Lista

Årets 100 bästa album – 2019

Publicerad: 12 december 2019 av redaktionen

2019 är decenniets sista år och detta är vår sista sammanfattning över årets bästa album. De är 100 stycken precis som våra tidigare år. 100 album som får alla andra album som inte står med här att framstå som lite mindre, futtigare eller nästan obetydliga. Inte bra nog att listas. Så är det så klart inte, utan de 100 album vi skriver om nedan har helt enkelt påverkat oss, det gemensamma redaktionskollektivet, lite extra. Ibland har ett album kittlat många av oss, ibland bara påverkat en eller två av oss väldigt mycket. 

Det är album som får oss att vrida på huvudet, spola tillbaka, lyssna närmare och sätta på repeat. Album som hjälper oss att skratta när det känns svårt, gråta när det känns oöverkomligt och lugna oss när det är över. Album som tonsatt fartfyllda förfester, kaosartade klubbkvällar, bussresan hem och den kemiska ångesten i sängen dagen efter. Album som agerat soundtrack till gångerna vi gått ut fast vi borde stannat hemma, gångerna vi behövt plugga fast vi inte vill men absolut borde, gångerna vi legat nära de vi tycker om och gångerna när det inte finns någon annan. Album som bara varit där, som aldrig tränger sig på utan existerar som en trygg konstant, album vars puls driver dagen framåt och därför gör vissa månader omöjliga att se tillbaka på utan att höra vissa melodier i huvudet. 

100 album och 100 texter som fångar hela 2019. 

En Spotify-lista innehållandes (nästan) alla skivor hittar ni här.

  • 100. The Twilight Sad – IT WON/T BE LIKE THIS ALL THE TIME

    Text av John Jonsén

    De skotska postpunkarna i The Twilight Sad är nu inne på sin femte skiva och sitt tredje medlemsbyte, men på IT WON/T BE LIKE THIS ALL THE TIME låter de ändå mer som sig själva än någonsin förut. Deras ungdomliga energi finns intakt i I/m Not Here [Missing Face]s underbart öronbedövande ljudväggar, den ständiga viljan att gifta syntar med reverbinjicerade gitarrer hörs redan på öppningsspåret [10 Good Reasons for Modern Drugs] och kärleken till de mest monumentala melodierna har vuxit sig större än någonsin förut på VTr. Allting som någonsin gjort The Twilight Sad till det unika och genialiska band som de ändå är finns manifesterat på IT WON/T BE LIKE THIS ALL THE TIME, uppgraderat med en titanhård genomgående tematik som inkapslar deras 16 år som band tillsammans.

  • 99. Katie Dey – Solipsisters

    Text av Andreas Hörmark

    Katie Deys elektroniska, noise-inspirerade sovrumspop låter som om den var inspelad på en avlägsen rymdstation. Det finns en sån ensamhet i musiken. Hon sjunger om sin dysfori, sina osäkerheter, om sin ständiga inre kamp mellan hjärnan och hjärtat, mellan själen och kroppen. I Stuck sjunger hon: “I was born inside this body, and I’m stuck there / I’m a storm inside a rotting false construction / For the rest of my life I have to decide what to do with it”. Det är naket, finstämt och väldigt personligt. Samtidigt präglas skivan av något mekaniskt, något robotaktigt. Alla digitala instrument, alla syntar som glitchar, till och med hennes röst är så elektronisk att skivan ibland påminner om den AI-genererade musik som florerar på internet.

    Autotune och liknande effekter betraktas fortfarande som ett sätt för artister att en stund få byta röst, dölja sin riktiga, förfina den. Vad gäller Katie Dey, kan man snarare se det som tvärtom. “My soul sings in higher octaves than my larynx will allow” sjunger hon i Shell. Mitt bland det robotaktiga, det mekaniska, döljer sig det allra mest mänskliga.

  • 98. CHAI – Punk

    Text av Rikard Berg

    När CHAI följer upp genombrottet från i fjol är mycket sig likt – i skivtiteln är endast en bokstav utbytt från Pink till Punk. Men 2019 års upplaga är precis lika skrikrosa, precis lika punk som den förra. Den japanska gruppen skändar sina inspirationskällors eventuella subtilitet och mixar dem till en grovkornig röra av indiepop, new wave och shibuya-kei. Trummandet är frenetiskt, utropen glada och basgångarna drivna av både disco och postpunk. Musiken består kring CHAI:s två centrala teman: 1) att hitta lyckan i sig själv, vem man än är (“Get power! Fresh feeling!” – Great Job), och 2) den odödliga kärleken till dumplings (“Everything yummy foods!” – I’m Me). Resultatet är ännu en gång kaotiskt, nästan psykotiskt, och underbart i allt det är.

  • 97. Kokoko! – Fongola

    Text av Martin Kørra

    Den bästa dancepunken just nu låter inte som dancepunk och den kommer från Kinshasha. Bokstavligen: Kokoko!s musik kommer från skräpet på gatan; från bortkastade plastflaskor; bildelar; från gammal elektronik byggd på afrikanskt råmaterial som återvänt för att bli skrot. Hos Kokoko! blir de instrument istället. ”Survival fuels creativity”, har bandet själva sagt, och det blir, som budskap, mer globalt av hur geografiskt specifikt det är. De sjunger på kikongo, swahili, och franska, men orden blir underordnade när instrumenten och därför ljuden är budskapsbärare. Kokoko! erkänner sin begränsning utan att låta sig begränsas. För vem behöver en Casio-synt när du kan tejpa ihop två whiskey-flaskor och låta så här?

  • 96. Pom Poko – Birthday

    Text av Johanna Eliasson

    För att vara ett band som egentligen inte gör sig helt rätta instängda i en ljudfil så ger Pom Poko ett starkt intryck på debutalbumet Birthday. De fyra norrmännen ger alla lika mycket energi, och albumet skiftar mellan vilket instrument som får ta mest plats när de slår bakut bland solon och nedkokande breakdowns bland mathrock-vibbar och cowbells. Deras musikglädje smittar på ett sätt som bara kan ske om den är rakt igenom genuin. I My Blood sjunger Ragnhild att ”nothing is against me”, och det är lätt att hålla med – Pom Pokos potens och potential varslar om att de bara har börjat vad som kommer att bli en gnistrande karriär.

  • 95. Friendly Fires – Inflorescent

    Text av Jesper Ramkloo

    För många band hade en åttaårig albumfrånvaro inneburit ett karriärmässigt självmord. Men Friendly Fires har alltid känts lika före sin tid som oerhört bakåtsträvande och efter bara ett par sekunder inser man att de inte bara överlevt radiotystnaden, utan även kanske till och med gynnats utav den. På Inflorescent har bandet åldrats likt ett fint vin och produktionerna är snyggare, enklare och mognare. Kanske beror det på att deras kombination av djup house och 80-talsinfluerad mainstreampop alltid känts lika ultramodern som oerhört utdaterad. Men kanske är det även för att ingen kunde fylla det tomrum de lämnade efter sig. Inflorescent är således ett varmt och kärt återseende och Friendly Fires kan återigen känna sig välkomna tillbaka till framtiden.

  • 94. JPEGMAFIA – All My Heroes Are Cornballs

    Text av Andreas Hörmark

    JPEGMAFIA hotade oss månader innan All My Heroes Are Cornballs släpptes med att han hade spelat in årets största besvikelse. Föga förvånande, med tanke på hur djupt förankrad i internetkultur JPEGMAFIA är, blev “the disappointment” snabbt en meme. Han lade ut videor där artister, bland andra James Blake och slowthai, fick höra skivan i förväg för att sen berättade hur mycket de avskydde den.

    Veteran från 2018 är svår att slå. JPEGMAFIA hanterade det genom att göra något ganska annorlunda. Visst, de komplexa, lo-fi produktionerna är kvar, hans lika roliga som aggressiva verser likaså, men All My Heroes Are Cornballs är lika mycket ett artpop- och R&B-influerat album som ett hiphopalbum, lika mycket ett ljudkollage som ett regelrätt album. Låtarna är till en början svåra att få grepp om, de presenterar sig själva flyktigt, för att snabbt gå över i nästa. Det är som ett långt flöde av autotune, aggressiv rap, och poprefränger på glitchande syntar, gitarr-arpeggion och noise, som tar en på en resa genom både 9gags gulligaste kattbilder och dark webs allra mörkaste vrår. JPEGMAFIA visar sig ännu en gång vara en av de mest intressanta hiphopartisterna i världen – få kan få en så stor mängd influenser och sinnesstämningar att helt naturligt flyta ihop till en helhet. All My Heroes Are Cornballs är årets överlägset största besvikelse.

  • 93. Sarah Davachi & Ariel Kalma – Intemporel

    Text av Nikolas Berndt

    I en symbios av elektroniska och akustiska ljud tar Sarah Davachi och Ariel Kalma fram det bästa i varandra för att skapa ett album som låter som att det skrevs i en new-age version av The Black Lodge. Inspelad under en dag, och med syntar, saxofon, en tramporgel, och en indisk tanpura, är Intemporel som titeln antyder en övning i tidlöshet. Kalmas new age-rötter i mötet med Davachis nästan kyrkliga sound ger upphov till kompositioner som befinner sig på gränsen mellan dåtid och framtid. I låtarna finns det en textur som nästan går att ta på, rum som nästan går att gå in i. Resultatet är mystiskt och berusande, en produkt av intuition snarare än av tydliga arrangemang.

  • 92. Spielbergs – This Is Not the End

    Text av John Jonsén

    Inuti det norska Spielbergs bor det två helt olika band. Ett av dem är bandet som kan skriva emopunk-bangers på löpande band som om det vore hur enkelt och självklart som helst. Med tanke på hur sönderhyllande de första singlarna 4AM och Five On It blev har den sidan av Spielbergs ett framgångsrecept som inte setts sedan Japandroids glansdagar. På den andra sidan finns ett betydligt mycket mer introvert och emotionellt band som älskar att skriva monstruöst långa (men ändå så vackra) postrocklåtar, till exempel McDonalds (Please Don’t Fuck Up My Order) och Sleeper. Båda dessa versioner av Spielbergs är oavsett fantastiska, och det är någonting som är tydligt genomgående på This Is Not the End. Det som inte gjort sig hört tidigare är när dessa sidor av bandet konvergerar och möts i en färgstark, rytmisk och melodisk mitten på Bad Friend och You All Look Like Giants, där Spielbergs hittar sin bästa version av sig själva. Att få höra en sådan fantastisk hit-explosion på This Is Not the End är minst sagt en lyx, och vi är evigt tacksamma för att Spielbergs bjudit in oss för att bevittna den.

  • 91. Andy Stott – It Should Be Us

    Text av Hugo Gerlach

    Andy Stotts återkomst landade i november när den genomsnittliga soltiden på många håll var den lägsta på evigheter. Mörkret Andy Stott valde att återkomma till kan inte ha varit en slump. När dagarna börjar bli obehagligt korta släpper han sitt första solomaterial på tre år, en desorienterande dubbel-EP med några av hans mest dansanta och dunkla låtar. Ofta känns det som att dansa i kvicksand, där pulserande kickar får oss att fortsätta trampa trots att vi bara sjunker djupare. Det är en utmattande upplevelse, där de sinistra tonerna av hans dubbiga techno tonsätter vår oundvikliga undergång.

