Lista

10 The Killers-låtar vi älskar

Publicerad: 23 februari 2018 av redaktionen

”We want to be one of those bands that people are into but also has written some great songs”, sade Brandon Flowers strax after att Hot Fuss släpptes för 14 år sedan. I det vaga citatet syftar han på att han vill bli som de numera arenarockande The Cure och U2, gentemot att vara ”ett mindre kommersiellt” band som Joy Division, och det är precis vad The Killers har slutat som – ett band som är tillgängligt för alla, och samtidigt har ett gäng odödliga hits i bakfickan.

I morgon är det dags för The Killers att äntra Globen och försvara sin titel som en av samtidens största rockband (de har ju trots allt skrivit vår generations Stairway to Heaven!). Det kommer alltid att vara magiskt att skrika med i Mr. Brightside på dansgolvet, och det kommer alltid vara lika kul att minnas de hundratals gånger som en har spelat Somebody Told Me på SingStar, men för varje sådan låt som The Killers har skrivit gömmer det sig ett dussin guldkorn. Nedanför har vi listat tio av våra personliga favoriter utan inbördes ordning. Tio stycken The Killers-låtar vi älskar, och som inte är Mr. Brightside. Tio låtar vi vuxit upp med, som vi har gråtit till, som vi har dansat till och som vi älskar med hela hjärtat.

För de som vill värma upp inför spelningen finns en spellista med våra utvalda låtar här.

  • Read My Mind

    Text av Sofia Rönnkvist

    Det var väl någon gång i tonåren som jag själv fick upp ögonen för The Killers, och denna låt var absolut en av de största anledningarna till varför. I Read My Mind har de, som många andra gånger, lyckats pricka in en uppbyggnad i låten som perfekt exploderar av att Brandon bara behöver ryta till lite extra i sitt tonläge för att skapa en enorm effekt. Texten i sig är även en av anledningarna till att jag föll för specifikt denna låt. Vem har inte önskat att någon annan ska kunna läsa ens tankar, och speciellt under en alldeles för olycklig obesvarad förälskelse i högstadiet som en inte vågar göra något åt? Någonstans mitt där i min hormonella shitstorm till tillvaro kom denna låt in i mitt liv, och när jag i dag lite mer sällan hamnar i den situationen är detta precis vad jag vill gå tillbaka till och höra. Odödlig terapi är vad Read My Mind är i mina ögon och öron.

  • Jenny Was a Friend of Mine

    Text av John Jonsén

    I skuggan av Mr. Brightside och Somebody Told Me glöms det ofta bort att The Killers är mer än ett par schyssta refränger. Ytterligare en låt som rättfärdigar att Las Vegas-sönerna har erövrat arena efter arena i 10+ år, så är det Jenny Was a Friend of Mine. Bara några sekunder in på Hot Fuss ligger bevismaterialet mitt framför ögonen, när Mark Stoermer river av en av vår samtids snyggaste basgångar. En kvicksilvrig melodi som till och med kan få Duran Duran och The Cure att fälla en tår av stolthet. Brandon Flowers briljerar samtidigt med sitt berättandeskap, inte enbart av att det är hårresande (She couldn’t scream while I held her close / I swore I’d never let her go). När han skriker ut ”I just can’t take this!” i rent raseri är det som att kroppen kniper ihop och automatiskt hamnar i försvarsläge. Det är ett teatraliskt mörker av mästerlig klass, som redan här sätter en tydlig ton för resten av bandets karriär. Egentligen är det inte så konstigt att The Killers tappat stinget under Battle Born och Wonderful Wonderful – hur fan ska en lyckas höja ribban när Jenny Was a Friend of Mine satte den så här pass skyhögt?

  • This Is Your Life

    Text av Jonathan Bonn

    På pappret är This Is Your Life upplagd för katastrof. Ett galopperande trumkomp och oompa-oompa-bakgrundssång skulle i det värsta av scenarion vara ett magplask i klass med ChemistryArcade Fires senaste album – men som tur är blir utfallet inte så. The Killers har alltid bemästrat konsten att balansera på gränsen till det teatraliska och grandiosa utan att falla över på smaklösa territorium, och This Is Your Life är ett praktexempel på det. I mitten på bandets tredje platta Day & Age ligger den, undangömd bland monsterhits som Spaceman och Human, som en liten juvel som bara väntar på att få upptäckas.

    Brandon Flowers besjunger en prostituerad kvinnas utsatthet, medan Dave Keuning lägger en lika enkel som effektiv gitarrslinga som ekar över den melankoliska, iskallt glitziga instrumentationen – som att lyssna på Las Vegas smutsiga, neonupplysta gator i realtid. För att göra låtens case ännu starkare utgör den en av The Killers mest gåshudsframkallande livestunder – titta bara när Flowers förvandlar hela Royal Albert Hall till ett hav av gemensamt armvev.

  • Romeo and Juliet

    Text av Magnus Olsson

    Sedan 1980 har den här Shakespeare-historien tillika Dire Straits-dängan klassats som en klassiker. När The Killers 2007 släppte albumet Sawdust trängdes b-sidor med låtskatter tillhörande Lou Reed, Joy Division och Dire Straits. I stället för att Romeo and Juliet endast skulle avdunsta på någon av de tre Greatest Hits-samlingar den återfinns på, gav Nevada-orkestern den lite nytt syre. Det akustiska arrangemanget är borta och Brandon Flowers och hans mannar ger den lite mer skelett utan att slå hål på den ömhet som ryms i texten. Den accelererande refrängen är som skriven för The Killers, ett arenaband vars signum blivit hur de slukar en, inte minst med det djup och den nerv som bor i Brandon Flowers stämband.

