50 kvinnliga akter vi vill se på sommarens festivaler – 2016

Grimes är vår nya popidol, en sorts övermänsklig hybrid mellan Carly Rae Jepsen och säg, Austra. Hon är den sortens popidol jag önskat att jag lyssnat på som 12-åring, den sortens person jag önskar att jag blivit inspirerad av då – någon som lyssnar och litar på sig själv i sitt skapande. Hennes senaste album Art Angels togs tacksamt emot av oss och hennes liveframträdanden slutar inte att imponera. I sommar känns det mer än rimligt att hon gästar Way Out West, eller kanske överraskar oss med en spelning på Ängen-scenen på Emmaboda.

GFOTY (kort för Girlfriend of the Year) gör, likt hennes skivbolagskamrater på PC Music, en otroligt futurisk och skruvad tolkning på kontemporär popmusik. Musikaliskt låter det som om Hannah Diamond tagit speed, sugit i sig innehållet i en gigantisk heliumballong och bestämt sig för att galna covers är det nya nya. Ingenting är heligt: på hennes inte-så-hemliga Secret Mix avverkas både Toni Braxton och Céline Dion, men även Blink 182 har fått sin musik körd genom flippfiltret. Förutom hennes kortare mixar har den unga brittiskan också bidragit med sång på flera av genrekamraten Sophies spår. Nu är det dags någon (vi tittar på er, Way Out West) fattar grejen och flyger hit GFOTY, gärna med resten av PC Music i släptåg.

2010-talets nya R&B-ikon stavas Kelela. Hon blandar grime, R&B, hiphop och electro på sitt senaste släpp på ett sätt som stundtals är alldeles lysande, känslofyllt till brädden och med en äkta skapandeglädje. Senaste släppet kom i höstas och hon har ännu inte satt sin fot på svensk mark – hon känns alltså som ett alldeles uppenbart tillägg till Stay Out West i år, med den magiska The High ekandes på en trång klubb i augustinatten.

Det har pratats enormt mycket om G.L.O.S.S. det senaste året, genom att de både släppt en totalgjuten demo som får samtliga nystartade hardcoreband att skämmas, men också genom att de haft en beef med shoegazebandet Whirr. Själva bråket gjorde att allt fler fick upp ögonen för bandet och faktumet att det existerar ett hardcoreband med enbart transkvinnor – men berövade mycket av fokus som bör ligga på bandets högerkrokar till texter och fantastiska Minor Threat-klingande sound. Efter att Way Out West hade ungefär tre småpunkiga postpunkband under förra året som skulle representera festivalens hårdare sida skulle G.L.O.S.S. vara den ultimata kompensationen.

Zhalas kosmiska pop andas eskapism och mystik och blir ibland närmast hypnotisk. Hon hämtar inspiration från bland annat kurdisk folkmusik, och i sammansmältningen med hårda syntar och en dos dekadens blir resultatet strålande. Efter samarbete med kontroversielle konstnären Makode Linde och aktuell som deltagande i en utställning i Tensta Konsthall skulle hon kunna bygga en fin brygga mellan Way Out Wests musikprogram och festivalens flört med konstscenen.

Musiken Fatima Al Qadiri skapar sällar sig till en ständigt växande våg av experimentell electronica, med pionjärer som Holly Herndon och Laurel Halo. Så sent som förra veckan landade hennes andra fullängdare Brute på namnkunniga Hyperdub, ett skivbolag som huserar bland annat huserar Burial och Flying Lotus. Hennes resa, född i Senegal, uppväxt i Kuwait och numera bosatt i Brooklyn reflekteras tematiskt i musiken. Pulserande beats och grime samsas med ljudbilder från mer avlägsna platser. Senast hon var här var 2014 för ett relativt anonymt klubbgig i Stockholm. Nu suktar vi efter mer.

Med en del skör sång och en del rivande gitarrer krigar Torres i fronten för kvinnliga rockmusiker och hon gör det med bravur. Mackenzie Scott, som hon egentligen heter, spelade in sitt självbetitlade debutalbum på fem dagar under 2012 och så sent som förra året släppte hon under dundrande applåder uppföljaren Sprinter. I sina låtar tar hon upp känslor lika råa som hennes röst och de är som gjorda för att se live. Att föreställa sig henne framföra den svulstiga Honey eller den bombastiska Sprinter på valfri Stay Out West-scen känns verkligen inte helt omöjligt.