  • 90. Freddie Gibbs & Madlib – Bandana

    Text av Amel Suljevic

    2014 presenterades den oväntade mötet mellan Madlibs beats och den frispråkiga Freddie Gibbs för första gången. Albumet Piñata visade att vad som på förhand kanske hade känts som en udda match faktiskt funkade. 2019 kom uppföljaren som visade att det till och med är ett succérecept. Bandana exponerar mötet mellan en producent som tillåts att färdas fritt mellan sina musikaliska världar och en rappare som bara vill spotta över vad fan du än slänger på för beat. Lika rått som lekfullt. Lika mycket nörd som gangster. Ibland är hiphop inte svårare än ett makalöst öra för samplingar och en hungrig penna.

  • 89. Alex Cameron – Miami Memory

    Text av Johanna Eliasson

    Alex Cameron har en förmåga att sätta fingret på det obekväma och trycka på. Han lyfter fram sidor av mänskligheten som man för det mesta helst vill låtsas om inte finns och lyfter fram dem som dansanta dängor. Lite väl målande beskrivningar fastnar i huvudet i dagar efter att man hört dem, som till exempel ”Eating your ass like an oyster / the way you came like a tsunami” – textrader som skulle kvalificera för Bad Sex in Fiction Award om det inte vore för att det inte alls är fiction utan krass verklighetsskildring. På Miami Memory blir gränsen mellan Alex Camerons ikoniska tragedi-karaktärer och han själv suddigare, vilket håller lyssnaren på tårna och ger albumet en ny dimension från tidigare verk. Det intressanta i Miami Memory blir till i skärningspunkten mellan sorglös melodi, total bedrövlighet och lyssnaren själv, som vid mer än ett tillfälle får känslan av att ha råkat gå in i ett rum och sett något man inte borde ha sett.

  • 88. Astrid Sonne – Cliodynamics

    Text av Malcolm Jeppsson

    Med glittrande kanjoner av ljud utvidgar Astrid Sonne sin personliga tolkning av modern ambient. EP:n Cliodynamics är den Köpenhamnsbaserade 25-åringens andra release, efter förra årets fullängdare Human Lines. Sonne blandar in akustiska element i sina annars mestadels elektroniska kompositioner, någonting som ger henne ett unikt sound. Från den obekvämt högfrekventa violionflageoletten (Sonne är i grunden klassisk violinist) i det akustiska inledande spåret One Inch Shrugs the Other Shoulder till de sista sjungna orden i avslutande Strong, Calm, Slow närvarar en känsla av mänsklig värme, något som det är lätt att känna saknad efter i resten av den elektroniska musikvärlden.

  • 87. Toro y Moi – Outer Peace

    Text av Klas Mattsson

    Outer Peace låter Toro y Moi verkligen som pånyttfödd. Han började sin karriär som en sovrumsindiefavorit och har sisådär tio år senare blommat ut till en av de mest självsäkra rösterna på musikhimlen. På Outer Peace bär han sina indierötter som en accessoar – på höjdpunkten Freelance lånar han friskt från Animal Collective och på Laws of the Universe sjunger han på bästa Losing My Edge-manér ”James Murphy is spinning at my house”. Toro y Mois kreativitet känns för tillfället helt ostoppbar och det ska bli en fröjd att se hur han fortsätter förnya sitt artisteri under 20-talet.

  • 86. Snapped Ankles – Stunning Luxury

    Text av John Jonsén

    Trots att Orville Peck täcker ansiktet med någon sorts BDSM-cowboy-outfit och Daft Punk fortfarande gömmer sig bakom två lite för stora hockeyhjälmar lyckas ändå Snapped Ankles vara bandet med den konstigaste förklädnaden just nu. De är klädda i ett stort och otympligt buskage, bland annat sjungandes ur mikrofonstativ beprytt med grenar, och ser otippat skräckinjagande ut. Denna lövskog till band har nu förklarat krig mot gentrifiering och dagens förhållningssätt till det brittiska innerstadslivet med albumet Stunning Luxury. Som vapen har de ett ständigt pumpande postpunkdriv i stil med senare års Preoccupations och syntar som anammat samma kaosdemoner som Lightning Bolt har tillbett. De vassaste bladen i skivans arsenal är låtarna där de smälter samman ett mörker med en krautkänsla, främst på Tailpipe och Rechargable. Det kanske inte kommer få hyresvärdar att sluta skjuta upp hyran i arbetarklassområden till vidrigt ouppnåeliga priser, men vi har åtminstone fått ett av årets bästa postpunkalbum i processen. Plus att alla som har mardrömmar om att skäggiga IPA-hipsters ska köpa upp ens lägenhet har fått ett rimligt soundtrack.

  • 85. Erika de Casier – Essentials

    Text av Hugo Gerlach

    Skarp pop och sval R&B är huvudingredienserna på Erika de Casiers mästerliga debutalbum. Hennes röst har samma svala avstånd som den hos Sade, och hennes sound är lika mycket en kärlekshyllning till 90-talets storheter likt TLC och Aaliyah som det är en selfie jämte Tirzah eller Kelly Lee Owens. Produktionen är retro i HD utan att vara töntig och hypermodern i sitt utförande. Såklart är det landsmannen Central som ligger bakom, till vardags utkarvandes några av decenniets vassaste house-låtar (se: Om Dans) som en del av danska kollektivet Regelbau. Här nöjer han sig med inslag av g-funk, 2-step och garage som visar att Erika de Casier fortfarande har en fot i undergroundkulturen. Hon andas samtid och med Essentials har hon presenterat sig som ett av popvärldens mest intressanta löften.

  • 84. Honungsvägen – s/t

    Text av Magnus Olsson

    När man inte trodde att musikstaden Umeå kunde kräma ur sig mer fortsätter staden skänka oss nya låtskatter. Henrik Oja har satt ihop en liten supergrupp där melodier slingrar sig fram finurligt med texter av Annika Norlin. Harmoniska gitarrslingor samsas med eftertänksamma och personliga skildringar som träffar rakt i hjärtat när Christina Karlssons distinkta röst bryter igenom. Det är svårt att minnas när någon sjungit med en sådan självklarhet, övertygelse och transparens som Christina Karlsson. En sak är säker: Umeås bultande pophjärta pulserar som aldrig förr hos Honungsvägen och vi står handfallna.

  • 83. Arthur Russell – Iowa Dream

    Text av Martin Kørra

    Arthur Russell hann arbeta med namnkunniga Talking Heads, Rough Trade Records, Philip Glass, och kändisproducenten John Hammond. Ändå var det ingen som kände till honom, även ifall de få som hört honom kände att de kände honom. Under de dryga 20 åren som aktiv musiker tog Russell sitt sound och kastade det mot discon, countryn, house- och dubmusiken, och varje gång fick han det att fastna. Alltid fick han det att låta lika genrevidgande som personligt. Iowa Dream vältrar sig i det sistnämnda. Släppt 45 år efter (åtminstone några av) inspelningstillfällena för låtarna på skivan och 27 år efter hans död har det fortsatta djupdykandet ner i Russells musikvalv av vissa jämförts med gravplundrande, av hänsyn till hans perfektionism. Vi kan väl avfärda kritikerna som Max Brod-hatare och gå vidare. Mellan nya låtar som You Did It Yourself, Barefoot in New York, och I Kissed The Girl From Outer Space blir det smärtsamt tydligt att Russell i så fall var den värsta sortens perfektionist: den som inte känner igen perfektionen om den så skriker honom i örat. Få artister har lyckats bevara så mycket av sig själva i sin musik som Arthur Russell, och för varje nytt släpp känns det som att vi får ytterligare en bit av en person som aldrig tycks sluta växa.

  • 82. Michael Kiwanuka – Kiwanuka

    Text av Moa Björkman

    I intervjuer pratar Michael Kiwanuka om den eviga självkritiken – om hur tungt den kan väga över axlarna, om ifrågasättandet av sin egen plats i ett rum. Inte ens när hans Cold Little Lies blev introlåten till HBO:s Big Little Lies för tre år sedan fick han den hybris som skulle drabba så många andra. Det senaste albumet, däremot, är självbetitlat med hans ansikte på framsidan. En hyllning till honom själv, ett förlåt för de hårda tankarna. Det är en nystart, och det märks. Kiwanuka (albumet) är en triumf i retrosoul och mäktig produktion. Kiwanuka (artisten) tar äntligen den plats han gör sig förtjänt av, med ett dynamiskt och följsamt one sitting-album som resultat. Det är politiskt, det är storslaget och framförallt är det jävligt groovy när upphovsmannen till sist släpper garden.

  • 81. Injury Reserve – s/t

    Text av Andreas Hörmark

    I Rap Song Tutorial levererar Injury Reserve en punktlista, ett recept, på hur man gör hiphoplåtar. Det framstår som alldeles för enkelt. Injury Reserves debutalbum består nämligen av komplexa, industriella beats, och verser lika ofta roliga och fyndiga, som självutlämnande. I Jailbreak the Tesla rappar de om att förvandla en Tesla till The Batmobile, på ett beat som osar SOPHIE. Gästande Aminé levererar årets hiphoprad: “Your engine go ‘vroom’ / and my engine go -”. I Gravy n’ Biscuits låter de närmast som Eminem år 2000. I What a Year It’s Been öppnar Stepa J. Groggs upp sig om sin alkoholism och sin depression. Trots sin ofta mixtape-osande blandning av ljudbilder, energinivåer, sinnesstämningar och tematik, finns det ändå ett slags kärna: deras kreativitet, deras samspel, och kanske framför allt trovärdigheten i varje ord de skriver.

  • 80. Erik Lundin – Zebrapojken

    Text av Jesper Ramkloo

    Att behöva konstatera att den flerfaldiga Grammis- och P3 Guld-vinnaren Erik Lundin har stått för en av årets allra starkaste debuter känns rätt motsägelsefullt. Fyra år efter att hans debut-EP Suedi tog Sverige med storm är Erik Lundin mer utav en veteran än en nykomling i sammanhanget. Ändå står han här nu med ett av årets starkaste debutalbum och man må inte vara förvånad, men man är likväl enormt imponerad – inte minst av hur felfritt han tagit sig an albumformatet. För med en tydlig narrativ vision och med sitt patenterat felfria textförfattande ger Erik bevis på sin genialitet när det kommer till musikaliskt historieberättande. Resultatet är ett oerhört drabbande, underhållande och oavbrutet intressant album. Inte dåligt av en albumdebutant!

  • 79. Maria Usbeck – Envejeciando

    Text av Nike Rydberg

    Envejeciando är ett konceptalbum om åldrande, skapad med ungefär samma avsikt som när min väns kbt-terapeut ritade upp hennes gravsten på en whiteboardtavla. Den Brooklyn-via-Ecuador-baserade musikern Maria Usbeck fick ett grått hårstrå och blev besatt – en händelse som sannolikt återberättas på den Broadcast-minnande Un Cabello Gris. Under resten av albumet utför hon rena forskningsmetoder för att förstå de fysiska och psykiska förändringar som kommit ikapp henne i skarven mellan 20 och 30, intervjuar Apples Siri såväl som sina egna morföräldrar. Ålderdomshemmet, Alzheimers sjukdom och Japans demografi avhandlas alla med olidlig nostalgi och mellan ljudkollage av varma syntar. Usbeck finner inga svar på åldrandets gåta, men en hel del skönhet. I en intervju konstaterar hon: “Best to relax about it. Loving my greys now.”

