar med meditationsövningar och dansanta beats. Hon är en av få som faktiskt kan omvända spretighet till en styrka, och det finns en charm i den excentriska, rave-vänliga religiositeten som paketeras in i experimentella, maxade produktioner. Matangi är ett album som är fullständigt kompromisslöst i sitt uttryck, och trots förvirringen som stundtals infinner sig så vilar det något otroligt uppfriskande över albumet.

Inledningen på 10-talet bjöd på flera uppseendeväckande ögonblick för den som gärna unnar sig en klick transcendentalt oväsen då och då. Swans återvände under decenniets första år. Godspeed You! Black Emperor blev att räkna med igen två år senare. Den amerikanska black metal-scenen exploderade fullständigt med en rad spännande visionärer. Och så fick vi Deafheaven, en djärv smältdegel av alltsammans. Fyra fullängdare, en demo och fem ensamstående låtar senare har de varit lika jämna som mångsidiga.

Sunbather kanske inte innehåller deras främsta låt, det är nog inte ens deras mest realiserade metalvision, men sex år senare är det fortfarande ett av de mest känsloladdade genombrott vi sett i modern tid. George Clarke skrek om sin dysfunktionella relation till sin far, om att åka bil genom fina områden och fönstershoppa villorna och för varje sekund som tickade kom Deafheavens gitarrmelodier allt närmare skärselden. Sunbather hade en missmodig utgångspunkt, men ingen som följde med den här skivan i minst sju minuter och 24 sekunder kan argumentera emot dess strävan efter rening. Att se den här gruppen utvecklas som band och personer under 10-talet var en överrumplande upplevelse.

Allt som Tyler, the Creator rör vid genomsyras av en nästintill barnslig lekfullhet och nyfikenhet, och “konsekvenstänk” är inte nödvändigtvis den mänskliga försvarsmekanism som fått styra hans artistskap. Flower Boy blev därför till stor del en brytpunkt för honom – albumet befäste den utveckling han genomgått och tog udden av de mer tveksamma delarna av hans artisteri, samtidigt som det också visade på en efterlängtad seriositet. Flower Boy går i linje med Tylers tidigare verk men räds samtidigt inte att ibland sänka garden och tona ner tempot, samtidigt som känslorna tonas upp. Det är nostalgiskt och introspektivt utan att för den sakens skull brista i den kompromisslösa kaxighet som är så karaktäristisk för Tyler.

Creation is the opposite of dying. Bakom några av decenniets mest känslosamma ögonblick på svartklubbarnas dansgolv står, som så många gånger förr, en anonym tysk. Tidigare knuten till kreddiga Giegling-etiketten och med techno-tunga namnet Prince of Denmark begravt återuppstår hen nu som oberoende DJ Healer och fortsätter den pilgrimsfärd som inleddes två år tidigare med EP:n 2 The Sky under aliaset DJ Metatron. Tempot är då som nu lägre med inslag av ambient, breakbeat och nedtonad house. Under den själsliga resan så berörs vi av änglalika samplingar (t.ex. Roberta Flack på 2 the Dark och en hjärtskärande Whitney Houston-intervju på The Interview) som verkar varna och erbjuda tröst i ett.

Nothing 2 Loose kan betraktas som bibliskt babbel från en högtravande fanatiker, men när DJ Healer håller högmässa lyssnar även den mest övertygade ateisten. På albumets tre sista spår har vi nått himlen, men innan vi får träda genom pärleporten måste vi reflektera över våra liv, rannsaka oss och slutligen renas. DJ Healer agerar predikande profet, mjuk moder och redbar rättskipare. Hen är namnlös, vem-som-helst, och därför alla och ingen. Alltet och intet. Everything is everything.

Döden präglar flera av albumen på den här listan. Men Nick Caves Skeleton Tree är mer en tragedi, än en artists sista heroiska etapp. På Skeleton Tree är artisten inte huvudkaraktären, utan tycks vara den som stirrar in utifrån, som sobert och som bärare av all sorg försöker hålla ihop sig själv och gå vidare. Majoriteten av albumet hade spelats in innan Nick Caves sons död – men hans bortgång svävar runt omkring styckena, och ramar in de kryptiska och dunkla texterna med en känsla som inte går att skaka av sig. I Need You låter som både ett farväl och ett förnekande, instrumentationen på samtliga spår skapar konturerna av traumat, medan ordens abstrakta karaktär öppnar upp för flera omlyssningar. Smärtan är påtaglig under hela albumets gång, men aldrig är den hopplös. Mer än en bearbetning av en sorg, framstår Skeleton Tree som ett skepp som seglar fram genom stormen. Nick Cave and the Bad Seeds tog föregående album Push the Sky Aways uppmaning bokstavligt, och stod intakta i en värld av faktiskt mörker.

Vad händer när man slår ihop utanförskap, ekonomisk kris och ett brexit som aldrig blir av, men som man heller aldrig blir av med? Svar: massor med diverse problem och otrevligheter, men också: jävligt bra konst. slowthai är en av de som rest sig ur kaoset och berikat såväl det politiska klimatet som den brittiska hiphopscenen. Med sin skarpa politiska kritik, musikaliska experimentalitet och en aldrig sinande energi har han med debutalbumet Nothing Great About Britain åstadkommit ett verk som är lika roligt som det är skoningslöst ärligt. Uppväxten i Northampton fungerar som utgångspunkt för albumet, och leder oss in på alltifrån familje- och samhällsproblem till vänskap och upplevelsen av att ständigt försöka bli kategoriserad i ett fack. Nothing Great About Britain är ett ypperligt exempel på en allergisk reaktion mot samhället i musikformat, och albumet osar av styrka, fuck it-attityd och en talang som, med all rätta, vägrar sänka sin röst.

Det är svårt att riktigt veta var man ska börja kring Beyoncés sjätte och hittills bästa soloalbum Lemonade. Kanske kring hur hon än en gång chockade en hel värld med det i dag patenterade “överraskningssläppet”? Eller kanske kring den enastående filmen som kom med musiken? Nej, det är svårt att inte börja i skandalen som ledde fram till albumet. Beyoncé Knowles har fått reda på att hennes make Jay Z har varit otrogen, och resten är populärkulturell historia. På Lemonade lyckas stjärnan för första gången på riktigt förankra musiken i sitt liv. Och det regisseras med millimeterprecision, helt sömlöst mellan olika genrer, sångtekniker och flows. Lemonade är den magnifika återerövringen av berättelsen om det rasade äktenskapet som hela världen satt och följde. Men det är också självporträttet av en av 10-talets viktigaste artister, som vi så länge väntat på.

Helplessness Blues är profetisk – den fångar förvånansvärt tidigt känslan av vilsenhet i samtiden och den kollektiva längtan efter något större som skulle få ödesdigra konsekvenser några år senare. Här hittar vi känslan som föregår såväl den feministiska vågen som alt-right-rörelsen, bilden av en generation som står inför ett slags existentiellt stup.

Att bandets trummis Joshua Tillman strax skulle lämna för att bli den djupt ironiska Father John Misty är typiskt för det skifte som skulle ske – Fleet Foxes var genuina och distanslösa på ett sätt som snart skulle bli sällsynt. Helplessness Blues är kanske det sista majestätiska uttrycket för flanell-indiepopen, en perfektion av den naturromantiska bohemiska estetiken som i dag är lika trendig som crocs-skor. Fast förmodligen är crocs-skor mer trendiga än Fleet Foxes år 2019.

När bandet kom tillbaka med den utmärkta Crack-Up år 2017 var det som ett annat, mer självreflekterande och komplext band. Helplessness Blues kunde bara gjorts när den gjordes, runt decennieskiftet. Men skivan förblir tidlös tack vare all talang som blixtrar på varje låt, Robin Pecknolds hängivna röst och det vackra sångskrivandet som är lätt att placera i en tradition av americana och folk utan att någon behöver skämmas.