När Michelle Zauner inte spelar poppig mysemo i Little Big League brukade hon ventilera allmänna tankar och känslor i det lo-fi-aktiga soloprojektet Japanese Breakfast, tills hon fick veta att hennes mamma fått cancer – och det blev ett ännu mycket viktigare projekt än så efter hennes bortgång. 1 april släpps Psychopomp, som är tillägnad Zauners mamma och innehåller nyinspelade demos som fanns på hennes bandcamp tillsammans med de himmelskt ljuva singlarna In Heaven och Everybody Wants to Love You. Förhoppningsvis lyckas hon ta sig till denna sida av Atlanten med soloprojektet – och skulle förgylla stämningen med hennes vackra lo-fi under valfri festival som hon skulle bli bokad till.

Lorely Rodriguez skriver, producerar och framför en electropop som å ena sidan är snygg och direkt som Robyn, men å andra sidan vrider sig ur fingrarna när du försöker ta ett grepp. Det är melodier, syntljud och texter som slingrar som en orm, alltid steget före när du försöker hinna ikapp. Debutalbumet Me dök upp förra året och fann henne sjunga om såväl känslomässig isolation som att bara ha en bit latex som skiljer en åt från en annan människa, en parallell hon alltid pendlar mellan. Sex och ensamhet. Livets två grundpelare. Om hon lyckas ta med sig sin lekfullhet och direkta lyrik upp på scenen är hon ett farligt namn att räkna med på någon av landets mer kreativa popfestivaler.

Nora Karlsson fick lite otur när hon satte igång sitt soloprojekt i höstas. Som Boys råkade hon dela namn med SVT-serien om Stockholms absolut minst likeable sådana, men hennes musik står lyckligtvis kvar som den absoluta motsatsen. Debut-EP:n Kind of Hurt var lo-fi på det charmigaste av sätt och verkade bottna i en nästan instinktiv känsla för popharmonier. Allra klarast lyste Ever Before – andraspåret som lät som de bästa Sarah Records-akterna återupplivade i en Umeåfödd 90-talists kropp. Ännu bättre och större låter det i liveformat, och förhoppningsvis får Boys bli en välförtjänt vital del av festivalsommaren.

Carly Rae Jepsen har en svensk fansida på Facebook med 1195 slöa påhejare. De flesta likesen verkar tyvärr vara köpta och administratören uppdaterar inte överdrivet frekvent längre. 2013 önskade hen åtminstone alla en bra sommar vid två tillfällen. Poängen i det är förstås att alla vi som längtar efter ett allvarligare svenskt hem för Carly Rae Jepsen-tisslande aldrig kommer ha en bra sommar igen förrän hon kommer hit och spelar. I fjol släppte kanadensiskan en emotionell popexplosion som visserligen inte sålde urbra men som istället vann på sina konstnärliga ambitioner. Och hon älskar Sverige! Det har hon sagt till någon kvällstidning. Sverige älskar inte Carly tillbaka i den mån vi borde ännu, men det är för att hon inte fått tillräckligt med utrymme. Ge henne en timme och hon kommer spränga bröstkorgar över ett helt festivalområde.

Marissa Nadler besitter den här listans kanske, efter Joanna Newsom, finaste röst. Som den hänförande mezzo-sopran hon är har hittills inget släpp varit en besvikelse, utan Nadler har snarare haft en formkurva som pekat rakt uppåt. Allt har känts lite finare, lite träffsäkrare och lite bättre för varje gång hon spelat in sin röst. 2014 års mästerliga July kommer under våren att följas upp av ett nytt giv, som med största sannolikhet kommer att upprätthålla Nadlers svårtoppade formkurva. I samband med July gjorde Nadler även en bejublad spelning på Way Out West och Pusterviks lilla övervåning. Förhoppningsvis kan hon göra en favorit i repris på den, alternativt på någon annan klubb eller festival. Att Sverige behöver en gnutta skönsång i sommar är i alla fall givet.