  • 78. The Caretaker – Everywhere at the End of Time (Stage 6)

    Text av Malcolm Jeppsson

    Producenten Leyland Kirbys projekt The Caretaker har stått för något av det bästa och mest robusta inom ambient-scenen under 2000-talet. Everywhere at the End of Time (Stage 6) är den avslutande delen av en albumserie som pågått sen 2016, sammanlagt sex och en halv timme lång. Ljudmiljöerna som målas upp är mörka och abstrakta (även för den mest nischade ambient-nörden), men musiken är ändå samtidigt behaglig och rogivande. En känsla av Kirbys djup gällande hur han betraktar musiken och dess syfte genomsyrar albumet, som känns genuint och ärligt, detaljerat och fyllt av känslor.

  • 77. Panda Bear – Buoys

    Text av Klas Mattsson

    2004 var Panda Bears pappa döende. Young Prayer var tänkt som en sista gåva till honom – ett avskalat helakustiskt album där Noah Lennox gälla stämma är fylld med både sorg och tacksamhet. Det är svårt att inte se 2019 års Buoys som en slags kusin till Young Prayer – låtarna är likt 2004 avskalade och hans pojkkörliknande röst får återigen agera ledstjärna för studsande akustiska gitarrer. Men det finns också något i albumets texter och teman som för tankarna till Young Prayer. 2004 sjöng Lennox ”I will have sons and daughters!” om och om igen, som om han försökte säkerställa för sin far att han kommer greja vuxenlivet – 2019 är han själv tvåbarnsfar och någon annans fadersfigur. Buoys låter egentligen inte som något annat – men dess teman om ansvar och att vara vuxen känns universella.

  • 76. William Basinski – On Time Out of Time

    Text av Nikolas Berndt

    ”These works utilize, among other things, exclusive source recordings from the interferometers of LIGO (Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory) capturing the sounds of the merging of two distant massive black holes, 1.3 billion years ago.”

    Läser om meningen tio gånger till och det är fortfarande svårt att greppa vad William Basinski faktiskt åstadkommit med detta album, om det ens går att kalla den det. Basinski har tagit vår kollektiva fascination för rymden och försökt göra den till konst. Ljudet av ”when two black holes fuck” som han själv uttalat sig om det – som om det skulle ge en en tydligare bild av detta ogreppbara alster. Mer än ett stycke konst, är On Time Out of Time ett försök att materialisera oändligheten och en omöjlighet till någonting konkret och tidsligt, och med det förflytta den till en domän av annan slags oändlighet, den av konstens. Det är svårt att inte bli lite filosofisk när en sitter och lyssnar till, eller tänker kring, dessa stycken. On Time Out of Time är ingen försoning eller svar, långt ifrån. Det är bortom bra eller dåligt. Bortom musik eller konst i den bemärkelse vi är vana vid. Det är en förlängning av den ständiga förundran av att vara människa.

  • 75. Snoh Aalegra – Ugh, Those Feels Again

    Text av Amel Suljevic

    Med Ugh, Those Feels Again – uppföljaren till debutalbumet FEELS – tar den svenska soulstjärnan ett stort kliv närmare att ta över hela världen. Snoh Aalegra är sagan om en artist vars talang redan har gjort avtryck i en amerikansk R&B- och soulvärld, men vars hemland fullkomligt sover. På något sjukt sätt har den svenska publiken (och de som rapporterar kring den) lyckats undgå henne. 2019 är förvisso året detta ändras, men vi är helt ärligt långt ifrån att till fullo förstå hennes fulla potential. Med sin glamorösa uppenbarelse färdas hon på Ugh, Those Feels Again mellan romantik och svek över tidlösa produktioner. Ett melodispråk någonstans mellan Amy och Sade – smakfullt, ärligt och elegant.

  • 74. Vampire Weekend – Father of the Bride

    Text av Filip Hiltmann

    Father of the Bride är Vampire Weekends fjärde album, och kommer fem år efter tokhyllade Modern Vampires of the City. När det framkom att bandets omåttligt efterlängtade återkomstgiv skulle vara ett dubbelalbum började det genast ringa varningsklockor. Skulle bandet som gjort sig kända för sin Paul Simon-klingande Ivy League-pop klara av att tämja en sådan best utan att tappa linje eller koncept?

    Resultatet blev en 58 minuter lång samling låtar byggda på en uppsjö av både väntade och oväntade influenser, förädlade med hjälp av en hel radda kollaboratörer – däribland sedan tidigare avhoppade Rostam Batmanglij, Steve Lacy och Danielle Haim. Det är spretigt, veligt och tidvis alldeles ohyggligt charmigt. Och det är just den omistliga charmen som gör att även Vampire Weekend anno 2019 klarar av stolleprovet att släppa dubbelalbum med bravur.

  • 73. Carly Rae Jepsen – Dedicated

    Text av Erik Blohmé

    Carly Rae Jepsen är ett underligt fenomen. Den Anthony Fantano-hypade drottningen av Reddit har fått en märklig status som alternativ popstjäna, en identitet hon omfamnat alltmer sedan det kultförklarade albumet Emotion släpptes 2015. Dedicated bygger vidare på samma koncept – bombastiska bangers och melodramatiska ballader med nästan parodiskt mycket energi gör skäl för albumets namn.

    Vi är såklart här för att skörda hits, och många av Carlys bästa låtar finns på Dedicated. Now That I Found You, Want You in My Room, Julien och The Sound inte minst. Carlys charm är svår att värja sig mot och efterfrågan på popmusik att hoppdansa till är evig. När saxofonen gör entré under refrängen till Real Love är det svårt att föreställa sig ett 2019 utan Dedicated.

  • 72. Florist – Emily Alone

    Text av Nike Rydberg

    Emily Sprague har varit en central del i 2010-talets amerikanska lo-fi-scen – hon nämndes till och med vid namn i en Frankie Cosmos-låt! Men på sitt senaste album som Florist är hon ensam. Efter en förälders dödsfall gjorde hon som i filmerna och lämnade New York för Kalifornien, med allt det brukar innebära: Emily Alone är i hög grad ett album om naturen, men också om en läkandeprocess och ett mörker som avgränsar henne från den scen hon kommer från. Det är mest på ytan som det skiljer sig från de ambientsläpp Sprague tidigare gett ut under sitt eget namn. Frånvaron av Florists övriga bandmedlemmar låter albumet zooma in mikroskopiskt på Spragues sång, en plockande gitarr och lugnet hos en mindfulness-cd. Precis som på Big Thiefs U.F.O.F. handlar det om folkmusik med en ovanlig mysticism. “Some things last a hundred lives / I know I’ve died many times / You were not the final form”, sjunger hon på Ocean Arms och låter inte ensam, men tusenårig.

  • 71. Telefon Tel Aviv – Dreams Are Not Enough

    Text av David Winsnes

    Första gången jag kom i kontakt med Telefon Tel Aviv var när electronica-duons singel The Birds inkluderades på en blandskiva som kom med musiktidningen Mojo. Kort efter den intervjun, två dagar efter utgivningen av deras tredje fullängdare, dog Charles Cooper i en olycka. Telefon Tel Avivs framtid var inte att tänka på. Joshua Estis gick över till andra projekt och turnéer som del av Nine Inch Nails liveband. Fram tills nu. Telefon Tel Aviv som ett enmansprojekt ett decennium senare skulle lätt kunna kännas oriktigt, men Estis och ambientlegendaren tillika producenten Rafael Anton Irisarri får skivans knaster att kännas som små avkapade radiosändningar av minnen. Dreams Are Not Enoughs avtrubbade techno navigerar sig framåt med dova ljud och vibrerande sorg. Det är svårt föreställa sig att det gått tio år.

  • 70. BROCKHAMPTON – GINGER

    Text av Andreas Hörmark

    Bara ett par månader innan GINGER skulle ges ut berättade Kevin Abstract, det amerikanska pojkbandet BROCKHAMPTONs de facto ledare, att det var ett somrigt feelgood-album de jobbat på. Det var absolut inte det vi fick. Deras beats är kallare, mer industriella. Den lekfulla, grabbiga, tonårshumorn, som präglade gruppens tidigare album, var som bortblåst, och hade lämnat plats för introspektion: texter om medlemmarnas egna negativa sidor, psykisk ohälsa, och trasiga relationer. Ämnen som, på det här sättet, inte brukar behandlas så grundligt på renodlade hiphopskivor. Detta är dock inte ett renodlat hiphopalbum – influenserna från modern R&B och 90-talspop är många. Medlemmarnas verser avlöses av söta poprefränger, och hur duktiga den 13 medlemmar stora gruppen blivit på att gemensamt navigera sig igenom både individuella och kollektiva sorger, är slående. Så nej, det var inte ett somrigt, glatt album vi fick. Däremot är GINGER gruppens mest kärnfulla, sammanhållna och seriösa album hittills.

  • 69. Girl Band – The Talkies

    Text av Jonathan Bonn

    Om inte Frightened Rabbit redan lagt beslag på titeln Painting of a Panic Attack hade Girl BandThe Talkies utan vidare kunnat bära den i stället. Dublinkvartettens första album på fyra år inleds med en inspelning av frontmannen Dara Kielys panikattack i studion, vilket för övrigt är den lugnaste stunden på hela detta emotionella ånglok till album. Girl Band specialiserar sig på den typen av noiserock där just noise-biten är kraftigt dominerande. Det är intensiva, nästan bedövande ljudmattor där instrumenten låter som stålverk och bomblarm, medan Kielys absurdistiska texter levereras omväxlande genom maniska skrik, panikartade flämtningar och entonigt mässande. The Talkies är en utmanande och intensiv samling låtar, lika delar abstrakt som självutlämnande. “When it’s depressed, still in love / When it’s happy, still in love / When it’s all sad, still in love / When it’s anxious, still in love”, sjunger Kiely på Prefab Castle – det är essensen av det mänskliga som gömmer sig under albumets kakofoniska och industriella yta.

  • 68. James Blake – Assume Form

    Text av Jesper Ramkloo

    När James Blake släppte den första singeln från Assume Form, Don’t Miss It, fick han nog. Av Pitchfork kritiserades låten för att vara ”sad boy music”, något Blake besvarade med ett öppet brev där han stod upp för alla mäns rätt att visa upp och stå för sina känslor. Det var ett tydligt och kraftfullt ställningstagande, men han hade likväl kunnat skicka hela albumet till Pitchfork – för Assume Form är långt ifrån ”sad boy music”. Vemodet hänger förvisso kvar över Blakes släpiga syntar, men för första gången låter han genuint lycklig och självsäker i sitt låtskrivande. Assume Form är därmed ett enormt styrkebesked från en artist som äntligen hittat sin slutgiltiga skepnad – och resultatet är så mycket mer mångfacetterat än bara ”sad boy music”.