I början på 10-talet dominerades indierock av drömska gitarrslingor, suddiga ljudbilder och mumlande sång. Gitarrer som brottas under vattenytan. Skivbolaget Captured Tracks är en nyckelspelare – och det finaste släppet därifrån är nog ändå DIIVs debutplatta. På Oshin skiner Zachary Cole Smiths låtar rakt genom dimman – låtarna är gedigna låtbyggen som slits mellan melankoli och nostalgi. Alltid trallvänliga, alltid bitterljuva. Det är svårt att föra ett resonemang om att Oshin skulle vara en ”viktig skiva” – snarare är den anspråkslös. Och det är ju så klart också dess styrka – det är 13 oerhört starka nostalgiska indierocklåtar att bli nostalgisk över.

”Less is more, how can that be? It’s impossible, more is more!” Citatet kommer från en intervju med den pompöse gitarristen Yngwie Malmsteen men hade lika gärna kunnat vara ledorden bakom Hurry Up, We’re Dreamings kreativa process. På sitt sjätte studioalbum ville Anthony Gonzalez göra allt han tidigare hade gjort fast större, bättre och med en ambitionsribba lagd på högsta nivå. Det här skulle bli M83s magnum opus – vilket det också blev.

Med bas i att utforska drömmar skapade Anthony Gonzalez ett dubbelalbum som låter precis som stora drömmar känns. Pampiga crescendon, svulstiga saxofoner, glättiga syntar, drömska gitarrer och melodier som hämtade ur valfri fantasybok avlöser varandra från början till slut. Det är retro utan att bli pastisch, framåtblickande utan att bli sci-fi.

Via Midnight City – albumets kanske bästa stund tillika en av 2011 års stora hits – hittade en ny publik, som inte brytt sig om 80-talsklingande saxofoner tidigare, in i Anthony Gonzalez syntdraperade drömvärld. Trots att M83s hajp i dag har klingat av en smula så kvarstår Hurry Up, We’re Dreaming som ett av decenniets mest visionära projekt.

Årtiondets största musikaliska utveckling stod onekligen Mike Hadreas för. Mer känd som Perfume Genius gick han från ensamvarg till fullfjädrad popdrottning på bara fyra år. På 2017 års No Shape gjorde han det till synes omöjliga och vecklade ut sina vingar ännu något mer och på köpet skapade han ett av årtiondets mest kreativa och luxuöst komponerade popalbum. Med den emotionella närvaron och skörheten intakt breddade Perfume Genius sin palett med lika stora delar bombastisk instrumentation som ömsint berörande textförfattande. Det är intimt och storslaget om vartannat – men framför allt är No Shape det yttersta beviset på att Mike gjort sig välförtjänt av sitt alias. No Shape är nämligen inget mindre än just genialiskt.

Shaking the Habitual står kvar som ett tidsdokument från det tidiga svenska 10-talet, innan vänstermittfåran gjorde ett tvärkast från queerteori till materialism, innan Thurfjells huskvinna-artikel, innan den förlamande maktlösheten tog över. The Knife år 2013 gjorde musik som var lika arg och upprorisk som den var fylld av framtidstro – det hörs att Shaking the Habitual gjordes med vind i ryggen. I dag skulle de (kanske!) låta ledsnare, (kanske!) låta mer som Silent Shout.

Ihop med sin ilska lyckades de kanalisera ett ännu mer experimentellt förhållningssätt till sin syntpop, från de råa inslagen av jazz, house, drone och ambient, till acidtechnon som sipprar in i niominuterseposet Full of Fire. Det är lätt hänt att man mest minns alla vassa kanter som The Knife inte brydde sig om att slipa ner, men lika drabbande är de mjukare stråken i låtar som Raging Lung och Wrap Your Arms Around Me. Allt som allt klockar skivan in på mer än 90 minuter, ett digert projekt, lika eklektiskt som ambitiöst.

Orgeln är ett i alternativmusiken alldeles för outforskat instrument. Tur då att vår alldeles egna Anna von Hausswolff gör något åt saken. Det kan verka som något svårt (och det är det också), men genom alla mörka och obehagliga musikaliska atmosfärer i Dead Magic strålar ändå en fräsch lättillgänglighet, mycket på grund av Hausswolffs uttrycksfullt trollbindande röst. Hausswolff låter sig inspireras av det industriella i rytmerna, det gothiga i texterna och det rent traditionellt kyrkliga i orgelspelet, och resultatet av kombinationen är fullkomligt unik. Dead Magic är ett album som redan efter första lyssningstillfället lägger sig som en varm filt runt huvudet, och livet efteråt blir inte helt och hållet detsamma.

Jon Hopkins berättade förut om hur meditation hjälper honom att komma över skrivkramp. Det hörs. Hopkins skoningslösa techno- och housemonster må te sig som det motsatta till avkopplande i början, men i allt det aggressivt monotona – som ändå ständigt förändras och utvecklas – finns det minimalistiskt atmosfäriska och meditativa lager, som försätter en i trance. Hopkins är dessutom en klassiskt skolad pianist i grund och botten, och hans diverse samarbeten med ambentlegendaren Brian Eno har säkerligen satt sina spår i honom. Så även i spåren på Immunity – inte minst den vackra Abandon Window, som blir en stark kontrast, en andhämtningspaus, efter den tio minuter långa ångestladdade smockan Collider. Det är storslagen, mästerligt utformad dansmusik för tomma dansgolv, dansmusik för den sängliggande, den introverte. Det låter som om Jon Hopkins skapade Immunity genom att formulera en matematisk formel, att han liksom bara startade en första automatiserad process. Som om låtarna skrev sig själva, som om låtarna själva slår sig fram genom natten, och dunkar som om de hade eget liv.

Lana Del Reys resa från att ses som fejk till att vara det mest äkta vi har är talande för hur 10-talets musikkultur utvecklades. I början av decenniet var svallvågorna från 00-talets indiekultur fortfarande höga, och Lana sågs som helt inautentisk, affilierad med den hemska neo-art deco-estetiken från filmer som The Great Gatsby, möjligtvis finansierad av sin pappa, möjligtvis plastikopererad. Men framburen av sina fans, en allians mellan homosexuella och kvinnor med diverse personlighetsstörningar, behövde hon inte journalisterna.

Allteftersom åren gick började kritiken mot Lana se annorlunda ut – hon var för svag, hennes texter porträtterade henne inte som tillräckligt självständig, popstjärnan Lorde skrev att hennes musik var “unhealthy for young girls”. Någonstans hade sårbarhet blivit tabu i en samtid som bara törstade efter självhjälpsfascism med girlboss-mentalitet. Pitchfork hade inte fel när de skrev att Lana Del Rey är den amerikanska motsvarigheten till Morrissey. Plötsligt var Lana arvtagaren till, och fanbäraren för, samma ethos som tidigare spytt på henne – musik som handlar om depression, sorg, att vara värdelös, att behöva någon mer än sitt eget liv – indiepop helt enkelt.

I Lanas kalla, döda ögon reflekteras Ian Curtis blick. Och så släpper hon Norman Fucking Rockwell!, sitt mest eleganta album hittills, och plötsligt är hon rätt i tiden. Det är 2019, alla älskar Lana och indiepopen är levande död. Länge leve musik som man får lov att gråta till.

Du befinner dig själv i en lövskog en sensommarnatt. Du har stått still på samma plats ett tag när du märker att träden börjar tala till dig. De undrar varför du är där, varför du stör deras sömn. Men trädens språk är så obskyrt och svårtolkat att du inte förstår någonting. Allt du kan tänka på är hur otroligt likt ljudet är Wolfgang Voigts ambient-projekt GAS.