Efter att ha signat till anrika XL Recordings och släppt ett par egenproducerade EP:s har 19-åringen från Liverpool blivit en industri- och pressfavorit. Hon Sverigedebuterade på Stay Out West i fjol, en spelning hon själv kallade en av hennes favoriter hos Skavlan. Hennes lovande debutalbum Long Way Home släpptes så sent som i helgen, och ett återbesök på svensk festivalmark har aldrig varit mer lägligt än nu.

Med sin kyliga syntpop har Jessy Lanza hittills gjort sin karriär i skymundan, långt från de stora strålkastarna. Nya albumet Oh No som släpps 13 maj lär väl kanske inte ändra särskilt mycket på det faktumet, men ytterligare bevisa hur mycket hon egentligen förtjänar att vara i centrum. Med ena foten i innovativa produktioner och andra i längtansfull R&B omdefinierar hon begreppet danspop till något betydligt mer lågmält. Alla som inte bokar henne sommaren 2016 lär väl åtminstone boka henne sommaren 2046 på den glamorösa comebackturnén inför en samtid som förstår hennes storhet.

Som ett av 10-talets stora indiehopp har Frankie Cosmos en del förväntningar på sig. Och varför inte? Greta Kline släpper låt efter låt där hon träffsäkert prickar in den där känslan du inte riktigt kan beskriva. Eller den där känslan du känner igen alldeles för väl. I en genre där det är svårt att sticka ut gör Frankie Cosmos just det. Med fågellik röst berättar hon historier som berör och som underhåller med svidande sympati. Klines relativt ringa ålder gör henne igenkännbar och hon utnyttjar det till fullo. Men hon gör inte bara musik för människor i sin egna demografiska grupp. Genom att berätta om sig själv och om sina högst mänskliga tankar ger hon något för alla att tänka på. Med låtar på snudd två minuter hade Frankie Cosmos säkerligen stått för en galet mysig spelning på valfri svensk festival, om hon nu bara blev bokad.

Holly Herndon har redan hunnit besöka Sverige i år, men det enda vi vill se efter hennes Sónar-spelning är mer. Hennes musik gör sig egentligen bäst i ett nersläckt rum med stora hörlurar på huvudet, fast sinnebilden av ovetande festivalbesökare som sicksackar mellan scenerna eller Way Out West-klubbarna och får sin hörsel och rumsuppfattning attackerad sent på natten är för tilltalande för att inte släpa hit henne igen. Holly, kom tillbaka, vi saknar dig.

Eskimeaux är soloprojektet från Gabrielle Smith, också känd som långvarig keyboardist i Frankie Cosmos liveband. Precis som Cosmos har hon gett ifrån sig en rad sporadiska Bandcamp-släpp genom åren, men på förra årets fullängdare O.K. överträffade hon sig själv. Hennes lo-fi-elektroniska och folkinfluerade indiepop gav större ljudbilder än någonsin till de gråtmilt intima texterna – låttitlar som A Hug Too Long, I Admit I’m Scared och Alone at the Party kan egentligen tala för sig själva. I april gör Smith sin sista turné i Frankie Cosmos, för att gissningsvis kunna vara Eskimeaux på heltid. Samtidigt släpps nämligen EP:n Year of the Rabbit, vars förstasingel Power redan lämnat oss med höga förväntningar.

Trots sina blotta 21 år så har Simbi Ajikawo – mer känd under artistnamnet Little Simz – redan av självaste Kendrick Lamar blivit hyllad till den grad att han påstått att hon ”might be the illest doing it right now”. Independent-artisten med eget label kanaliserar lika delar Lauryn Hill som Dizzee Rascal. Efter en rad av EP- & mixtapesläpp så släppte den brittiska rapparen i höstas det hyllade albumet A Curious Tale of Trials + Persons. Innan dess besökte hon Stay Out West för en upp och ner-vändning av Bananpiren. Nu är vi redo att ta oss an London-MC:n på en större scen än så.

Meghan Remy har egentligen släppt musik som U.S. Girls i nio års tid, men det är inte förrän med fjolårets Half Free som hon verkligen blommat ut. Om resten av albumen varit ganska fina tulpaner står nya skivan ut bland dem som en jättefin orkidé. All lo-fi och noise hon skapat genom åren är som bortblåst och kvar står hennes låtskrivartalang kvar, nu klädd i psykedeliska popmönster och tuggande beats som drar mot både dub och lätt industriellt. Remy är pånyttfödd och lär trots sin långa karriär bara vara i sin uppstart.