  • 67. Octo Octa – Resonant Body

    Text av David Winsnes

    Om Octo Octa på sitt stora genombrott Where Are We Going? från 2017 presenterade en delvis suggestiv sida med reverb, abstrakta röster och klaustrofobiska passager har hon på årets utgivning hittat ut från klubbens källarkorridorer och in på dansgolvet. Marknadsföringen trycker förvisso mycket på att den skrevs i en stuga i New Hampshire men det är svårt att inte tänka på drag balls och färgglada massor när Spin Girl, Let’s Activate! och Ecstatic Beat studsar iväg. Housemusiken har alltid handlat lika mycket om karaktärssökande som eufori och det är ingen tillfällighet att amerikanskans mest lekfulla alster sammanstrålar med en nyfunnen sinnesro. Nu tar hon resultatet av sina erfarenheter till klubben: på Can You See Me? blir utropet ”I know exactly how you feel” en av Resonant Bodys mest rörande hookar, en rusig kamplåt för alla queers på kvällens lista.

  • 66. Kedr Livanskiy – Your Need

    Text av Daria Spitza

    Kedr Livanskiy gjorde sig ett namn på den elektroniska scenen med sina atmosfäriska, kalla och drömska produktioner. När hon i år släppte albumet Your Need så tog hon steget ut från kylan och in till varmare breddgrader. Your Need är poppigt, dansant och framförallt så bjuder det på en del överraskningar. Produktionerna är skarpare, sången har tagit ett kliv framåt och ljudbilderna är maxade, vågade. Något kargt döljer sig i hennes tonläge och ger extra skärpa till texterna som har en relativt bred tematik – där LED är en klagosång över en kärlek som börjar ta slut, är Kiska en peka-fingret-låt som handlar om att sitta på någons face. Allt vävs samman i experimentella, poppiga produktioner som inte räds för att väva in influenser från musikens alla hörn och som resulterar i en av årets mest intressanta skivor.

  • 65. Grace Ives – 2nd

    Text av Rikard Berg

    Tolv låtar på bara 22 minuter, där varje stund är sprängfylld med ren popvilja. Grace Ives gör musik från sovrummet, men i stället för den sedvanliga gitarren har hon en Roland MC-505 som ackompanjemang. Syntprodden är så avskalad att den känns skelettlik, där allt handlar om melodier som byter spår lika ofta som en Super Mario-bana. Någon har jämfört det med tidiga LCD Soundsystem, någon annan med Frankie Cosmos, och båda har lika rätt. Från den studsande Icing on the Cake, till ömma Lucky, till den absoluta höjdpunkten Anything, rör det sig om dansmusik med passion för pop. När Grace Ives ropar ut “I would do anything, anything, anything to keep you in my life!” är det bara att tro på varje ord.

  • 64. Nivhek – After Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House

    Text av Nikolas Berndt

    Under sina långa karriär som Grouper har Liz Harris nästlat in sig i ett hörn där hösten är ständigt närvarande. Med en viskande intimitet har hon skapat små rum där tiden står stilla, där varje flyktigt ord målar ett landskap av känslor snarare än ett narrativ. Grouper, en ”alien observer” som svävar precis utom räckhåll, men med en blick som ser allt. Med det nya projektet Nivhek återvänder hon till viss del till den form som utmärkte början av hennes karriär, men utforskar samtidigt ett sound som är mörkare och mer obskyrt än någonting hon tidigare gjort. Skivans första del är ett aggressivt och skärande verk som låter som ett rymdfartyg som kraschar ner mot jorden i slowmotion, som utmynnar i en tyst meditation som inkorperar mellotron, vibrafoner och gitarrer i en ocean av fältinspelningar.

    Skivans andra del, med sin gåtfulla titel Walking in a Spiral Towards the House, är labyrintisk och vilseledande. Den skapar oändliga rum och hallar med ekande och repetitiva melodier, och låter nästan som ett soundtrack till en bortglömd film, en uråldrig teater eller sakrala sammankomster. Olikt något hon någonsin gjort, visar Harris med Nivhek att hennes största styrka alltid legat i att konstruera atmosfär från botten upp. Denna ambienta dubbelskiva är mer än bara en passiv bakgrundsmusik, utan lyckas nästan transcendera genren genom att just inte bara skapa en ambiens, utan en hel värld.

  • 63. Hurula – Klass

    Text av John Jonsén

    Klass är det album som det har gjort mest ont att lyssna på i år. Att höra Robert Hurula sjunga om så djupt personliga historier invävda med hjärtskärande melodier får hela kroppen att skälva av sorg. Det är minst lika vackert att han faktiskt vågar skriva låtar som Inte min son och Självmedicinering, för det krävs så mycket inre styrka att sammanfatta sitt trauma och dela med sig av det. Precis lika starkt är det att han låter sig själv utvecklas mer musikaliskt på Klass än någon förut, genom att låta stillsamhet och ambiens ta mer plats. Här blir textförfattandet mer högljutt än någonting som kan krämas ut ur en gitarrförstärkare på full styrka, specifikt under refränger som ”På en grusbelagd parkeringsplats / Ett instängt lägenhetsliv / Mellan fjorton dar / Och livstid” och på små rader som ”Till er som var som jag / Rädd i mitt hem”. Klass är visserligen en av de bästa svenska skivorna i år, men den titeln har Hurula gjort sig bekant med att kamma hem nu. Det är dessutom det modigaste albumet som släppts i Sverige 2019.

  • 62. Kanye West – Jesus Is King

    Text av Erik Blohmé

    Jesus Is King är förmodligen det album från i år som allra flest har en åsikt om. Bara det är en sorts triumf för Kanye West, en person som verkar gilla det här med att få en dos uppmärksamhet då och då. Kommer han vara kristen mer än ett år? Kommer uppföljaren till jul som han har lovat? Hur många “operor” går det egentligen att sätta upp?

    Som alltid med Kanye West är det idiotiskt att förvänta sig svar på frågor om framtiden, så låt oss istället fokusera på vad vi har. 27 minuter kliniskt familjevänlig hiphop. Vad som skiljer Jesus Is King från att omgående bli Will Smith är såklart Kanyes talang – inte bara gällande produktion och flow, utan också genom hans nätverkande. Att återförena den legendariska duon Clipse på samma låt där Kenny G lägger ett otroligt saxofonsolo är den verkliga galenskapen vi står inför här. För bara en galning kan göra den här skivan. Och som någon en gång sa, “name one genius that ain’t crazy”.

  • 61. Oso Oso – basking in the glow

    Text av David Winsnes

    Jag såg Oso Oso live för några veckor sedan på det där stället i Mölndal där min gamla högstadiekamrat Calle och hans kompisar sätter upp gig med amerikanska emoartister då och då. Tjena Calle, hoppas att ni går runt. Om något var det en god påminnelse om att vissa saker endast funkar i ett sammanhang. På scen lät Jade Lilitris projekt osäkert, fantasilöst och utan udd – som den värsta typen av collegerock – men i inspelad form är Oso Oso fortfarande en av våra mest välbevarade gitarrhemligheter. Sätt på A Morning Song, bara refrängen kan få dig att vilja säga upp dig från arbete eller utbildning för att extrajobba på Starbucks. Testa Charlie och låt håret växa. Släng på titelspåret och börja fundera på vad som hände med Saves the Day. De finns fortfarande? Alright! Oso Oso är i alla fall här för att berätta att du kan bära hoodie när du vill, vart du vill, och säger någon motsatsen kan den väl återgå till sin säkert utmärkta spellista med Björk och ägna sig åt sitt.

  • 60. Dave – Psychodrama

    Text av Filip Hiltmann

    Samtidigt som stora delar av den amerikanska hiphopeliten mumlar fram har det brittiska ditot aldrig känts mer välartikulerade. Streathambördige David Omoregie är en av dem som verkligen har satt textförfattandet i första rummet och byggt sitt artisteri kring giftiga samhällsskildringar. På Psychodrama, ett debutalbum upplagt som en terapisejour under tre akter, behandlar Dave allt från sin uppväxt och destruktiva relationer till samtidens rasism och den komplexa relationen till brodern Christopher som avtjänar ett livstidsstraff. Det är skrämmande personligt från början till slut, och Dave målar med både stora och små penseldrag utan att någonsin tappa varken tråd eller fokus. Tämligen imponerande med tanke på att Psychodrama klockar in på hela 51 minuter.

  • 59. Barker – Utility

    Text av David Winsnes

    Sam Barker är en programmerare, instrumentbyggare och DJ och hans låtar heter Paradise Engineering, Experience Machines och Models of Wellbeing. Med sina kalkyler och teoretiska ingång blir Barker en Dr. Frankenstein – trancerytmerna på Utility porlar framåt, uppåt och inåt, ett stegrande crescendo känns lika levande som en tjutande tekokare, en rytm verkar bära på mer än sitt eget ljud. ”I let go of the cheese monitor”, skämtar britten i en intervju med DJmag från tidigare i år, en nickning till de kritiker som tyckt att musiken är emotionellt schablonartad. Ja, Utility påminner stundtals mer om ett väntrum hos terapeuten än ett fullt dansgolv, men det är navigeringen mellan de ytterligheterna som gör den så kraftfull. Här finns inget mål, men du kan tydligt höra sökandet.

  • 58. Lizzo – Cuz I Love You

    Text av Magnus Olsson

    Det är två namn som verkligen sticker ut på dagens topplistor. Den ena är en 17-åring som skapar emopop och stavas Billie Eilish, den andra är en 31-årig rappande R&B-sångerska från Detroit vid namnet Lizzo. På sitt tredje album strålar Lizzo i kapp med strålkastarna som riktas mot henne och genombrottet Cuz I Love You. Rösten har växt till sig, precis som hennes ton och självsäkerhet. Albumet är till brädden fyllt med kaxiga soulbangers om att älska sig själv, kroppsaktivism och inre styrka. Om du någonsin letat efter en vitamininjektion – look no further. Det här är ett album som fullkomligen sprudlar från början till slut, mycket tack vare ett stadigt popbeat och den utsöka kombinationen av old school-jams. Att förebilderna heter Etta James och Ruth Brown är lätt att förstå. Så här låter soul 2019.

  • 57. Sun Kil Moon – I Also Want to Die in New Orleans

    Text av Malcolm Jeppsson

    Någonting som ofta verkar glömmas bort när det kommer till modernt komponerande är andrummet. Mark Kozelek, alias Sun Kil Moon, verkar har insett just det och ägnar därför ett helt album åt det. I Also Want to Die in New Orleans består av sju låtar som sammanlagt blir en och en halv timme. Här finns långa utläggningar om USA:s civila vapenvåld, en berättelse om att försöka fånga en skunk, och till och med en tio minuter lång låt som bara handlar om kor. Allt detta berättat (notera: inte sjunget) med en behagligt monoton röst tillhörandes Kozelek, och ackompanjerat av mjukt trumspel och snygga repetitiva gitarr- och saxofonslingor.