Narkopop är en något försenad (bara 17 år!) förlängning av albumet Pop. Det spinner vidare på samma musikaliska idé som tidigare, det vill säga att med hjälp av trögflytande element försöka uppnå något slags transcendentalt tillstånd. Mer extremt åt det här hållet blir det hos få andra akter, men Voigts Narkopop är samtidigt ett nyanserat och behagligt album, som stöpt för att giva ro åt ett stressat sinne.

King Krules musik är mångbottnad och mångfacetterad – han pendlar mellan triphop, jazz, postpunk och garage. Och så den karaktäristiska rösten såklart, som allt som oftast håller sig på en ton men som – likt jazz – anpassar sig efter musiken. Det finns en klar svärta i The OOZ, där vardagliga situationer påminner om demoner och den klassiska olyckliga kärleken ligger någonstans i bakgrunden och bultar. Trots att man vet dessa teman känns de aldrig förutsägbara i King Krules händer. Albumet förnyar sig hela tiden, men håller ändå mästerligt en röd tråd. Det är som ingenting annat, stort och mytiskt.

Ingen hade nog trott att El-P, en visserligen djupt respekterad person i New Yorks alternativa hiphopscen – men som aldrig riktigt tagit sig upp ur underjorden – och den uppkäftige Atlantasonen Killer Mike, skulle hitta ny inspiration hos varandra och nå nya höjder strax innan de skulle fylla 40. Allra minst de själva.

Run the Jewels 2 befinner sig någonstans mellan old-school och “new-school”, vilket givetvis handlar om två medelålders män som ska förnya sig själva i en värld dominerad av människor som hade kunnat vara deras barn. El-Ps hårda, industriella Blade Runner-beats är om inte futuristiska så väldigt moderna, samtidigt som deras texter ofta är lika mycket av ett ovårdat politiskt manifest (“A pope is a fraud, a church is a lie / The queen is the same damn thing you should pray to your fake god that she die”) som finurligt grabbiga sexreferenser (“My business card says: ‘You’re in luck/ I do two things, I rap and fuck’) och knark. Med en pistol i ena handen, en guldkedja i den andra, tar de sig an kyrkan, politiker, kapitalismen, rasism och rasistiska snutar, övervakning, de spottar ur sig svordomar och hånskrattar. Alla som hatar kan, för att citera El-P, “run naked backwards through a field of dicks”.

Många saker har varit speciella med 10-talet. Sociala mediers intåg, ständiga teknologiska framgångar, djupare ekonomiska klyftor, allt fler deprimerade ungdomar och memes – you get it. Inte minst har klimatfrågan marscherat in i våra liv och bådat om eventuell undergång. Klart man blir deppig. Parquet Courts fjärde album Wide Awake! är en protestplatta som pekar på det clusterfuck av kriser världen befinner sig i, utan att bli alltför cynisk. Illröd ilska möter glädje, och finner vägen framåt via kollektivistisk kamp, punk och dans. ”Rebels, teachers, strikers, sweepers / Better protected / Whenever collected” är ledorden redan i öppningsspåret Total Football. Med energi som ett giftigt kolkraftverk bränner de igenom en fantastisk rockplatta, evigt glädjefylld trots de tunga ämnena. Det är ett band som är trött på nyliberalistiska lovord om att kunna köpa sig fri. För när kriget eller krisen kommer måste vi sparka uppåt, tillsammans.

Plowing Into the Field of Love är resultatet av ett band som övervunnit den inre ilskan och världsföraktet till ett carpe diem som faktiskt känns genuint. Det är ett ”fuck off” som ändå begär din fulla uppmärksamhet. Ett självupptaget fyllo som tror att han har något viktigt att säga, och kanske ändå har det. I ljuset av att Iceage fram tills 2014 etablerat sig som en av de mest intressanta hardcore-akterna att hålla ett öga på, var ankomsten av bandets tredje fullängdare ett djärvt beslut. Vid första anblick skulle det kunna låta som ett helt nytt band. Fyllesång i en förfallen bar? Dokusåpedrama i månskenet? Nästan… en poprefräng?!

Det nästan mest briljanta med skivan är hur Iceage lyckas ta intensiteten och råheten från hardcore- och noise-genren och rikta den energin inåt mot låtarnas arrangemang. Tyngden ligger i hur låtarna framförs och växer, snarare än i volymen och oljudet som präglade deras förra skivor. Med distorteringen uppskruvad skulle Simony kunna vara en hit från skivorna innan, gitarrerna på How Many åkallar post-hardcore mer än att vara en flört med countryn, och trummorna är ständigt på brinken av att kasta omkull det hela. Albumet slänger sig från misantropi till upplysning, från rännstenen och tillbaka till baren.

Ljudvågorna från kören som studsar mot valven är inte längre barn i en katedral – de är siffror i Logic Pro. Oneohtrix Point Nevers R Plus Seven var himlen som data, renderad i 1:or och 0:or. Det var det Sixtinska kapellets takmålningar som de sett ut i emojis, och om Oneohtrix Point Never fått dig att tänka på Bach så är det inte för att han minns bakåt, utan för att han rivit hela historieboken i bitar. Ingen annan skiva på den här listan summerar 10-talet så bra samtidigt som det är frikopplat från en holistisk tolkning av musikhistorien. Daniel Lopatin visade med R Plus Seven att också innehållet på en Tumblr-blogg kan sikta mot det sublima och inte bara vara symptomen på en allt mer förvirrad och estetiskt förledd samtid.

Många texter om Slowdive har öppnat med att bandet faktiskt inte var särskilt varmt mottagna i början av sin karriär, och så nu även denna text. Kanske nämns det just för att deras impopularitet känns smått oförståelig i dag. Deras självbetitlade album är det fjärde i ledet, och titeln får symbolisera pånyttfödelse och kungörelse av att de nu har nått sin fulla form – de har själva landat i vad Slowdive betyder och resten av världen får sälla sig till det eller ej bäst de vill. Med Slowdive driver de ut i ett dreamscape som når euforiska nivåer och bräckliga djup med en träffsäkerhet som bara kan komma från stärkt självtillit.

Om det inte vore för att facit stod längst upp i omslagets högra hörn skulle man instinktivt tro att Total Life Forever spelades in i en regnskog. Inget reverb har någonsin låtit så mycket som daggdroppar från ett palmblad, och ingen produktion har någonsin osat så mycket värme som den gör just på Foals andra album. Med tanke på att bandet redan innan 2010 var vansinnigt hypade hade det inte heller varit omöjligt om de flugit ner till Amazonas en månad och låtit den ekvatoriala magin influera skivan, men nej. Total Life Forever spelades in i ett vinterslaskigt Göteborg, mer specifikt i den extremt otropiska Svenska Grammofonstudion, vars närmaste parallell till regnskog är den avföringsbruna Mölndalsån som slingrar förbi lokalen.

Total Life Forever var alltså inte en produkt av sin omgivning, utan en idé inuti Foals kollektiva medvetande. Med det sagt, så är det svårt att inte se skivan som ett konstverk. After Glow blir till aggressiva, färgstarka penseldrag mot en oskyldigt havsblå kanvas. This Orient blir en livfull fest runt en lägereld mot en blodröd solnedgång. Spanish Sahara blir en monumental renässansmålning som skänker tröst och empati. Total Life Forever är så mycket mer än bara ett album, och det som gav upphov till att Foals sedan blev ett av 2010-talets största rockband.