Att vara en perfektionist är lika mycket en gåva som det är en förbannelse. Tame Impalas frontperson Kevin Parker gjorde visserligen en av förra årets mest framgångsrika album, men det innebar t.ex. att Let It Happen hade 1000 sångtagningar innan han blev nöjd. Samma problem har Sky Ferreira ställts inför under arbetet med sitt andra album Masochism som snart är försenat ett helt år, eftersom hon vägrar att ge ut någonting som inte känns hundra procent äkta. Nu planeras albumet att släppas i sommar och med tanke på vilken underbar kollektion av snygga pophits som fanns på Night Time, My Time kommer väntan att vara värd – speciellt om det innebär ett ytterligare Sverigebesök efter att hon var öppningsakt åt Miley Cyrus på Globen för två år sedan.

Som resident på housegolvet Panorama Bar på Berghain och grundare av nederländska technoetiketten Klakson har Steffi varit ett ständigt återkommande inslag i Berlins elektroniska scen. Hennes sets pendlar mellan dansant disco och tyngre techno, men utgår alltid från en gedigen deep house-grund. Det spelar egentligen ingen roll vad för stil hon ger sig på, eller på vilken scen hon ställer sig, resultatet verkar alltid vara ett pulserande dansgolv. Det har gått alldeles för länge sedan hon gästade landet senast, och med fler festivaler med fokus på house/techno än någonsin tidigare är det hög tid att hon får komma tillbaka. Into the Valley, Norberg och Emmaboda är alla potentiella kandidater.

Hon har öppnat åt akter som Nicki Minaj och Katy Perry, men efter att hennes andragiv Joyride släppts senare i år säger någonting mig att hon aldrig kommer behöva öppna åt någon annan igen. Nu när hennes välkoreograferade musikvideos drar miljonvisningar på YouTube och monsterhiten 2 On har spelats hela hundraelvamiljoner gånger på videotjänsten är det egentligen öppet mål. Det enda som står mellan Tinashe och superkändisskap vid det här laget är tid. Passande, då, att hennes världsturné slutar i maj och att hon följaktligen har massa tid över för att spela på en nordisk festivalscen i sommar.

Om det är någon akt som skulle sätta guldkant i tillvaron under Way Out West eller Popaganda är det tveklöst Tegan and Sara. Nu när deras åttonde fullängdare är färdig skulle lite turnerande vara på sin plats – och äldre hits som Walking With a Ghost och Hell tillsammans med den euforiska Closer ifrån förra skivan vara helt perfekta i den svenska sommarsolen. Oavsett om det kommande materialet är lika syntpoppigt som Heartthrob eller indierockigt som den tidigare diskografin blir det oavsett ett danskalas om de återvänder till landet och ett mycket kärt återseende för syskonduon, som senast spelade här under Hultsfred 2013.

Kaliforniens Soulection, beats-kollektivet med ena foten i framtiden och andra i soul-rötterna, blev under förra året med tillskott i form av DJ:n, producenten och numera sångerskan SOSUPERSAM. På hennes jobb-CV syns namn som Erykah Badu, Boyz II Men, Questlove, J. Cole och Dam Funk. Men det är inte allt. Samantha Duenas, som hon egentligen heter, är en av Los Angeles mest eftertraktade stämningshöjare. Med sin blandning av allt från 90-tals R&B till obskyra futuristiska producenttalanger så skulle hon skapa fest likväl i ett lerigt camp som på en hipp afterhours-klubb. Festival-Sverige behöver lite mera Soulection i sitt liv – och SOSUPERSAM är det perfekta valet.

Som en av världens stora innovatörer inom elektronisk musik återvann M.I.A. hitvärldens gunst med Borders i höstas. En av få musiker som kan göra politiska låtar till sensationer utan att det blir konstlat eller huvudfokus. Senast hon spelade i Sverige var på Bråvalla 2014 och alla som var närvarande kan intyga om hur fet den energibomben till spelning var. Nu är det alldeles för länge sedan vi fick oss en likvärdig dos av färgsprakande musik och med nya låtar samt ny energi i bagaget är M.I.A garanterat redo att ge oss ytterligare en rejäl omgång.