  • 56. Danny Brown – uknowhatimsayin¿

    Text av Andreas Hörmark

    Ser man en intervju med Danny Brown slås man av att nästan en tredjedel av allt han säger är “you know what I’m saying?”. Att skivans titel, och inte minst titelspåret – där bokstavligen varannan rad låten igenom just är “you know what I’m saying?” – är en drift med sig själv är uppenbart, och symptomatiskt för uknowhatimsayin?, som är hans mest lekfulla album hittills.

    Om Atrocity Exhibition från 2016 var Danny Browns introspektiva album, där han behandlade sitt drogberoende, sina självmordstankar, sin depression, sin isolation, på industriella, lika febriga beats, så är uknowhatimsayin? dess raka motsats. Både när det kommer till produktionen, för det mesta signerad legendariske Q-Tip, som denna gång är somrigare, mer influerad av klassiska hiphop-skivor, och Browns texter. Hans rader påminner mer om Bukowski än Kafka. Danny har själv kallat det sin “stand up-skiva”, och det är den dråpliga humorn, den rena musikglädjen, som blir albumets tema. ”Cause ain’t no next life/ so now I’m tryna live my best life”. Han har fixat sina tänder, klippt sitt spretiga hår, köpt nya kläder, börjat meditera. På vissa låtar undrar man hur Danny Brown ens kunde försöka rappa på deras beats, de är osammanhängande, går i märkliga taktarter, men han gör det felfritt, precist. Och man kan ge honom rätt när han i Savage Nomad kallar andra rappare “[a] bunch of Danny copies, but they trash and sloppy”.

  • 55. clipping. – There Existed an Addiction to Blood

    Text av Erik Blohmé

    clipping.s musik är vanligtvis grotesk, men med There Existed an Addiction to Blood har trion överträffat sig själva. Albumet är packat till brädden med våld och tortyr, men det är inte våldet i sig som ger albumet sin unikt obehagliga ton. Det är hur krasst våldet är porträtterat, hur det avhandlas med en axelryckning. Produktionen är lika kall och idiosynkratisk – Daveed Diggs rappar sällan över ett beat i ordagrann bemärkelse, oftare över ett ödsligt sus eller ett mekaniskt ljudmönster. clipping. fortsätter att tänja på gränserna för hiphopgenren, vilket resulterar i musik som initialt kan upplevas som svår och frustrerande, men alltid unik och belönande för den som hänger kvar. Att det sista spåret är en 18 minuter lång inspelning av ett piano som brinner upp är möjligtvis både pretentiöst och störande, men samtidigt charmigt på ett sätt som bara clipping. förmår.

  • 54. Sharon Van Etten – Remind Me Tomorrow

    Text av Olivia Nordell

    Den dualitet som funnits hos Sharon Van Etten på tidigare album har varit nästintill omöjlig att hitta någon annanstans – samtidigt både skör och kraftfull, genreöverskridande men samtidigt sann till själva kärnan i sitt uttryck. Så det intressanta i Remind Me Tomorrow är att pendeln nu svingats från skörhet till styrka, att det som tidigare blodrött pulserat av melankoli nu är stärkt och större. Självklart finns melankolin kvar – här finns samma bearbetning av destruktiva förhållanden och en odefinierbar längtan till Någonting Annat eller någonting passerat, men på sitt femte album är hon äntligen, ändå, ovanför det. Hennes röst vaggar fortfarande in en i en trygg och dunkelt ljussatt atmosfär men detta är en ny och utvecklad Sharon Van Etten – en som håller en på tårna av förväntan efter nästa, och nästa, låt.

  • 53. Clairo – Immunity

    Text av Filip Hiltmann

    Sin första dos med framgång fick Clairo efter att den heminspelade låten Pretty Girl blivit viral på Youtube. Med det följde rykten om att hon skulle vara en så kallad ”industry plant”, någon som redan har backning i musikbranschen men presenteras som en fristående artist. Med Immunity, hennes efterlängtade debutalbum, lär hon äntligen ha skakat av sig anklagelserna för gott. Albumet är en förfining av den stabila grund hon lade under åren i sitt sovrum. Ett avsked till lo-fi-bräcklighetens begränsningar och en salut till den fullstora studions möjligheter. Det är välproducerat utan att tappa edge, både personligt och universellt på samma gång. En coming of age-debut som består, och början på en förhoppningsvis lång och fruktbar albumkarriär.

  • 52. Empath – Active Listening: Night on Earth

    Text av Nike Rydberg

    Noisepunkbandet Perfect Pussy blev ett kortvarigt projekt – deras enda album Say Yes to Love var en produkt av den lägsta punkten i sångaren Meredith Graves liv, och det hördes. Sedan 2014 har ingen riktigt låtit likadant, men medan Graves startat MTV-karriär har trummisen Gareth Koloski gått vidare till den nya konstellationen Empath. På årets albumdebut koncentrerade Philadelphia-gruppen allt som gjorde dess föregångare så speciella, och sockrade det med den melodiska noisepopen hos band som No Age och Times New Viking. De vackra oljudslagren var uppenbart gjorda för hörlurslyssning (albumtiteln är en instruktion!), arrangemangen ofta okonventionella för sin genre (Soft Shape lånar beatet hos Kate Bushs Running Up That Hill!), och texterna lät livsviktiga även när de var ohörbara (don’t waste your time judging kindness!). I sin helhet framstod Active Listening: Night on Earth som både efterlängtat välbekant och början på något alldeles unikt.

  • 51. Kelsey Lu – Blood

    Text av Freja Wehrling

    Kelsey Lus första ordentliga skiva har hon skruvat den sakrala visdomen från Church, lagt till sig med en oändligt större ljudbild och åstadkommit ett album som särskiljer sig från mängden. Även på albumet självt vänder och vrider sig musiken. Den går från den svängigt Skrillex-producerade Due West, till den katarsisvänliga Atlantic och når sin höjdpunkt i den diskodoftande Poor Fake. Blood innebär ett omvärderande av genrer där amerikanskan tillåter sig själv blanda sin cello med sin träffsäkra röst i alster som tycks skifta färg varje gång du lyssnar på dem.

  • 50. Weatherday – Come In

    Text av Nikolas Berndt

    Stormiga hav och digitalt brus. Känslosamma skrik inspelade på hörlurarmikrofon som nästan tar sönder spåren. Torpeder av gitarrer, programmerade trummor och lager av röster mixade i Garageband. Weatherday har skapat årets, och kanske decenniets, finaste och mest gripande svenska lo-fi-album. Med influenser från emo- och noise-giganter som My Chemical Romance, The Brave Little Abacus och Shinsei Kamattechan, lyckas hen inte bara föra vidare ett arv av söndersprättade känslor och tonårsängslan, utan återföder genren med en mystik och DIY-attityd som är svår att inte beundra. Varje spår på Come In tar flera oväntade vändningar och väver in överraskande element som gör att skivan blir sitt egna lilla ekosystem – återkommande karaktärer och fraser ger skivan en larger than life-känsla som bara förstärks av den otroliga kreativiteten som finns i både text och arrangemang. Det är nästan svindlande. Det var länge sedan fullkomlig noise lät så här vackert och hjärtskärande.

  • 49. Yu Su – Roll With the Punches

    Text av Hugo Gerlach

    Titeln på Yu Sus EP, Roll With the Punches, är något förvirrande. Talesättet indikerar att här finns det något svårt eller utmanande som kräver en flexibilitet för att ta sig igenom. Så är inte fallet, utan Roll With The Punches är 35 minuter av salighet, där lugnande ambientlandskap samsas med försiktig downtempo. Det finns överhuvudtaget inga tvära kast att förhålla sig till, och varje spår drivs varsamt framåt av varm perkussion. Böljande synt-arpeggion och en mumlande stämma från Michelle Helene Mackenzie sätter stämningen i öppnande Little Birds, Moonbath. Pender Street Steppers hjälper till på följande Tipu’s Tiger, där Yu Su själv nyttjar handtrummor, en svagt brummande motor, fågelkvitter och havsbrus. Roll With the Punches är som att gå barfota i en barrskog på hösten utan att vare sig frysa eller sticka sig i fötterna.

  • 48. Spellling – Mazy Fly

    Text av Malcolm Jeppsson

    “Haunted Electronic Pop”. Så beskriver Pitchforks Emma Silver mycket passande Chrystia Cabrals alias SpelllingMazy Fly är hennes andra album, och det första som släpps genom hyllade Sacred Bones Records. Soundet (framförallt syntarna) är stundtals sådär härligt mysigt hemmasnickrat, utan att kompromissa med produktionen som är knivskarp. Albumet innehåller influenser från alla möjliga håll och låtarna skiljer sig en del från varandra – men det stör inte helheten det minsta, och oavsett om det hade gjort det så hade Cabral räddat det med sin otroliga röst (nu blir den bara grädden på moset). Mazy Fly är ett tungt, djupt och samtidigt lättillgängligt album som tål att lyssnas på om och om igen.

  • 47. DIIV – Deceiver

    Text av Nikolas Berndt

    En av DIIVs största styrkor har alltid legat i att kunna skriva fantastiska hooks med bara gitarrslingor och basmelodier. Is the Is Are var ett paradexempel på detta, som med endast sina instrumentala partier skapade ett av 2016 års mest färgstarka shoegazerevival-album. Men samtidigt fick både låtstruktur och den nästan alltför reverbade sången en att ständigt önska efter något mer konkret att hålla sig fast vid. Med andra ord hade DIIV, på gott och ont, fastnat lite i sin egen estetik. Årets Deceiver känns inte som en återfödelse lika mycket som en nyfunnen förståelse och tro på sin egen potential. Den är återhållsam med sin slingor, varje instrument fyller sin funktion, och Zachary Coles röst får mer och en tydligare plats än någonsin (tillsammans med vackert uppbackade stämmor).

    I en intervju berättar han att till skillnad från tidigare då han själv var ansvarig för största delen av låtskriveriet, var detta ett album som utarbetades i replokalen tillsammans med alla andra bandmedlemmar. Och det märks verkligen – det finns både en genuin spelglädje och ett samspel på alla låtar som ger DIIV en dynamik som tidigare aldrig funnits, bara strävats mot. Deceiver har förmågan att övervinna alla dem som tvivlat på bandet genom året, och cementera uppfattningen för sina fans att de är en av vår samtids mest intressanta shoegazeband.

  • 46. Caroline Polachek – Pang

    Text av Freja Wehrling

    Caroline Polachek är vid det här laget en råbarkad veteran i musikbranschen – hon har gjort musik i (två) decennier under flertal namn och tillsammans med diverse spirit animals. Däremot är Pang hennes första släpp som sker under eget namn, och kanske kan man också argumentera för att det är här som hennes artistskap fullt ut får leva sitt eget liv. Detta tar sig i form av kärlekshistorier (lyckliga och olyckliga), ett flörtande med tidsperioder (medeltida kyrkmusik och futurism) och smäktande produktioner (främst av artisten själv och Danny L Harle). Resultatet blir den drömska The Gate, den absoluta bangern Hit Me Where It Hurts och coming of age-poesin i Parachute med mera. Mycket av den experimentella pop som görs i dag blickar bakåt, men Pang är petition på att det inte behöver vara så. I stället blickar Polachek framåt och uppåt, och tänjer samtidigt gränserna för vad som kan spelas på radio.