Marvin Gayes What’s Going On lärde oss att de mest framgångsrika sociala kommentarerna sällan är de mest explicita. De mest effektfulla av protester ställer oftast närmast barnsliga frågor, funderar och vidare vädjar om förändring. Med förtrollande melodier och en nyansrik röst förkunnar Solange Knowles hur verkligheten ser ut för en svart kvinna. Tillsammans med Lil Wayne svarar hon på frågan ”Why you always gotta be so mad?” med något så enkelt som ”We got a lot to be mad about”. Hon vädjar lika frustrerande som lågmält en önskan om att få ha sitt hår ifred. Och hon uppmanar alla som kan känna igen sig att sjunga med. A Seat at the Table består av enkla frågeställningar och uppmaningar där hon förmedlar sitt budskap på ett av 10-talets allra bästa soul-album.

2007 befann sig MGMT på allas läppar. De två Brooklyn-slynglarna skapade perfekt skurna indiehits med psykedelisk pop. Oracular Spectacular var ett av sin tids mest tongivande album, i en period då Hypem, Myspace och musikbloggar dominerade. Deras frammarsch var nästan som ur en saga och Congratulations ”skulle” således bli nästa skjuts mot listor och berömmelse – men är i själva verket ett steg närmre atmosfären. Lite som en motreaktion mot allt det majorbolag representerar rider de på vågen och gör precis vad de vill. Congratulations är till sin natur så långt ifrån potentiella listettor. Det här är konst, ett eget självförverkligande och en organisk cocktail av genrer som skramlar. Det märks i Brian Eno-hommagen, deras förkärlek för 70-talet och referenser som Flaming Lips och Beck snarare än tidsenliga fenomen. För vissa dog MGMT här – Congratulations må sakna självklara hits som Kids och Time to Pretend, men duon visar återigen prov på snyggt popsnickeri med en helt ny ”fuck you”-attityd. MGMT skiter i dig, take it or leave it.

Att som tonåring tycka synd om sig själv är rätt allmänt accepterat, även om emos i all tydlighet utgör en klass för sig själva på högstadieskolorna. Att däremot behålla samma känslor upp i 20-årsåldern är inte lika förlåtet, men tur då att Mitski förstår! Hela Puberty 2 handlar om 25-årskrisen och alla de småkriser som finns inom denna. Den inledande Happy påvisar tvetydigheten i att behålla Gläjden för en längre stund och I Bet On Losing Dogs illustrerar olyckan i att hela tiden satsa på den förlorande sidan, eller kanske vikten av att satsa på den vinnande delen av sig själv. Fireworks följer åldrandet och framför allt uppskattningen av det lilla livet (som man hoppas snart ska infinna sig) medan My Body’s Made of Crushed Little Stars gör en storstilad revolt mot detta. I Puberty 2 går Mitski igenom diverse faser och tankegångar till tonerna av sylvassa lo-fi-gitarrer eller smäktande blåssolon. Det är spretigt och nästan omöjligt att pricka in som en musikstil eller genre, men helt tveklöst representerar Miyawaki precis det hon vill porträttera. Med Puberty 2 bär hon fanan för alla de som inte orkar lyfta armen ens – och för de som pallar lite till är albumet en kampsång.

När John Maus musik är som bäst känns han nästan övermänsklig. En budbärare av något slag. I intervjuer brukar han själv prata om hur han ser popmusik som ett slags universellt språk – kanske det bästa sättet vi som människor kan höra och bli hörda på. Men jag tror också att John Maus använder popmusiken för att själv förstå sig på omvärlden – och han bjuder in lyssnaren till att upptäcka den tillsammans med honom. We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves använder syntpop som en täckmantel, men egentligen har Maus hela musikhistorien i ryggen. När man lyssnar på skivans sista spår, Believer, är det svårt att inte se honom som en slags popmessias. Han har något att berätta, men frågan är om vi är redo att förstå.

Jag kände dig aldrig, Stefan Holmberg. Men under mitt första år i Göteborg var det som att du alltid fanns med mig. Varje gång jag kände mig ensam på väg ut från ett grått Lövgärdet på morgonen blev allt lite lättare när jag fick höra den varma gemenskapen i Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss här. Varje gång jag kände mig missförstådd och konstig hjälpte Denial Is Not Just a River mig att fortsätta vara den jag är. Varje gång jag fick panik och behövde andas fanns Sense & Sensibility där som ett lugnande sorl. Du har tröstat mig så många gånger att jag inte ens kan räkna antalet längre.

Framför allt så inspirerade du mig, Stefan. Från att jag hatade att spela vanliga ackord i gymnasiet och blev godkänd i gehörs- och musiklära på nåder, blev plötsligt ett hamrande E-moll det vackraste ljudet i världen när jag spelade med till Bonjour Tristesse. Och om jag aldrig hade hört dina geniala ackordföljder i Quitter Happier hade jag aldrig varit samma musiker som jag är i dag. Du lever fortfarande genom din musik. Du lever genom mig, och alla andra som du har berört. Du lever genom Göteborg. Du lever genom dina vänner i Tyred Eyes som släppte sin hittills bästa låt Estuary i år, och tillägnade den till dig. Du lever genom badrumsklottret ”Stefan Holmberg, you rock dude” på Skjul Fyra Sex, där jag fått höra att du brukade repa. Sist jag var där höll texten på att blekna bort från väggen. Jag fyllde i den så starkt jag kunde med min svarta markeringspenna. Ingen ska någonsin få glömma Killers Walk Among Us. Du ska leva för alltid.

Kort för ”World Unite Lucifer Youth Foundation” utgav sig WU LYF för att vara något av en kult – ett slutet sällskap för folk som är trötta på västvärldens kommers och sociala orättvisor. Bandet och deras musik är så stöpt i en frigjord och samhällskritisk manlighet att de är en blåtira ifrån att misstas för Tyler Durden och hans slagsmålsklubb. Men på Go Tell Fire To The Mountain finns inget våld eller något cyniskt metaberättande. I stället är hela albumet en naiv predikan till alla att lägga undan sina vapen, både fysiska som verbala, och enas som bröder. På sitt första och sista album gav WU LYF världen lite välbehövligt hopp. Och för det älskar vi dem innerligt och heligt.

Tyler, the Creators förvandling under 2010-talet har varit enorm. Från att han som tonåring klev in i decenniet med juvenil horrorcore har han steg för steg gått från larv till puppa och så småningom blommat ut i fjärilsform. IGOR följer i fotspåren från 2017 års Flower Boy – lite mer souligt, lite mer psykedeliskt, lite mindre nervöst, väldigt många fler sorters betoningar av ordet “love”. I början av detta konceptalbum om triangeldrama, lycklig och olycklig kärlek har ordet en hoppfull betydelse: “I think I’m falling in looove”. “Runnin’ out of time / To make you love me” låter det strax därpå. Ett klagande “My love’s gooone” bryts mitt i låten av av ett storsint “THANK YOU FOR THE LOVE”, och så bipolärt fortsätter det. När vi går in mot 2020-talet är Tyler, the Creator allt vi inte trodde han skulle vara, och på IGOR får vi som allra mest av det.

Hur följer man upp sitt livs bästa verk? Carly Rae Jepsen låg inte sömnlös över att upprepa succén från Call Me Maybe – hon gjorde bara helt enkelt ett album med tolv lika bra poplåtar (eller 15, eller 17, eller 25, eller ett 40-tal, beroende på hur du räknar). Det verkar så enkelt för att Carly Rae Jepsen alltid är så barnsligt anspråkslös i sitt geni. Från Run Away With Me, det tornadolika yrvädret till öppningsspår, och hela vägen framåt svämmar varje stund över av bubblande glädje och tuggummimelodier. Emotion blev hennes nya livsverk, ett album där radiopubliken tappade intresset, men där hon fångade en långt mer hängiven publik i stället.