Lana Del Rey, kvinnan man älskar att hata eller lever för att älska, är en sann vattendelare. Lite däri ligger hennes charm, en sorts självdistans och humor i hennes artisteri där hon både driver med och omfamnar människors uppfattningar om henne. Skönsång om äldre män, mjukglass, droger – vissa må provoceras av hennes romantiserande av verkligheten, men Lana älskar det. Senaste albumet landade i september och med det nya, skarpa låtmaterialet kan det nog vara dags för en revansch på förrförra årets Bråvallaframträdande.

Norsk-amerikanskan Okay Kaya är fortfarande ett relativt okänt namn, men hennes två singlar Damn, Gravity och Clenched Teeth har fått oss på fall. Under 2015 turnerade hon med Tobias Jesso Jr. och lånade både röst och gitarr till Jamie xx balett. Hennes debutalbum är förväntat någon gång under året, varav båda ovannämnda herrar uppges gästa. En spelning på Stay Out West vore perfekt för henne.

Róisín Murphys underskattade Hairless Toys från förra året såg sångaren ta ett helt nytt grepp på sin karriär. Det är ett nedsaktande och en möjlighet att ge största möjliga utrymme åt alla rytmer och melodier hon fått i huvudet de senaste åren. Den gothiga discomusiken är både glammig och rå och hon tar utsvävanden i såväl förvrängd country som organisk deep house. Med över 20 år bakom sig, först som ena halvan av electroduon Moloko och sedan som excentrisk solostjärna, har hon erfarenheten för att kunna skapa en pulserande livespelning. I synnerhet med allt nytt liv som hon blåst in i sin musik.

För några år sedan presenterade sig Stings dotter Eliot Sumner för första gången under namnet I Blame Coco, ett album gavs ut skrivet tillsammans med Klas Åhlund och Robyn gästade. 2014 visade hon upp ny musik men denna gången under sitt egna namn, där hon själv axlade elbasen och mörkare toner än vad hon visade under I Blame Coco-tiden. Det briljanta debutalbumet Information landade i januari, där man lätt kan dra liknelser till storheter som White Lies och The Killers. Eliot Sumner är ett måste till den svenska festivalsommaren 2016.

Förra året gjorde hon en visit till 90-talet med sitt projekt Robyn & La Bagatelle Magique. Och nu viskas det om att Robyn ska bli Robyn igen. Den första indikationen efter år av sidoprojekt är att hennes namn är med och toppar den storsatsande New York-festivalen Governor’s Ball – sida vid sida med självaste Kanye West och The Strokes. Kanske är det på tiden att hon följer upp Body Talk-trilogin som under 10-talet varit med att och definierat modern popmusik. Vi väntar med spänning på vad framtiden har att utvisa, men hennes fusion av stadiga beats och träffsäkra refränger är precis det som borde pryda stora festivalscener framöver.

Sevdaliza tog sig med sina föräldrar från ett oroligt Iran till den holländska staden Rotterdam. Med sin hypnotiserande röst skapar hon en rå, industriell R&B som skulle kunna fängsla vilken svensk festivalpublik som helst. Debut-EP:n The Suspended Kid är en introduktion av artisten som, om inte annat, borde övertyga samtliga bokare om detta. Den tidigare baskettalangen ingår i en serie av mystiskt omringade R&B-stjärnor med konstnärliga visioner som sträcker sig längre än en förtrollande ljudbild. Sevdaliza är artisten som i sommar kan bli den mest omtalade spelningen i eftersnacken – nu hoppas vi bara någon tar sig i kragen och bokar henne.

Laurel Halos musik lånar influenser från uppväxten i Ann Arbor (någon timme utanför Detroit) och Tysklands Berlin, där hon nu är bosatt. Hennes musikaliskt klassiska skolning gör att den ambienta technon hon pysslar med har ett eget säreget skimmer. Ibland lägger på sin egna röst, ibland inte. Oftast rör hon sig dock långt ute på technons vänsterkant, och med två album på Hyberdub är det nog ingen som förnekar hennes talang och experimentlusta. Senaste hon gästade Sverige i festivalsammanhang var 2014 på nu nedlagda Volt i Uppsala, och med EPn In Situ från i höstas i ryggen är det hög tid för ett återbesök. Norberg känns nu som det rimligaste alternativet.