  • 45. Kornél Kovács – Stockholm Marathon

    Text av Magnus Olsson

    Hur fan låter Stockholms klubbliv egentligen? Studio Barnhus, labeln och DJ-kollektivet, vet förmodligen bäst efter att ha harvat runt i varenda bar värd namnet i den här staden. Den här gången hänger Kornél Kovács runt med Rebecca & Fionas auto-tune vilket stundtals för tankarna till duons debut och en låt som Luminary Ones. Men det här handlar egentligen mer om lekfulla ljud, bekymmersfri tillvaro och rus. På Stockholm Marathon möts pop och house i en smältdegel, utan att dansgolv exploderar. Det flörtas friskt med Jamie xx på ett album där pop blir grunden för trevligt barhäng. Kovács visar återigen att han är garant för trevligt sällskap, även i ett lugnare och mer trevande tempo.

  • 44. Stella Donnelly – Beware of the Dogs

    Text av Moa Björkman

    När våren kommer lyssnar jag alltid på kvinnofrontad, trallig indiepop. Nästan tvångsmässigt klickar jag på repeat på Frankie Cosmos-plattor så fort det blir sådär krispigt utomhus. Jag vet inte, det är väl något med kärlek i luften och knoppar som brister och bla bla bla. I mars släppte Stella Donnelly sin Beware of the Dogs som fyllde den rollen perfekt. Musiken är lika enkel som den är fylld med hjärta. I centrum står Donnellys texter, direkta med ett rågat mått humor. Det må vara både sockersött och soligt, men framförallt så tar Donnelly ingen skit. På titelspåret och Old Man kastar hon kängor mot sexistiska män i sin närhet (”Your personality traits don’t count if you put your dick in someone’s face” är en av många starka rader). No bullshit, helt enkelt. Donnelly är prestigelös men stenhård, kontrasten gör Beware of the Dogs till en av de bästa i sin genre i år.

  • 43. Swans – leaving meaning.

    Text av Erik Blohmé

    Efter att formellt ha avvecklat sitt infamöst högljudda liveband gjorde Michael Gira om sin kreativa process i grunden. Swans är i nuläget mer av ett musikaliskt kollektiv än ett band, men gamla och nya medlemmar som kommer och går efter behov. Därför var det ingen överraskning att leaving meaning. skulle låta annorlunda – albumet är betydligt mer nedtonat och avskalat än de mullrande skivorna de släppt sedan sin comeback. En av fördelarna med det är att leaving meaning. är en intimare skiva – Swans kärna har blottlagts och den existentiella skräcken och glädjen får en välbehövlig makeover. Det är samma budskap, men nu viskat i ditt öra, sjunget med akustisk gitarr eller stillsamt framvaggat med en minimalistisk jazzgrupp i ryggen.

    leaving meaning. är soundet av ett band som är på väg mot något nytt, och samtidigt som det märks att de inte är helt framme är riktningen spännande. Det finns ingen risk att Swans stagnerar – de fortsätter att marschera in i nya mörker, nya ljus och nya sätt att framkalla både glädjerop och nervösa sammanbrott.

  • 42. Avey Tare – Cows on Hourglass Pond

    Text av Klas Mattsson

    Animal Collectives närmast utomjordiska kreativa momentum under 00-talet, som 2009 kulminerade med fyrverkeripjäsen Merriweather Post Pavilion, känns nu ganska avlägset. Speciellt Avey Tare har sedan 2011 års utmärkta Down There brottats med en slags kreativ stiltje, både som soloartist och med Animal Collective. Hans bokslut för årtiondet, Cows on Hourglass Pond, är dock bland det mest färgstarka han har släppt. Tonen på skivan är ödmjuk beskådande och funderande – han tycks blicka inåt för att förstå sig på omvärlden. What’s the Goodside? och Saturdays (Again) är kronjuvelerna på en skiva där Avey Tare för första gången på länge känns harmonisk.

  • 41. Billie Eilish – WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?

    Text av Daria Spitza

    Det krävs nog att man aktivt gått ner under jord eller bosatt sig under en sten för att ha missat Billie Eilish bombnedslagsframgång det här året. Hennes debutalbum WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO? är baserat på sångerskans lucida drömmar, nattliga fasor och tonårsrummets gömda demoner. Resultatet är som en påse lösgodis, hopplockad med förbundna ögon och spetsad med vodka – det vill säga galet, men när man tänker efter, också ganska briljant? Vi får följa med på en rundtur i ett universum som till stor del är präglat av mörker, ensamhet och vilsenhet. Billie Eilish leder oss genom tonårens funderingar, känslor och impulser och levererar en skiva som är nyskapande men också andas sin samtid på de bästa av sätt.

  • 40. Better Oblivion Community Center – s/t

    Text av Freja Wehrling

    Ensamhet är ett fenomen som har en synnerligen negativ konnotation till sig, trots att det är en naturlig del av livet. Tvåsamhet är däremot något som oftare firas och, i alla fall i Hollywoodfilmer, framställs som meningen med livet självt. Egentligen är de två tillstånden just bara tillstånd, men det finns också tillfällen när de blir avgörande. När Conor Oberst hörde av sig till Phoebe Bridgers var det framförallt en avsaknad av ensamhet som han sökte, men en duo blev paret till trots. I Better Oblivion Community Center har två musiker som båda skriver känslomässigt svårsmält musik funnit varandra. De kanaliserar tillsammans sina låtar på ett sätt som gör det vanskligt att värja sig mot deras bleka bilder av världen. Bridgers och Oberst kompletterar verkligen varandras olustiga verklighetsreflektioner, men på deras debutalbum finns det också en tröst i deras upplevelser – även om de inte är universella är de åtminstone delade.

  • 39. Caterina Barbieri – Ecstatic Computation

    Text av Nikolas Berndt

    Det är nästan något kusligt med sättet Caterina Barbieri gör sin modulära syntmusik på. Å ena sidan är den matematiskt repetitiv och och återhållsam, å andra sidan fullkomligt oväntad och blommande. I minimalisten Steve Reichs fotspår håller hon sig inom ett ramverk som är lika förutsägbart som förvånansvärt, ett ständigt föränderligt ljud inom givna parametrar. Och det är just i dynamiken och kontrasten mellan dessa motpoler som Barbieri åstadkommer att skapa vad som känns mer som en vision än musik. Rörelse, acceleration, att kastas in i världen, mot något gränsöverskridande. En glimt av framtiden, i all dess skräckinjagande och neondrypande skönhet, en värld i förfall och kaos, eller en utopi av vacker olikhet och ändlös kreativitet. Det kanske låter pampigt, men det är just för att Ecstatic Computation törs vara pampig.

  • 38. Triad God – Triad

    Text av Rikard Berg

    “Yo yo yo, rappin’ is a lifestyle, do you know what the fuck I’m sayin’” har aldrig förr sagts med så enorm ledsamhet. När Triad God rappar är det alltid med ett hål i bröstet, mumlandes ut orden som om de ska stocka sig i halsen vilken sekund som helst. Runtom sig har han inte direkt beats, snarare löst sammansatta läten, som luftig new age och isande ambient. Vinh Soi Ngan använder oftast sitt modersmål kantonesiska, men för den med lågt kunnande i sinotibetanska språk gör det ingenting – genom bara röstläget går varje poäng fram ändå. När den London-boende artisten i stället tar det på engelska är essensen densamma. På fler än en låt kretsar allt kring raden “Baby, don’t go… Don’t go…”, och Triad God får ut all sin tomhet med en enkel, upprepad fras.

  • 37. Pelada – Movimiento para cambio

    Text av Hugo Gerlach

    Den kanadensisk-colombianska duon Pelada gör subversiv elektronisk musik bestående av lika delar metallisk techno som uppkäftig punk. Albumtiteln kan översättas till “Rörelse för förändring” och den politiska ådran blir tydlig i hur Chris Vargas levererar sina ursinniga textrader, oavsett om en begriper innehållet. Ilskan som driver viljan att förändra är ständigt närvarande. A Mí Me Juzgan Por Ser Mujer (Jag döms därför att jag är kvinna) är ett ilsket punk-anthem över New York-house och en puttrande TB-303. Gabberflörtande Asegura (Säker) varnar för teknologisk övervakning och dataföretagens intrång i våra liv. Där uttryckssätten ser ut att skära sig på pappret, flyter de i stället ihop till en argt frätande kittel av DIY hardcore, vansinnig rave-musik och politisk punk. Upplevelsen är omstörtande.

  • 36. Blanck Mass – Animated Violence Mild

    Text av Johanna Eliasson

    Blanck Mass luras lite. Trots det mörker som höljer musiken så ligger eufori i grunden för mycket på Animated Violence Mild. En kaskad av trasig technicolor och lekfullhet inramas av rigorös mekanik och precision. I det hårda ljudlandskapet döljer sig känslonyanseringar som i symfonin växer sig till nästan obscent förlösande klimax. De texturtunga slingorna vrider sig som ett tämjt vilddjur i de roller Powers har gett dem, och det är smått omöjligt att själv värja sig. Med Animated Violence Mild fortsätter Blanck Mass att plöja sin väg fram i vad som känns som hans egenskapade genre.

  • 35. Cate le Bon – Reward

    Text av Klas Mattsson

    Reward känns kusligt bekant men ändå så främmande. Det existerar någonstans mellan dröm och verklighet, mellan det förnuftiga och det absurda, mellan humor och allvarsamhet. I detta egna universum trampar Cate le Bon upp stigen på en skiva som egentligen känns helt tidlös. Med helt eget grepp lyckas hon både skapa fantastiska poplåtar, hypnotiska crescendon och avskalade ljudexperiment. Den snurriga ljudvärlden i Reward är bland det mest unika som släppts i år och det är onekligen Cate le Bons finaste stund som artist hittills.

  • 34. Xiu Xiu – Girl With Basket of Fruit

    Text av Malcolm Jeppsson

    När en artist eller ett band hållit på ett tag, låt oss säga 10-20 år, så märker man ofta av att de får det svårt med att veta vart de vill. Ska de fortsätta på samma linje som innan och riskera att bli tråkiga, eller ska de bryta av och därmed riskera att floppa helt? För Xiu Xiu är det inte ett problem. Inte mindre än 17 år efter deras första album är Girl With Basket of Fruit minst lika slagkraftig, originell, intelligent och snygg som gruppens tidigare släpp. Det absolut bästa med albumet är dock den dynamiska kurvan – perfekt utformad, efterliknandes en stor Atlantvåg som till slut lägger sig som en krusning på en sjö.

  • 33. Men I Trust – Oncle Jazz

    Text av David Winsnes

    Men I Trust har på senare år blivit ett av de ledande banden inom en scen som inte styrs av själva musiken eller banden själva – det är helt upp till Youtubes algoritm och personerna som slår den följe. Tänk Khruangbin. I kommentarerna går den som ”the nice side of Internet”, mjuk pop vars visioner är tillräckligt långt ifrån hitlistorna för att kunna användas som karaktärsdefinierande, samtidigt som den är tillräckligt bred för att tilltala en stor publik. Resultatet blir att folk sitter och narcissistiskt berömmer varandra för att de lyssnar på samma sak.