Förra året fick SOPHIE ett ansikte, när den nakna – i dubbel bemärkelse – videon till It’s Okay to Cry släpptes och den tidigare anonymiteten monterades ner. Efter att tidigare producerat i kulisserna till artister som Charli XCX, sprängde hon nu i stället fram en egen fil i gränslandet mellan pop och experimentell electronica. Oil of Every Pearl’s Un-Insides är en ljudresa genom identiteter, kommersialism, utopier och dansgolv – allt i ett stenhårt grepp av latex. Immaterial är en popbanger utan motstycke, Whole New World/Pretend World en maximalistisk käftsmäll och Pretending sex minuter dekonstruerad ambient. Mycket ryms i Oil, men ingenting i den sylvassa produktionen och futuristiska stöket är där i onödan. Albumet är ett tvärsnitt av en hypotetisk framtid, och en av 10-talets mest intressanta debuter.

Lyssna bara på trummorna för en stund. Anspråkslösa men innehållandes en hel värld av dynamik, av liv som gör sig känt i de minsta möjliga partierna. Basen är knappt där, men leder varenda steg. Gitarrerna är ibland nästan avskärmande med sina märkliga arrangemang och ackordprogressioner, drar dig närmare med samma delar. Du hör ett skrik, eller är det rundgången av en gitarr? Det spelar ingen roll, du har redan slungats iväg. I det tysta och lilla indiefolk-ekosystem som Big Thief skapar och förstör gång på gång under U.F.O.F.s speltid, har vi ett album som ständigt sätter nya måttstockar för dagens musikscen. Med albumen U.F.O.F. och Two Hands tycktes bandet transcendera sig själva som entitet, och förvandlades i stället till något av en tidlös källskrift av kreativitet.

Det är en värld som hålls ihop av bräckligheten i Adrianne Lenkers dynamiska röst. Berättandet är halvbrända vykort, textrader hittade i en gammal källare, röster som hänger sig kvar över åren, fantomliknande ting som vägrar att släppa taget. U.F.O.F. är ett album bestående av detaljer som man knappt märker av. Vad är det egentligen som händer innan den sista refrängen i det självbetitlade spåret? Vem är Jenni? Vilka bebor de rum Big Thief målar fram? Vi hör någonting dras mot golvet eller väggen medan hennes oförståeliga ord drar över våra trumhinnor. Någon som ropviskar stämmor över den vilsna, letande sången. U.F.O.F. tycks alltid söka efter något. U.F.O.F. tar sin tid. Albumet tänker efter innan det göra sina val. Det är trevande, men det måste. Vi hör Lenkers andetag mellan fraser. De små tystnaderna lika fundamentala som det färgsprakande. Det känns som att vi hör allt som övervägs.

Det är lätt att kritisera Kanyes sjunde album, The Life of Pablo, för att vara för mycket. Man kan kalla albumet för spretigt, överlångt, tematiskt ambivalent och (efter ”I’ma fix Wolves”-debaclet) till och med ofärdigt. Men en sak man inte kan kritisera albumet för att vara, är okaraktäristiskt för Kanye. På The Life of Pablo trängs nämligen alla hans olika personligheter – den nyblivet kristna Kanye, den ohämmat självkritiska Kanye, producentgeniet Kanye, familjefadern Kanye, provokatören Kanye, memen Kanye, sångaren Kanye, den psykiskt instabila Kanye och det galna geniet Kanye. The Life of Pablo kan således kritiseras för att vara för mycket – men albumet är otvivelaktigt 100 procent ren och ofiltrerad Kanye. Och för det kan det inte klassas som annat än ett mästerverk.

Berättelsen om Jai Paul är kanske den mest förbryllande musikhistorien under hela 10-talet. Från ingenstans dyker singlarna BTSTU och Jasmine upp i början av årtiondet och får hela musikvärlden i gungning. När hajpen nått någon slags kulmen dyker helt plötsligt Jai Pauls debutskiva upp på Bandcamp. Inga titlar, konstig mixning, uppenbart ofärdiga demoversioner. Sedan uppdagas det: det är inte han som har laddat upp det. Det är en läcka. Sedan försvinner han. Det kommer aldrig någon riktig debut. Ofärdig, ja. Men läckan är ändå helt fantastisk. Jai Pauls musik låter organisk, den andas. Det känns som han har vårdat varenda sekund av varje låt – det blir aldrig ointressant, snarare fortsätter man överraskas gång på gång av hans kreativitet. Oavsett om det är på Bollywood-influerade bangern Str8 Outta Mumbai, på Prince-i-rymden-låten Genevieve eller den svalkande balladen All Night så känns hans musik helt tidlös. 2019 så kom han då tillbaka med två nya låtar – och en något modifierad version av läckan släpptes äntligen officiellt. Nästan alla spår är fortfarande ”unfinished”. Musikvärldens största perfektionist är fortfarande inte klar med låtarna, men de är fortfarande lika medryckande som för sju år sedan. Jai Paul spelar i en egen division.

Det finns något bitterljuvt i nostalgi – känslan lyckas vara både hemsökande och vilande vacker på samma gång. I ens (ofta något romantiserade) minnen kan man finna tröst och dagdrömmeri, men det kan också vara en fälla som kan vara svår att ta sig ut ur. Deerhunter lyckas fånga ambivalensen på Halcyon Digest. Titeln kan tolkas som vackra minnen av platser och personer, nedstöpta för att få plats i en liten ask, eller snarare albumformat i det här fallet. Musiken är drömsk, stundtals svävande i litervis av reverb och blint letandes i garagerockdimma. Bradford Cox sjunger om nostalgin, om minnens plats i själen och om den sorgliga aspekten av det hela. Det är som att vakna ur en dröm, när det enda du vill är att falla tillbaka in i den.

Albumomslaget till Lonerism visar parisiska Jardin du Luxembourg. Betraktaren står utanför stängslet och tittar in i den myllrande parken. Att Lonerism handlar om ensamhet och isolation är ingen högoddsare med tanke på albumets titel, och för den som studerar albumkonvolutet ser att Kevin Parker har skrivit och spelat in i princip allt helt själv i sin hemmastudio.

Parker hade alltid varit Tame Impalas konstnärliga ledare, och även på Innerspeaker låg han bakom det mesta. Skillnaden nu var att de konstnärliga ambitionerna var högre. Där Innerspeaker följde konventioner blev Lonerism dess motpol med tillskruvade ljudbilder, bottnade i vad som kändes som en ändlös idérikedom. Med det sagt är Lonerism inget opus av tiominuterslåtar – tvärtom är det Parkers förståelse av traditionell popmusik och dess möjligheter som gör dess tolv spår till det mästerverk det är.

Ibland är det samarbete som öppnar nya dörrar, men för Kevin Parker blev det att träda in i sig själv, försvinna, och komma ut på andra sidan med ett av decenniets bästa giv.

Sam Shepherd har hittat hem. Han har vadat sig igenom massiva housebeats i början av decenniet och skapade några giganter till dansgolvsmonster (ARP3, Nuits Sonores), tog en stor genväg genom akustiska trummor och jazzexperimentation (Eleania, Kuiper), för att sedan bygga ett ordentligt näste åt sitt alias Floating Points. Det är just där mitt emellan storbandsmentaliteten och technon som Shepherd frodas. När han kan simulera fioler med knivskarpa syntar och leka runt med ett par toner för att få dem till glitchiga Aphex Twin-percussionljud i stället för att få en trummis att spela dem, då händer magin på riktigt. Det manifesteras redan på Falaise och Anasickmodular när Shepherd fyller ljudbilden med så mycket attack och melodi att låtarna är på gränsen till att explodera i ett stort technokalas.