Kacey Musgraves släppte ett av förra årets absolut bästa album för countrymusik. Som vinnare i hästjazzversionen av Idol, Nashville Star, förväntade sig de allra flesta ett nytt ansikte för den polerade mainstream-countryn i Kacey Musgraves, men så blev det inte. Musgraves gick istället tillbaka till sina rötter och spelade in ett introspektivt album i sin favoritstudio ståendes i en cirkel, precis det som magkänslan sa. Resultatet blev ett album som har hjärtat på precis rätt plats, och som tangerar både outlawcountry och mainstream-country utan att riktigt låta som något av dem. Scenen för livecountry i Sverige är nästintill minimal då de flesta stjärnorna är betydligt kändare i USA än Sverige och således tar hiskeligt stora summor, men jag tror ändå att en eftermiddagsspelning på Way Out West går att få till. Sverige behöver mer country, mer Kacey Musgraves.

Ifall Naos EP från 2015, February 15, var ett vykort för att berätta att allt var bra (hon hade trots allt halvt om halvt dragit sig tillbaka efter det tidigare släppet) så kommer hon med debutskivan storma rätt in i rampljuset igen. Den här gången på riktigt. Hennes svängiga take på 90-talssoul kombinerat med ypperliga producentval gör henne som klippt och skuren för att bli sommarens soundtrack. Landskamraten och genrepartnern FKA twigs får stanna kvar i kylan. Nao har redan planerade datum i både USA och Europa, men hålen är tillräckligt många för att en Sverige-bokning inte ska vara omöjlig. Tips till festivalarrangörer: håva in henne medan ni fortfarande har råd.

Handlingskraftiga Charli XCX verkar alltid ha ett sprakande samarbete på gång, nu senast med Hannah Diamond och alltid lika aktuella Sophie på EP:n Vroom Vroom. Hon lyser dock lika starkt allena och med vad som verkar vara en medfödd stjärnglans skulle hon kunna egga många festivalpubliker i sommar. Inte är det nog med hitkavalkaden hon levererar, nu har hon också satt igång ett eget skivbolag och etablerar sig därmed ännu starkare i branschen. Charlie XCX tar saken i egna händer och är en kraft att räkna med.

Myrkur heter egentligen Amalie Bruun och spelar skoningslös black metal på danska. Förra året kom debutalbumet M och under våren agerar hon förband till Deafheaven under deras Europaturné. Spelningar i svartmetallens tecken kan både bli ris och ros, men alla som såg Myrkur på Roskilde förra året vet att det förstnämnda absolut är mest troligt. Som avslutningsakt sisådär klockan tre på natten på en av Way Out Wests hårdare klubbar gör sig Myrkur allra bäst.

Med exakt tre låtar släppta: Poop1, Poop2 och Please Be a Cocky Cool Kid (som absolut gör rättvisa till sitt fantastiska låtnamn) har ShitKid, a.k.a. Åsa Söderqvist redan lyckats bli hypad av internationella musikbloggar. Precis som bandnamnet kan låtarna liknas vid trumpna barn, med ledsen bas och trotsig sång. Hennes musik ser ner på dig med genuin nonchalans och bryr sig inte riktigt om du gillar den eller ej. Men gillar den gör vi, och det vore nästan skamligt om hon inte blir bokad till minst två festivaler i sommar.

Courtney Barnett ägde 2015. Hennes debutalbum var ett av årets bästa, hennes spelning på Stay Out West var en av festivalens bästa. Augusti hade kunnat kännas som alldeles nyss, om det bara fanns en gräns för behovet av hennes unikt välskrivna indierock. Så är hur som helst inte fallet. I början av juli är hon bokad till Roskilde, och det vore ett oförlåtligt slöseri på australiensisk briljans att inte passa på och få hit henne igen. Exempelvis Bråvalla ligger bra till, Courtney! Everybody Really Cares If You Don’t Come Back.