    Låter det själsdödande? För många säkert inte, det är det här vi håller på med 2019. Och om vi ska sopa undan min cynism för en sekund: är det något band som förtjänar en gynnsam kod och en självälskande men växande publik är det ett kanadensiskt DIY-band som byggt upp allting, från videor via merch till turnéer, på egen hand och nu skördar frukterna av det. Men I Trust har haft ögonen på sig sedan singeln Tailwhip landade 2017 och med debuten Oncle Jazz hamrar de fast att de står helt utanför yttre påverkan. De gillar att göra musik med funkiga basslingor och släpiga refränger, de gillar det så mycket att här kommer 24 låtar, varsågod. Oncle Jazz förtjänar din uppmärksamhet i långt mer än fem minuter.

  • 32. Tami T – High Pitched and Moist

    Text av Andreas Hörmark

    Det tog två, tre år för Tami T att spela in High Pitched and Moist. Berlins bullriga trafikljud förstörde ljudupptagningarna, så den tid på dygnet hon kunde jobba på musiken var begränsad. Det hon lyckades åstadkomma under dessa år är en ibland – i positiv bemärkelse – förvirrande lyssning. Texterna behandlar antingen mycket tunga ämnen, de handlar om sex, om dåligt sex, om att utsättas för misshandel, om självhat, eller så är de bara sexigt roliga. Det är naket, rakt på sak, och ofta väldigt drabbande. Samtidigt är hennes syntiga, livliga EDM-inspirerande produktioner så effektiva och glittrande att det även under albumets mörkaste stunder är omöjligt att inte ryckas med – nästan med dåligt samvete. High Pitched and Moist är en förlösande lyssning. Och långt efter att skivan är över ligger texten till en av årets bästa klubbangers, Single Right Now, kvar som en bitter eftersmak.

  • 31. Purple Mountains – s/t

    Text av Martin Kørra

    Things have not been going well / this time I think I finally fucked myself / day to day, I’m neck and neck with giving in / I’m the same old wreck I’ve always been. Och nu finns han inte. Ärligheten sipprade till slut in i språket för David Berman. Han skrev om det redan på 90-talet, i sin dikt Self-Portrait at 28 (”I am trying to get at something / and I want to talk very plainly to you / so that we are both comforted by the honesty”), men inför återkomsten efter de tio åren som gått efter Silver Jews upplösning verkar det ha blivit ren kallelse: ”I don’t want to throw people off anymore. I don’t want to bullshit. I want to mean.” De lekfulla eufemismerna för psykiskt lidande är borta, men inte det psykiska lidandet.

    Man skrattar ända tills man bryter ihop. Allt är sylvasst och inget är förklätt: All My Happiness Is Gone. David Berman älskade att vara sin mors son. ”If no one’s fond of fucking me / maybe no one’s fucking fond of me.” De metanarrativa konsekvenserna i en låt som Storyline Fever växer sig helt enorma i ljuset av hur tragiskt allt slutade, men musikaliskt har Purple Mountains inget som kan beskrivas som nydanande eller ens experimentellt. Det är inte vad Berman har handlat om, vad han menat. Här finns inget att ta vidare, för hur tar man vidare en persons innersta väsen? Här finns bara David Berman. Och nu finns han inte.

  • 30. I Love Your Lifestyle – The Movie

    Text av Jonathan Bonn

    “Failing again, so many failures in a row” börjar – och slutar – den första versen på The Movies öppningsspår Imagination Station. Ibland behövs det inte mer än en kärnfull mening för att sätta ord på de stora känslorna. Sveriges främsta emoband I Love Your Lifestyle är experter på det precis nämnda. Med diskbänksrealistisk precision skildrar de vardagens alla våndor – att vakna alldeles för sent och inse att man slösat bort ytterligare en dag, att ta sig genom ännu en social sammankomst med ett fejkat leende på läpparna, eller att börja göra yoga som självförbättring. Det som inte orden räcker till för säger de i stället med en explosiv refräng, en vacker syntslinga eller ett välplacerat, twinkligt gitarriff. The Movie är inte bara en emoskiva av högsta klass, utan också ett av årets bästa svenska album.

  • 29. Fennesz – Agora

    Text av Martin Kørra

    I antikens Grekland var agora benämningen på de mest centrala platserna för offentligt liv och handel. Den faktiska rymden i städernas torg. För det är omöjligt att prata om Fennesz utan att prata om rymd. Eller tid för den delen. Speciellt här, på Agora, där han för första gången på många, många år återvänt till den melankoliska triumfen i mitten av sitt minimalistiska mästerverk Endless Summer. Tidigare handlade det om musik med tydlig textur som blev expansiv i lyssnarens inre (den ändlösa sommaren har, ironiskt nog, redan varit). Agora exploderar i stället utåt och sprakar som brutna havsvågor runt lyssnaren – för det är alltid en lyssnare, singular, när det handlar om Fennesz. Det är musik som illusion, och är du inte ensam bryts illusionen på samma sätt som när du fokuserar blicken på ingenting särskilt och något i synfältet plötsligt får skärpa. Christian Fennesz första ambientsvit på fem år var transartad mental transport, så som bara musik kan vara, och därför en påminnelse om att det viktigaste av allt, ibland, är ingenting.

  • 28. Solange – When I Get Home

    Text av Rikard Berg

    Om A Seat at the Table var arg är When I Get Home mer stillsam – ibland lugnt tillfreds, ibland ledsam, ibland ändå fortfarande arg. Solange har behållit sin matta ljudbild, men dragit den genom ett annat skimmer. Den här gången är det mer längtande, mer introspektivt och mer romantiskt. Vidden av skivans gäster, från Panda Bear till Playboi Carti, säger en del om vilket udda sound som skapats, men alla delar flyter perfekt ihop. Här hittar Solange ett mellanting av slöa trapbeats och psykedelisk 70-talssoul från Sly och Shuggie Otis. Det är som om 10-talets trender fått ligga och jäsa i oändligt solsken, tills de möglat och muterat till nya livsformer.

  • 27. Mega Bog – Dolphine

    Text av Johanna Eliasson

    I en tid där allegorin inte är första verktyget som konsten tar till för att skildra världens utveckling tar Mega Bog i stället det som sitt främsta uttryckssätt. Dolphine målar upp en sällsam mystisk värld, lika mycket för att bemästra det världsliga som för att fly det. Erin Birgys röst är varmt välkomnande i sin mumlande intimitet, som en ljummen bris mot bar hud, tonerna stillsamt dansanta och texturerna perfekt avvägda utan att det någonsin blir en tråkig stund. Dolphine är ett äventyr vävt av feberdrömmiga poppärlor, skapade av en människa som verkar ha förlikat sig med och hittat någon slags stoisk trygghet i livets kaos och föränderlighet.

  • 26. The Comet Is Coming – Trust in the Lifeforce of the Deep Mystery

    Text av Moa Björkman

    Om Sun Ra är astrojazzens fader är The Comet Is Coming direkta arvingar. Med urfaderns filosofi som ledstjärna är trion på en evig och orädd resa ut i den okända rymden. Med Storbritanniens ledande saxofonist Shabaka Hutchings, här som King Shabaka, Danalouge på industriell synt och Betamax trummor spränger de nya universum med sin blandning av nu-jazz, kosmisk electronica och psykedelisk musik. Trust In the Lifeforce of the Deep Mystery handlar om medvetandet, om världar bortanför vår egen och om att våga förlita sig på något större i kaoset. Det är en svindlande och genreöverskridande resa, sedd genom ett kalejdoskop, som expanderar både universum och våra förväntningar på modern jazz.

  • 25. The National – I Am Easy to Find

    Text av Jesper Ramkloo

    Det är vid det här laget lätt att ta The National för givet. Bandet som aldrig gett ut ett dåligt album kan nu närmast betraktas som oerhört pålitliga – på gränsen till förutsägbara. Men på I Am Easy to Find är något annorlunda. De låter som kreativt pånyttfödda och hungrigare än någonsin. Genom att öppna upp den kreativa skapelseprocessen och bjuda in flera av sina närmsta artistkollegor blir I Am Easy to Find deras mest oförutsägbara och ambitiösa album hittills. 20 år in i karriären visar The National att man ännu inte bör ta dem för givet.

  • 24. Lingua Ignota – Caligula

    Text av David Winsnes

    Musik utger sig för att vara saker, men för att vara lyssnings- och relaterbar har den ändå ofta gått genom ett filter. Ett kryddmått dynamik. En publikflört. Kristin Hayters noise- och barock-crossover som Lingua Ignota är rosenrasande musik för överlevande. Den är inte feministisk för den är inte intresserad av att lyssna – här finns bara en otyglad vrede och en längtan efter hämnd. När Hayter skriker ”I don’t eat, I don’t sleep” låter det inte som något, det är. På textsajten Genius har någon kommenterat: ”As a survivor of sexual abuse, this song speaks to an anger and grief in me that I don’t think is really discussed or expressed in regards to survivor-hood.”

    Lingua Ignota kommer vara stärkande och tröstande för vissa, problematisk och farlig för andra, men sammantaget är det musik som ställer saker på sin spets utan att be om ursäkt. Vi behöver den konsten också, oavsett hur debatten ser ut.

  • 23. Ana Roxanne – ~​~​~

    Text av Nikolas Berndt

    Uppmaningen att blunda och slappna av skulle kunna inleda Ana Roxannes mjuka debut utan att det hade känts löjligt. ~​~​~​ är trots allt en själsvärmande infusion av viskningar, vågor, fältinspelningar och bakgrundssus som sakta men säkert lindar in lyssnaren i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet. Albumet känns som ett komplement till värmeljus och luftfuktare, ensamma, kyliga mornar eller långsamma promenader i lite för tunna kläder. Roxanne sticker ut genom att hålla sig på en skör gräns mellan klassisk ambient och experimentell drone – hon bollar flera idéer på minimalistiska och subtila sätt för att skapa en alldeles egen atmosfär, där ett samtal mellan vänner kan helt plötsligt övergå till en sångstund vid havet. Till skillnad från den drone och ambient som annars dränker en i ett betryggande men isolerande mörker, skapar Roxanne i stället en miljö som en omfamnas av. Så ja, blunda och slappna av.

  • 22. Helado Negro – This Is How You Smile

    Text av Daria Spitza

    Helado Negros atmosfäriska pop blir bara bättre med åren. Identitet och relationer står i fokus när Roberto Carlos Lange tar en metafysisk promenad med sin bror och låter samtalen bli till ramverket för This Is How You Smile. Reflektioner över livet och det egna jaget uttrycks genom distinkta, förtrollande produktioner och fångar lyssnaren i ett tillstånd av såväl beundran som vemod. Det är försiktigt och nedtonat, men experimentella inslag infinner sig såväl i produktionen som i de olika skrivtekniker som han växlar mellan i sina texter. Minnen flyter in och ut ur medvetandet, språket växlar mellan spanska och engelska och vi förs igenom alla de olika stadier som en människas nostalgiska läggning kan ge upphov till. This Is How You Smile är en skiva uppbyggd kring en stämning snarare än kring en tydlig agenda, och kanske är det just att den väcker ens egna känslor i stället för att leverera en slutsats, som gör den så bra.