Requiem for CS70 and Strings är däremot den låt som har kvar flest kvalitéer sedan storbandsdagarna på Eleania – den byggs upp precis som ett klassiskt musikstycke, som att han satt Beethovens aska inuti en sequencer och låtit honom hemsöka den. När han sedan för oss in i treenigheten av LesAlpx, Bias och Environments är det inte längre några tvivel om att Crush är Floating Points mest enhetliga verk hittills. I respektive ordning serveras vi ett av decenniets tyngsta basbeat, footworkbreaks av DJ Rashad-klass, och hjärtskärande melodier som får den mest härdade av svartklubbssjälar att fälla en tår. Det här är ljudet av Shepherds tio år långa insamling av technoempiri, som han försökt hitta den perfekta variationen på genom olika genrehybrider. Nu har han äntligen fulländat den.

Ingen kan babbla som Mark Kozelek. Under det senaste halvdecenniet har mannen bakom aliaset Sun Kil Moon släppt ifrån sig en strid ström av album där den instrumentala biten ofta skalats ner in på bara benen. I stället har det varit textinnehållet som dominerat låtarna, ofta i form av ren stream of consciousness-lyrik där Kozelek med nästintill uttryckslös ton pratar om allt från skolskjutningar till vad han åt till frukost. Det finns såklart en viss charm i det, men det krävs en rejäl dos tålamod för att orka igenom, säg, 46 verser om hans senaste resa till Montenegro.

Gränsen mellan musik och rent historieberättande började suddas ut redan på 2012 års Among the Leaves, men det var först två år senare som Kozelek hittade den perfekta balansen mellan sin vackra, avskalade folkrock och sitt anekdotiska och hyperdetaljerade berättande. Benji är en sammanfattning av inte bara ett, utan flera livsöden – föräldrar, släktingar, gamla och nya vänner, levande och döda – och det är för omväxlings skull dessa personer som individer som är det centrala i låtarna. Precis som livet i stort varierar stämningen på albumet mellan humoristisk och förkrossande sorglig, och när en historia väl avhandlas är det inte många detaljer som lämnas till fantasin. Men den textmässiga maximalismen är just det som gör albumet så berörande – Kozelek verkar genuint vilja att vi ska veta historien bakom alla dessa människor, så att de inte bara reduceras till statister i hans egen livsberättelse. Benji är en resa in i Mark Kozeleks innersta väsen, men främst av allt är det en hyllning till alla de som levt, dött, älskat, felat och format honom till den han blivit.

”What’s this album about, Jenny?” var frågan som kristalliserade, förklarade, och utvidgade Blood Bitch. Halva Jenny Hvals teatrala rökridå är redan utspelad när den kommer, den lika brechtianska som blodtörstiga blicken mot lyssnaren. Hennes vokabulär och täta stämningsbygge förförde för längesen, men plötsligt påminns du om att du lyssnar på en artist som menar saker. Om kroppen, om kapitalism, om mellanmänskliga relationer. Om dig. Blood Bitch var pop vars ambitioner inte fick plats inom ramarna för sitt eget medium. Blood Bitch var pop som helt och fullständigt krossade ramarna för sitt eget medium.

Med debutalbumet Channel ORANGE från 2012 cementerade Frank Ocean sin storhet som artist och låtskrivare. Albumet är ett kollage av berättelser som handlar om framför allt obesvarad kärlek. Berättelser som sträcker sig över olika samhällsklasser, geografiska platser och tidsepoker – och som berättas av en sångröst vars höjd fått hela världen att fullkomligt förälska sig. Med barnrummets tv som främsta inspiration navigerar Frank Ocean mellan egna minnen från serier, filmer och tv-spel till metaforiska skildringar av saker runt omkring honom – en otrolig låtskrivare som till slut tar saken i egna händer och påbörjar sin resa. Channel ORANGE är själva fundamentet för en av vår tids viktigaste artister.

Jag upptäckte Crystal Castles i en tråd på ett metalforum. Tråden hette “the worst songs you’ve ever heard”, och någon hade lagt in Baptism från II. På sätt och vis är det inte svårt att förstå, Crystal Castles har alltid varit före sin tid, cutting edge. De slog igenom med demos på Myspace, samplade material till ett helt album från en Atari-konsol, har alltid förknippats med klubbkultur och, i Sverige, Emmabodafestivalen. Alltid skrikit Generation X och Y. Men fascinerande nog låter II nästan mer tidsenlig i dag, än 2010 när den kom.

Gruppens första album var en timme av noise, 8-bitsyntar och rave. På II utvecklades deras sound, det blev bredare, mer fokuserat. II är lika mycket en gothpopskiva med 80-talsinfluenser, som en samling hårda dansbangers, och alla olika sound bemästrar de felfritt. Den aggressiva, distade Doe Deer där Alice Glass skriker för full hals, låter som om de spelat in någon som spelar Game boy i elektriska stolen – medan Celestica och Suffocation är två perfekta syntpoplåtar, där kopplingarna inte är svåra att dra till exempelvis Grimes. Med covern Not in Love, där Robert Smith gästsjunger, lyckades de dessutom göra millenniets hittills bästa The Cure-låt. II är både dansant och meditativ, både aggressiv och avkopplande, men framför allt låter det fortfarande nyskapande. Oavsett vad man tycker om medlemmarna i Crystal Castles år 2019, kan man inte förneka deras betydelse för 10-talets musik.

Med hjälp av ljudbilder som man utan ånger hade kunnat spränga sina favorithögtalare med, repetitiva basgångar som sätter klorna i ens undermedvetna, och briljant levererade texter som får en att ligga vaken om nätterna tar Michael Giras Swans i To Be Kind med oss på en minst sagt mäktig musikalisk resa. Med sina två timmar är det en mastodont som storleks- och innehållsmässigt är svår att jämföra med något annat under 2010-talet, förutom bandets egna föregående och efterkommande verk. To Be Kind är ett rockalbum med struktur som i en romantisk symfoni, rytmiskt driv som hos ett Vegas-storband, och intensitet som på en liveplatta.

Många breakup-skivor förlorar sig själva och dess tilltänkta spänning i självömkande, men inte FKA twigs version. När hon avslutade singeln cellophane med ”I’m not enough” och samtidigt bjöd på årets största musikvideo-uppvisning med hjälp av en stolpe, sagoliknande CGI och sig själv i full utblomning ringade hon in vad som komma skulle. MAGDALENE är en uppvisning lika mycket som självspäkelse och en uppfriskande påminnelse om att uppbrott är dynamiska händelser. De glitchiga poplåtarna är lika sårbara som sexiga, i ena sekunden en bibelreferens, i nästa en rad om cunnilingus. Gråt, onanera och ta sedan över världen.

HOPELESSNESS är till ytan ett väldigt mörkt och hopplöst album om klimatkrisen, övervakningssamhället, krigsföring, avrättningar, drönarattacker – ja, allt som skrämt oss under det nu passerade 10-talet. Men att döma HOPELESSNESS som ännu en kolsvart domedagsprofetia är att bara förtälja halva sanningen. Hela albumet grundar sig nämligen i en obeveklig skönhet. Den hittas som tydligast i ANOHNIs oerhört drabbande och majestätiska sånginsatser, men den återfinns även i Oneothrix Point Nevers och Hudson Mohawkes briljanta produktioner. Kombinationen gör HOPELESSNESS till ett bländande album, stöpt ur askan av en artist som äntligen hittat sin sanna identitet. Och om världen verkligen är så hopplöst dödsdömd som albumet vill få en att tro så kan man enbart hoppas att vi får återfödas med samma oerhörda skönhet som ANOHNI.

Även om c, människan (?) bakom Grimes, kallar Art Angels för skit tar det alltför mycket emot att hålla med henne. Bara det att skivan existerar på den här listan ifrågasätter hennes uttalanden, men visst är också den explicita poppigheten som albumet rör sig med av världsklass. En del av Grimes aversion mot Art Angels verkar vara uppfattningen om att folk tar den lite för seriöst, men jag tror inte att sanningen kan vara längre från verkligheten än så. Visst är den stundvis allvarlig som på SCREAM där Aristophanes rappar om våldsam erotik till bakgrunden av fotbollsvrål, men på samma gång sjunger c om vampyrmaffia och tv-spel i Kill V. Maim.