Sarah Assbring, som hon egentligen heter, kan försvinna ett par år från världens yta och återuppstå med något helt nytt. När hon efter år av tystnad bryter isen har hon lämnat den silkeslena och retrodoftande R&B som var Pale Fire. Istället är perspektivet betydligt större och mer uppjagande rytmer som osar både västindiska öar och Mellanöstern. Det är nästan så att jag kan se en publikskara ringdansa till nya singeln Breadandbutter, som i en Bollywood-film fast i hipsteroasen Gagnef. Rytmerna är varma, atmosfären är kärleksfylld och nya musiken är som gjord för barfotadans sena sommarkvällar.

Förra året släppte Erykah Badu ett årets mest välgjutna mixtapes, But You Caint Use My Phone, som bland annat innehåller den fantastiska låten Hello. Hennes musik tycks bli mer intressant för varje år som går, men hennes CV är vid det här laget en lång sådan, som börjar med 1997 års Baduizm. Hon har med fem studioalbum etablerat sig som en av vår tids största R&B och soul-artister. Det har hunnit gått 7 år sedan Badu besökte Sverige senast, då för en spelning på Stockholm Jazzfestival. Det borde vara dags igen.

Joanna Newsom är tillbaka, och en artist av hennes kaliber är per definition aldrig under radarn. Den bråddjupa comebackskivan Divers verkar ändå inte riktigt fått uppskattningen den förtjänar, fina recensioner till trots, och bokningar i Europa med den begåvade multiinstrumentalisten och sångerskan har än så länge uteblivit, med undantag för Storbritannien. Det är synd, med tanke på att Newsom har ryktet om sig att vara en fantastisk liveakt. Men det är lätt att trösta sig med hennes närmast perfekta diskografi och unika sound, som fortsätter växa och fascinera för varje lyssning. I och med Divers tog hon ett steg utanför sig själv och skrev ett konceptalbum om tidsrymden, ett beslut som också gjorde hennes musik större än någonsin förut. En artist som är lika omsorgsfull som modig.

Lindsey French debuterade för ett par år sedan men det är först nu det börjat röra på sig. Med namnet Negative Gemini har hon bland annat givit ut You Never Knew, en låt så suggestiv att den på egen hand borde kunna sporra en mörkare avart till Arvikafestivalen. French är en del av New York-bolaget 100% Electronica, en växande liten grupp av popartister som doppar tårna i witch housens stämningar men håller sig till rakare melodier. Debutalbumet väntas anlända under året och en mindre spelning på någon av Lugers festivaler är inte omöjligt. Kanske hade Negative Gemini dock funkar allra bäst som ett uppfriskande dansalternativ på någon av landets lite mer experimentella elektroniska sommararrangemang.

Norska Dagny var för mig ett okänt namn innan jag av en slump hamnade på hennes showcasespelning på by:Larm i Oslo. Inte bara lyckades hon locka mest folk utav alla, utan lockade även för första gången under festivalen fram den mycket åtråvärda festivalkänslan. Utanför tältet hade det lika gärna kunnat vara skymning, 25 grader varmt, och sommarfestival – en bedrift som ingen annan lyckades med på festivalen. Dagny kommer ifrån Tromsø i norra Norge, och spelar välskriven refrängstark pop med folkinfluenser. Egentligen har vi inte fått höra så mycket av Dagny än, bara en låt finns på Spotify, men i Norge är hon redan spådd att bli en stjärna. I takt med att norsk musik håller på att bubbla över till Sverige känns Dagny som en självklar del av det. Låt Dagny locka fram festivalkänslan i sommar, något som jag är övertygad om att hon kan göra på vilken svensk festival som helst.

Med sitt senaste album slog sig Miley Cyrus fri från sitt forna jag med sitt mest okonventionella, spännande och särpräglade album hittills. Det var antagligen en nödvändig frigörelse för en före detta Disney-stjärna, som nu kan agera fritt med världen som arena. Hennes nyvunna samarbetspartners i The Flaming Lips har redan spelat ett antal galna konserter med henne – innehållandes blöjor, gigantiska dildos, soldräkter och peruker. Men det ligger nog trots allt på Miley själv att ta turnén hit – jag kan inte tänka mig att någon svensk festival skulle missa chansen att boka en sådan klockren galenskap.