  • This River Is Wild

    Text av Johanna Eliasson

    En av de allra första band-tishorna jag någonsin köpte hade texten ”Run for the hills before they burn” tryckt på ryggen, och både t-shirten och uttrycket har följt med mig sedan den där tidiga tonårsdagen då den inhandlades. Textraden är tagen från This River Is Wild och speglar någon som längtar efter något mer, längtar bort härifrån, längtar till liv och värme. Någon som vill fånga världen med hov och ha det i en glasburk, men som också bara vill svepas med i livsströmmen. Som ofta hos The Killers berättas ett narrativ som skapar en egen liten värld. Med frestelser, kall och helvetesfall i textraderna klingar låten av den religiösa anda som Flowers så ofta adderar, eller kanske snarare inte kommer ifrån. Sensmoralen tycks vara ride-or-die, och att t-shirten fortfarande är i min ägo kanske bevisar att jag tog Flowers ord till mig.

  • On Top

    Text av Jonathan Bonn

    Att kalla Hot Fuss för ett framtungt album är nog en underdrift. Medan första halvan av The Killers debut är fylld till brädden med hits (Mr. Brightside och Somebody Told Me, bara för att nämna två) faller ofta den andra halvan av albumet i glömska. En djupdykning avslöjar dock att det gömmer sig små guldkorn även efter att man grävt i ett metaforiskt musik-Klondike de första 20 minuterna. On Top bjuder på ett fulsnyggt syntintro och smått banala formuleringar som “We bring the bump to the grind, ah-ho / I don’t mind, we’re on top”, men också på en ordentlig earworm till refräng. Det må vara en låt med förhållandevis minimal bombast – men Dave Keuning, vars signaturmelodi alltid varit enkla men effektiva gitarrsolon, behöver inte många toner till sitt förfogande för att skicka låten ut ur replokalen och in på de stora arenorna. Det är ju trots allt där The Killers hör hemma.

  • Don't Shoot Me Santa

    Text av Johanna Eliasson

    Don’t Shoot Me Santa öppnar med Brandon Flowers oskyldiga längtan efter tomten, men urartar snabbt till mörka bekännelser och dödshot. Flowers lägger motvilligt sin bikt till tomten, som i låten fungerar som någon slags ironisk mörkerängel och hämndfigur iförd juleskrud och granglitter. Julbjällror blandas med The Killers klassiska värmevibrerande ökenvibe, vilket i juletid är en skön kontrast till alla snölandskap, och under resten av året (med lite viljestyrka och fantasi) fungerar den att smyga in i andra spellistor än julmixen. Refrängen gör sig dessutom utmärkt för allsång, vilket får en att hålla tummarna för en framtida julturné.

  • Joy Ride

    Text av Sofia Rönnkvist

    Min tidigare nämna favorit Read My Mind möter på många plan sin totala motsats i favorit nummer två – Joy Ride. Låten har en barnslig känsla i melodi och val av instrument som skapar en tropisk och nästan lite löjligt glad stämning. Det flitiga upprepandet av titeln Joy Ride genom hela spåret kan även ha något att göra med det glada humöret som alltid framkallas hos mig. Orden fungerar lite som en betingning, för varje gång jag hör dem sprids automatiskt ett litet leende på mina läppar. Sen kändes hela albumet Day & Age något mer upplyftande och glädjefyllt än The Killers tidigare, egentligen. Detta är när det i min mening ändå når sin peak, för jag kan inte låta bli att låta huvudet gunga i takt och flinande sjunga med i refrängen.

  • Smile Like You Mean It

    Text av Magnus Olsson

    Brandon Flowers och basisten Mark Stoermer ska enligt uppgifter ha skrivit den här pärlan på åtta minuter. Det är imponerande. Smile Like You Mean It är något så unikt som en delikat arenahymn, trots att dess ständiga tillbakablick är full av både oro och förstånd. Det är inte samma furiösa pyro som bandets första singlar, men här finns ett tydligt spår av bandets signifikativa gitarrer som får brottas med tydliga new wave-produktioner. Redan här visade The Killers att de var ett gränsöverskridande band helt orädda för att bryta ny mark.

  • When You Were Young

    Text av John Jonsén

    När Trackslistan (R.I.P.) skulle utse 2006 års bästa låt kom When You Were Young på plats 28 – snäppet lägre än P!nks Stupid Girls. Det är förvånande att den inte kom på första plats, med tanke på hur mycket vi svenskar älskar låtens ackordföljd. Vi blev helt tokiga när Håkan Hellström lånade” den och när Johnossi använde den i en av sina bästa hits. Även Hurula verkar vara ett stort fan av just E, F# och G#m. Om vi svenskar verkligen älskar When You Were Young så mycket att vi vill höra lite av den i alla låtar, eller om de tre ackordens ljudvågor liknar vårt DNA får vi nog aldrig veta. Däremot är jag säker på att de låter som allra bäst när The Killers använder dem i en låt om att verkligheten ofta suger i jämförelse med ens förväntning. Medan Mark Stoermings basmelodier fick glänsa på Hot Fuss är det Dave Keunings gitarrslingor som ger Sam’s Town det lilla extra. Sällan har en så kort melodi som i When You Were Young gjort så fruktansvärt ont i hjärtat. Det är någonting som The Killers ofta lyckas med (Midnight Show, On Top), men här är smärtan så bitterljuv att en vill känna den igen, igen och igen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 254 [name] => The Killers [slug] => the-killers [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 255 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 22 [filter] => raw ) )