Vad Art Angels också gör är att visa en ny sida av Grimes artistskap. Borta är de flytande Garagebandtoner som kännetecknade hennes tre första album, och i stället har storstilade om än spexiga produktioner tagit deras plats. En rivig gitarr visar vägen på ett flertal låtar, och även om c i dag har lämnat albumet bakom sig är det tydligt att Art Angels har varit en stor del i utvecklingen av musiken på kommande Miss Anthropocene. Hyllningen till en värld bortom denna, och kanske framför allt den förtrollande förstörelsen av den som redan finns, kan spåras i Belly of the Beat: ”I, I could leave the world today.” Nu har detta blivit verklighet: c har lämnat världen för utspel om robotar och rymden, men musikens genialitet är densamma.

När Tahliah Barnett gör musik är det som att hon leker med en oberäknelig orm som hela tiden väntar på att hugga till. FKA twigs musik slingrar sig på samma sätt som dansösen själv och trots att hon ständigt rör sig inom ramen för pop och R&B lyckas hon alltid leverera det oväntade. Tonerna i refrängerna (speciellt Video Girls ”Is she the girl from the video”) sätter sig på repeat i hjärnan samtidigt som produktionerna känns lika banbrytande 2019 som de gjorde 2014. Med sig i inspelningen hade brittiskan en arsenal av stjärnproducenter, men vad som gör att låtarna sluter sig så sömlöst om varandra är hennes alldeles egna, säregna kvalitet. Samtidigt som musiken mjukt angriper åt alla håll, ifrågasätter också FKA twigs genomgående den andre i sitt liv. Lights On efterfrågar total tillit, Two Weeks kräver total dedikation och Pendulum illustrerar en total ensamhet. Det finns en konstant dragkamp och ibland tycks det slutgiltiga målet vara den gäckande jakten snarare än den bitterljuva segern. På samma sätt håller LP1 lyssnare på tårna och musiken tycks nästan smyga sig in i ens medvetande med hjälp av FKA twigs hyllning till det illusoriska.

Weyes Blood inleder det album som vi tyckte var årets bästa med den melankoliska A Lot’s Gonna Change och sätter genast temperaturen för resterande låtar. Ångesten som väntar inför framtiden och tillbakalängtandet till det förflutna hittas i låtens ”A lot’s gonna change / In your lifetime” och därefter går det bara utför. Samtidigt som det är årets och möjligtvis decenniets mest alarmistiska album är det också bland de mjukaste. Slidegitarrer för vägen och Natalie Merings karismatiska röst lyfter upp låtarna från de dystraste djup bara för att låta dem rumstera bland musikaliska höjder. Spåren rör sig kring existentiella kriser med en taktfullhet att beundra – och som musiker kanske man tillåts att ha en mer kontemplerande retorik kring händelser än vad andra aktörer har. På Something to Believe efterfrågar Weyes Blood en mening i vardagen, samtidigt hon erkänner den annalkande miljökris som hänger över henne och bara väntar på att få tas på allvar. Titanic Rising är ett album av motsatser och kontraster, men det är också en berättelse om det genomförbara – om Titanic återigen kan stiga, vad mer är då möjligt?

När vi summerade musikåret 2012 var det utan Grimes och Visions – med facit i hand var det ett fatalt misstag att utesluta en av 10-talets mest färgstarka musikpersonligheter. Claire Boucher, som hon egentligen heter, fick med sitt tredje album sitt stora genombrott. Var ska vi egentligen börja? Det är ett album omöjligt att placera – syntpop, new age eller tuggummipop. Aphex Twin-liknande produktioner och suggestiva beats möter den kanadensiska multikonstnären som till största del sjunger i falsett, albumet igenom. Med en sårbar röst, karga syntar och hett temperament skapade hon moderna bangers i Be A Body, Oblivion och Genesis. Om man tidigare kallade hennes spretiga alster maximalism, fanns det nu en röd tråd, som hon än i dag är ensam om.

The Suburbs får mycket av sin kraft från en känsla av akut nostalgi – inte bara titlar och texter som We Used to Wait, Wasted Hours eller Empty Room, utan framför allt från musikens depressiva läggning. Arcade Fire lade sordin på sina mest euforiska tendenser – i stället präglas The Suburbs av en orosbådande, rastlös energi som aldrig riktigt exploderar på samma sätt som på tidigare album. Det låter kanske som ett bakslag, men fungerar till bandets fördel. Ett lugnare Arcade Fire är ett mer sofistikerat Arcade Fire.

Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) är förmodligen den vackraste låten bandet gjort till dags datum, med syntar som exploderar i neon mot den gråa betonghorisonten som Win Butler gestaltar under hela skivan. Men mitt i den triumferande refrängen slår eländet till: “Dead shopping malls rise like mountains beyond mountains / And there’s no end in sight / I need the darkness someone please cut the lights”. Det är ett brutalt ögonblick, om det finns glädje här är den samma sak som värk, en obegriplig längtan tillbaka till något som aldrig var värt att längta efter. Nostalgi som dödsdrift. Känslan av att ha tappat en del av sin själ någonstans på vägen, att visserligen ha tagit sig ifrån sina uppväxttrauman men till vilket pris?

Smärtan Arcade Fire förmedlar är inte bara deras egen, det är nära nog en allmänmänsklig upplevelse – kanske var det därför musikvideon till We Used to Wait använde sig av Google Maps för att klippa in platser som tittaren växt upp på. Genom att vara mer återhållsamma och småskaliga än någonsin tidigare skapade Arcade Fire paradoxalt nog sitt mest universella verk.

Innerspeaker från 2010 blev startskottet för det här decenniets stora indieband – Tame Impala. Sedan dess har orkestern från down under tagit med sina skitiga gitarrer och psykedeliska influenser från små källare till stora arenor. Längs vägen har musiken också förflyttats, men aldrig utan att lämna sitt DNA – solkysst gitarrmusik och atmosfäriska arrangemang. Currents, deras tredje fullängdare, är också bandets verkliga genombrott. Kevin Parker och hans mannar har gjort skolboksexempel i musikevolution från den abstrakta debuten, riviga och psykedeliska Lonerism till det som är ett popalbum stöpt i allt som bandet tidigare rört vid.

Produktionerna är både större och luftigare på ett album som tar oss ytterligare ett steg upp i atmosfären. Det är mer direkt, och lättillgängligt om man så vill, vilket också förklarar att bandet tagit ett steg utanför en redan beundrande krets. Med den växande popularitet som Lonerism gav dem skulle man enkelt kunna tro att ett vinnande koncept hade varit att elda på med mer av samma mynt. Currents är allt annat än just det – här hörs exempelvis Kevin Parkers röst i en ny kontext, hans falsett har plötsligt blivit lika central som deras gitarrer. Men i grunden handlar det om snyggt popsnickeri – det här är ett album som till brädden är fyllt av välbehag, gåshud och eskapism. Från självklara hitlåtar som Let It Happen och The Moment till Disciples och ’Cause I’m a Man. På 10-talet var det inte New York eller London som förde indiemusiken i en ny riktning – det var Fremantle, en förort till Perth.

Carrie & Lowell tar sig framåt med viskningar. Efter att hans mor Carrie dog försökte Sufjan Stevens ta sig genom sorgen med flagnande minnen och försiktigt fingerplockande, men föll under processen i stället djupare ner i tvivlen. ”Again I lost my strength completely, oh be near me tired old mare / With the wind in your hair”, sjöng han tidigt i inledningsspåret Death With Dignity. Sådan är Carrie & Lowell: avgrundsdjup, inte för att den saknar kärlek, utan för att den innehåller så mycket. Den är varm likt ett gammalt sommarfoto, öm som något du inte tänker att du förtjänar och rädd som ett husdjur som ser sin ägare gå till jobbet.