Jenny Hval är inte din vanliga konsertupplevelse. Apocalypse, girl från i fjol är en dynamisk saga – tassande ljud och viskningar, vajande skogar och vrål ut i natten, spoken word invirat i en brett bemästrande orkester. I handen håller den ett obehag som jag föreställer mig liknar det hos den omtalade skräckfilmen The Vvitch, som inte ännu haft svensk biopremiär. I grunden är norskans låtar dock poplåtar som förvridits till oigenkännlighet – en låt som Heaven hade kunnat komma från Bat For Lashes eller landskvinnan Susanne Sundførs repertoar om den bara iklätts en proprare kostym. Då hade vi å andra sidan förlorat allt det besynnerliga som gör Hval till en av årtiondets mest intressanta skandinaviska konstnärer. I oktober besökte hon Inkonst i Malmö och Stockholms Södra teatern, i sommar får hon gärna dämpa de ljusa nätterna med svalkande skugga.

En av vår tids främsta rappare stavas Missy Elliott och för de flesta ur vår generation är symboliken till henne att likställa med blingande MTV-videos. Missy Elliott gjorde comeback förra året när hon återlanserade sig själv tillsammans hitmakaren Pharrell Williams. I en mer futuristisk förpackning och med en radiovänlig dänga i WTF stängde hon en av Storbritanniens största festivaler, Bestival. Kanske dags för en dos nostalgi och framtid även på svensk mark? Potentiella måltavlor är Roskilde, Way Out West och Bråvalla.

2011 släppte hon ett album som skulle göra henne till Danmarks motsvarighet till Lykke Li eller Florence + the Machine. Den lekfulla och kraftfulla popen som ryms inom Oh Land har bitvis lyckats med den bedriften, åtminstone inom egna landgränser där hon river av motsvarigheten till Gröna Lund eller Liseberg på egen hand. Med minimala och mer experimentella uppföljaren är det på högtid att en av Danmarks främsta artister de senaste åren får det erkännande hon förtjänar, även på svensk mark. Med bokningar som Goldfrapp och Björk genom åren borde en festival som Stockholm Music & Arts vara en perfekt arena för hennes intima, men samtidigt explosionsartade pop.

Charlie Hiltons debutalbum Palana lät misstänkt familjärt när det släpptes i januari. Vissa kanske känner igen hennes röst från Blouse, Portland-trion som stadigt förvaltat drömpopgenren de senaste åren. Sångerskans nya soloprojekt påminner också mycket om den ofantligt saknade Melody’s Echo Chamber – det är välskriven psykedelisk pop hemsökt av Nicos och Broadcast-Trish Keenans andar. Förhoppningsvis hinner någon få över Hilton till rätt sida Atlanten innan Blouse kallar tillbaka henne.

Samtidigt som att Gwen Stefani var 90-talets stora it-babe banade hon också väg för feminism i stormedia. Tillsammans med resten av No Doubt fick hon omvärlden att fundera på könsroller med I’m Just a Girl och bankade in i folks skallar att det inte är något ”bara” med det. Att hon sedan fortsatte att klättra på listorna med sin solokarriär är inte heller något att förglömma. Gwen tog harujuku (dock utan vettig diskussion kring kulturell appropriering) till västvärlden och introducerade en hel scen för tusentals blivande mangabarn. Och nu gör hon comeback. Något som desperat behövs i en värld där gaggiga rockgubbar blir hyllade som sexgudar medan musicerande kvinnor blir stämplade som gamla när de passerat 30-års-strecket. Och som om detta vore nog med anledningar: vem vill inte gå B-A-N-A-N-A-S med Stefani på scen?

Hemmahörande i Hamburgs klubbscen har Helena Hauff karvat sig ett namn som DJ i toppklass. Industriell avant-garde, postpunk och smutsiga syntstick brukar vara ledorden i hennes sets och när hon nu börjat släppa album (förhoppningsvis på någon form av regelbunden basis) hamnar soundet inte långt därifrån. Förra årets Discreet Desires bjöd på en mer avskalad, 80-talsinfluerad ljudbild än de acid techno-EP:s hon tidigare skapat, vilket bekvämt placerar henne på en Way Out West-klubb så sent, och mörkt, det bara går. Åtminstone håller vi tummarna.