Att sörja behöver inte vara, är inte oftast, en kall process. Den kan vara outhärdlig men vid sidan av att förälska sig i någon lär det inte finnas ett lika intensivt personfokus. Carrie & Lowell formades av det: den blev berättelserna runt köksbordet för att försöka förstå livet, den blev apatin några sekunder efter att ha vaknat, den blev vinden som ska röjas och vinden i håret i en bild i huvudet.

Mount Eeries förkrossande A Crow Looked at Me hittade smärtan i rättframma beskrivningar. ”You’ve been dead eleven days.” Det är en skiva av en man så säker på sin totala hängivenhet till någon att även de vackraste kärleksformuleringarna gjorde det svårt att andas som vanligt. Carrie & Lowell trevar sig i stället framåt, letar efter emotionella avslut och arv, komplicerad och förvirrad. Det är en sökande skiva. Vad ska man tycka och känna när ens mamma dör? Vad ska man tro på? Sufjan Stevens viskar fram de stora känslorna här eftersom crescendon ringer dåligt om man inte har en aning om vad man håller på med. Det var den allra mänskligaste samlingen musik som någon gjorde under de här åren.

År 2013 var Lorde både en meme och en one hit wonder – en relativt dålig kombination om man vill fortsätta professionellt med musik (vi vet alla hur det gick för Rebecka Black). Så småningom insåg alla såklart att det fanns fler hits på Pure Heroine än Royals, men ändå var det kanske först vid Melodrama som Lorde fick ett ordentligt erkännande av världen som den popstjärna hon är. År 2017 var hon återigen musikvärldens underbarn (eller kanske unga vuxen) och skivan som backade henne denna gång var en ohejdad hyllning till festen.

Melodrama exploderade som en bomb, eller kanske hemgjord dynamit, och inuti fanns tårar, svettigt glitter och bangers som både gick att gråta och dansa till. Med texter som skrivits om och suddats ut tusentals gånger, alternativt blivit författade i memo-appen klockan fyra på morgonen, kravlar sig Lorde igenom hjärtekross och krossade shotglas. Här spränger hon barriärer, högtalare och bilar i en kamp för att få känna något – eller kanske för att inte känna så mycket hela tiden.

Som nydumpad med popstjärnestatus och oändliga möjligheter i en oupptäckt stad beter sig Ella Yelich-O’Connor som Marie Antoinette hade gjort om hon levde i dag. Melodrama är hennes revolt mot den apatiska popskivan och i stället gräver den sig ständigt inåt. I Liability dansar hon tryckare med sig själv, i The Louvre upphöjer hon sin nya crush till kultnivå och på den avslutande Perfect Places beger hon sig på en lika delar febrig som dödsdömd färd mot det ouppnåeliga. Strävan efter att genom fester ta sig någon annanstans är måhända generationsöverskridande, men få artister har som Lorde fångat den brännande desperation och totala likgiltighet som växlade om varandra under 2010-talet.

I Bon Ivers introspektion vecklar Justin Vernon ut lager av sitt eget medvetande för allmän beskådan. Han avtäcker olika grader av sin desillusion av livet, som i en impressionistisk tolkning av sitt eget psyke. Albumet verkar ha uppstått ur en existentiell melankoli och det finns inte en skälvande textrad, ett utforskande saxofoninslag eller vemodigt syntdrag som inte är driven av melankolin. Bon Iver värker rakt igenom, även i sina lyckligaste stunder.

Bon Iver är inte lika mycket ett album som ett ljudlandskap att besöka om och om igen. En välbekant plats att få komma hem till. Vernon söker att förstå sig på sina upplevelser genom att utforska soniska landskap, men kanske framför allt platser i minnen och förnimmelser, som om hans hågkomster och forna känslor är en fysisk plats att fritt fram vandra runt i och utforska. En resa genom ett landskap som är om vartannat kargt, böljande eller frodigt. I Vernons naturromantik bottnar sig också en frustration i platsbundenhet, så pass att den ibland nästan känns lite klaustrofobisk och med enda möjliga utgång att till sist ändå förlika sig med livets obevekliga gång.

Det ligger något ödesdigert i Bon Iver, i det cykliska berättandet. Under de år som Vernon har låtit mig besöka det här landskapet har jag återkommit, i den mån jag har kunnat. Känsloankaren är ibland för starka, som om det är Vernon själv som från första början har placerat känslan melankoli i mig. Att frammana känslor så starka och universella är det få musiker som har kunnat. Men, när man mer eller mindre har skapat ett eget känsloregister känns benämningen musiker lite för fattig för vad Justin Vernon egentligen gör på Bon Iver.

Hur förlåter man någon för att den ber om förlåtelse? När Kanye West släppte Jesus Is King tidigare i år var det en exorcismrit av hela hans person – ett sätt att ta Yeezus ur Jesus. Den pånyttfödde Kanye utannonserade slutet på sin ”sekulära musik” (av alla kategoriseringar du kan tvinga på musiken måste det här vara den sämsta), tvätta språket, och, har det sagts, börja censurera bakåt i karriären. My Beautiful Dark Twisted Fantasy är nu bara My Beautiful Fantasy och Kanye West är alltjämt sin egen sämsta kritiker. ”No more drugs for me / Pussy and religion is all I need” är nu bara… ja, du fattar. Lämna det åt popmusikens största ego att hitta asketism i en musikindustri som jagar substans(er) utanför musiken snarare än inuti den. Den sista rockstjärnan har slocknat och det var han själv som tryckte på knappen. Och så vidare, och så vidare. Kort sagt: kontexten som My Beautiful Dark Twisted Fantasy existerar i förändras i takt med att dess upphovsman gör det.

Men vi ska komma ihåg att den första, ursprungliga kontexten var den där USA:s kanske största musiker precis avslutat sitt förhållande med Amber Rose, tappat fans, respekt och anseende efter Taylor Swift-incidenten, och två år efter hyllade 808s & Heartbreak hade hans goodwill till slut börjat falna. De största hiphop-skivorna som kom ut de åren var habila men mediokra (Mos Def, Chef Raekwon, The Roots, och Big Boi dominerar inte direkt listor av det här slaget). Och så My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Hiphopen lät som den gjorde på 90-talet eller så lät den dåligt. Eller så lät den (3.) så här. Kanye West hittade ett sound som lät som om det låg tio år framåt i tiden – här står vi! – och lyckades inspirera sina vänner att skicka sina egna karriärer till månen. Nicki Minaj, vars debutalbum släpptes samma dag som MBDTF, rappade så hårt och så snabbt att alla glömde bort att hon delade låt med Jay Z, Bon Iver, och Rick Ross.

De enda studioreglerna, ”NO HIPSTER HATS” och ”JUST SHUT THE FUCK UP SOMETIMES”, var det klassiskt skruvade Kanye-receptet på framgång. Men om det som hände med skivan utanför den var just idel framgång så var berättelsen på den i stället en berättelse om misslyckanden, tillkortakommanden och personliga brister. För det var inte My Beautiful Fantasy, det här var själen – hela själen, den mörka, vackra, förvridna – som den ser ut. Det var Kanye Wests dagbok återberättad genom stor pop. Pop där more faktiskt var more, och det är inte spekulation utan faktum att den här listan hade varit en helt annan lista om MBDTF (precis som YANDHI) fått dö i tystnad på en hårddisk i stället för att influera den.

Så hur förlåter man någon för att den ber om förlåtelse? Det gör man inte. Man tackar.