  • 21. Little Simz – GREY Area

    Text av Amel Suljevic

    Blott 25 år ung känns Simbi Ajikawo redan som en gammal räv i den brittiska hiphop-scenen. Under namnet Little Simz har hon sedan 2014 rört sig mellan jazz- och souldränkta beats med en eftertänksam och introspektiv röst som aldrig varit rädd för att ta i skrämmande sårbara ämnen. Men till skillnad från tidigare verk, där de självrannsakande texterna ibland kunnat bli lite för baktunga, lyckas Little Simz på GREY Area inkorporera humor, lekfullhet och groove på ett sätt som bäddar in texterna bättre än någonsin. Under en tid där musiken från de brittiska öarna är mer eklektisk och svårdefinierad än på länge känns Little Simz som en trygg organisk röst som inte har några planer på att gå någonstans.

  • 20. Fontaines D.C. – Dogrel

    Text av Moa Björkman

    Dogrel, eller Doggerel, är en diktform som på ett eller annat sätt avsäger sig komplexitet. Antingen genom att använda oregelbundenheter i rytm och rim, eller genom att använda ett språk som är enkelt och entonigt. På sitt debutalbum döpt efter diktformen skriver irländska Fontaines D.C. modern, storstadsskitig poesi. Dogrel är en produkt av sina inspirationer och föregångare, men den är också någonting mer. I den enkla strukturen och de mekaniskt pulserande rytmerna döljs själen av både en ungdom och ett samhälle i upplösning. Trots att Dogrel växlar i stämning från Dublin City Sky’s traditionella visa, via Hurricane Laughter’s rena postpunk till Liberty Belle’s indie, så finns där alltid en nerv och en omedelbar energi såsom den bara kommer från någon som varit tyst alldeles för länge. När de stora skivbolagen anlitar ett tiotal personer för att framställa en låt går Fontaines D.C. åt andra hållet. Deras doggerel är kanske mer av ett statement nu än någonsin innan: om du skalar av något enkelt finns bara det essentiella kvar.

  • 19. Carla dal Forno – Look Up Sharp

    Text av Hugo Gerlach

    Den trögflytande postpunken Carla dal Forno skapar är trollbindande. Att lyssna på Look Up Sharp är att bege sig in i en dunkel och dimhöljd grotta, där dubbiga toner drar oss djupare in i mörkret. Hennes röst rör sig in och ut över en sparsmakad produktion, där hon alltid känns närvarande även hon inte alltid står i förgrunden. Hon får agera ömsom lockande vildvittra ömsom uppmuntrande huldra, där hennes röst stundtals tycks studsa mot grottväggarna innan den flyter samman med den avskalade produktionen. Svärtan ligger som ett tunn slöja över spåren som makar fram i en av årets absolut mest drömlika upplevelser.

  • 18. Bon Iver – i,i

    Text av David Winsnes

    Framtiden är här! Varje dag! Om tio år kanske Bon Iver sätter sig i en hiss, åker upp till högsta våningen i nån Wisconsin-motsvarighet till Karlatornet, isolerar sig där i ett halvår och remixar sin debutskiva tillsammans med sin närmaste AI-kompis. Teori: den kommer ändå låta som Justin Vernon. 10-talets största låtskrivare har byggt sig en ranch utanför hemstaden Eau Claire, där vänner kommer och går med sina musikprojekt, skivinspelningar och drogvanor. Här har hans fjärde fullängdare som Bon Iver, ett numera lika fullfjädrat som oöverblickbart band, uppstått. Fram hit har Bon Ivers karriär och album drivits av en utveckling – den intima, den orkestrala, den futuristiska. Här landar han i en crossover dem emellan som gjort det svårt för en del att fortsätta skriva på narrativet om Justin Vernon.

    i,i är hänförande: det svällande blåset i Sh’Diah, den avklädda rösten i Hey, Mas refräng, urladdningen i Naeem. Det känns som en skiva av en person som är tillräckligt tillfreds för att inte behöva hitta på nya sammanhang till sin musik. Vernon gräver där han står, förfinar. i,i kommer inte nämnas först i historieskrivningen om Bon Iver men snart kan vi ändå inte läsa och då kan Google åtminstone spela Faith åt oss.

  • 17. Big Thief – Two Hands

    Text av Jonathan Bonn

    Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. Big Thiefs andra album för i år tar fasta på det jordiska i vår värld. Smeknamnet ”the Earth twin”, att jämföra med “the celestial twin” som de benämnde vårens giv U.F.O.F., ger en indikation på albumets tematik. Two Hands badar i ett ökenlikt skimmer, men cowboyhattarna går inte att se till någonstans – här är det i stället det arida klimatet som satt sin prägel. Låtar som Shoulders och Forgotten Eyes präglas av en omfamnande och varm instrumentation, medan Not i stället drivs framåt av en svettig, nästan klaustrofobisk intensitet. Texterna kretsar kring kroppar, blod, fossiler och mylla, kring livet och döden och allt däremellan. Bandets kemi är kittet som håller allt samman – James Krivchenias återhållsamma trummande, Buck Meek och Max Oleartchiks telepatiska samspel och Adrianne Lenkers oefterhärmliga röst, lika delar skör som intensiv. De är alla organ i kroppen som är Big Thief, och just nu tycks det inte finnas något som kan få dem ur balans.

  • 16. Kim Gordon – No Home Record

    Text av Erik Blohmé

    No Home Record är aggressivt, sensuellt, färgsprakande, dansant, meditativt och fysiskt. När Kim Gordon sjunger om kaffebönor kan man nästan smaka dem, när harmoni uppstår mellan de ofta dissonanta instrumenten går det nästan att se solstrålar bryta fram. No Home Record har med andra ord mer närvaro än de flesta album som släppts i år, det tvingar sig på och är omöjligt att ignorera. Sämre bakgrundsmusik går inte att tänka sig.

    Det finns ingenting med No Home Record som låter åldrat eller nostalgiskt – det är musik för 2019. Samtidigt är Gordons stil omistlig på låtar som Air BnB, det är omöjligt att missta henne för någon annan. Lika delar ilska, smuts, glädje och självförtroende så är No Home Record mer än en raritet för Sonic Youth-fans, det angår alla som älskar musik.

  • 15. (Sandy) Alex G – House of Sugar

    Text av Jonathan Bonn

    House of Sugar är på många sätt (Sandy) Alex G som vi känner honom, men likväl är det ljudet av en artist som bryter ny mark. Som den lo-fi-konstnär han är har Alex Giannascoli ofta kryddat sin melodiska indierock med förvrängda röstsamplingar, okonventionella instrument och medveten ruffighet. På House of Sugar lyckas han kombinera en stor dos ljudmässigt experimenterande med några av de bästa låtar han skrivit i karriären. Låtföljden med Hope, Southern Sky, Gretel och Taking tillhör den absoluta toppen av hans katalog, medan den hypnotiska Near och den glitchiga Project 2 inte låter som något han skrivit tidigare. Om House of Sugar kan kritiseras för något är det att (Sandy) Alex G spelar ut sina allra bästa idéer på albumets första halva, men vad gör det när även baksidan håller samma klass som i princip allt annat han släppt? Det bara att tacka och ta emot denna pärla till album.

  • 14. Charli XCX – Charli

    Text av Freja Wehrling

    Charli öppnar den multitaskande brittiskan sitt album med Next Level Charli och visst finns det sanning i detta statement. Dels verkar det ärligt talat som att Charlotte Aitchison aldrig sover, men också som att hon har levlat upp i livet. Som hon själv har twittrat är hon något av en musikmogul, men detta inskränker aldrig på hennes äkta passion i livet – Popmusiken. På Charli är den mer levande än någonsin. Möjligtvis att den inte är lika experimentell som på Pop 2, men de utsökta radiohitsen talar för sig själva. Med sig på albumet har hon några av 2010-talets mest dyrkade artister i en listan som är för lång för att lista här, men som bland annat innehåller Lizzo, Troye Sivan och Kim Petras. Det finns en konstant givmildhet hos Charli XCX. Det är inte endast så att hon låter mindre artister (som också flockar sig på hitsen) sola sig i hennes glansljus, hon gör också en ordentlig tjänst för allmänheten med sin musik. Hennes pop har själ i sig och även om mycket följer redan satta mallar är hon inte rädd för att gå utanför detta. Kort sagt, musikvärlden hade varit tråkigare utan Aitchison och med hjälp av Charli för hon sitt arv vidare till det nya decenniet.

  • 13. Nilüfer Yanya – Miss Universe

    Text av Jonathan Bonn

    I början av 2019 stundade Nilüfer Yanyas stora genombrott. Under de tre föregående åren hade hon gjort sig ett namn med en trio EP:s som tog henne hela vägen från open mic-kvällar i London till skivkontrakt och festivalspelningar. Debutskivan Miss Universe infriade alla förväntningar och mer därtill – även om Yanyas tidigare material ganska unisont kan klassas som jazzpop tvekade hon inte på att expandera ljudbilden åt alla möjliga håll. På albumet samsas poppärlor som Tears och Safety Net med nerviga och dynamiska indierocknummer som In Your Head och Angels, medan Baby Blu har mer gemensamt med King Krule än bara titeln. Trots det breda musikaliska spektrumet är Miss Universe inte på långa vägar något ofokuserat album – Yanya byter stil och skepnad som en kameleont helt utan att tappa tråden. Det är en mästerlig uppvisning från en av de starkast lysande stjärnorna på indiehimlen just nu.

  • 12. Thom Yorke – ANIMA

    Text av Erik Blohmé

    Att Thom Yorke släpper ett soloalbum brukar vare sig vara en anledning att fira eller sörja. Som en tråkigare Peter Gabriel har hans musik utanför Radiohead ofta känts förutsägbar efter ungefär 30 sekunder. Bra, helt ok, 6/10, 7/10 på en bra dag kanske. ANIMA bryter trenden. Musikens karaktär gör äntligen Yorkes excentriska manér rättvisa. Dawn Chorus och The Axe, bland många andra låtar, är väl värda tid och uppmärksamhet.

    Yorke har alltid varit bra på att förmedla en känsla av enslighet, eller en sorglig tomhet – samtidigt som det paradoxalt nog aldrig saknas empati eller värme. Som ett vackert möte i en flygplanshangar, eller en nervös kram. Den känslan är kristalliserad på ANIMA. Musiken får samtiden att kännas som en förtrollad dystopi. Genom det socialrealistiska mörkret glittrar alltid ett ljus, en kör står alltid redo att brista ut i sång. Yorkes märkliga, ångestladdade persona bryter igenom med full kraft – plötsligt står han på egna ben utan Radiohead.

  • 11. Angel Olsen – All Mirrors

    Text av Nike Rydberg

    “That the shakiness begets life. That change demands some faltering.” När Pitchfork-skribenten Jenn Pelly skriver sin bok om de feministiska punkpionjärerna The Raincoats är det så hon sammanfattar bandets DNA, placerat i rakt nedstigande led från skyddsängeln Patti Smith. Under arbetet med boken sammanför hon The Raincoats med en av det årets stigande stjärnor – Angel Olsen. De älskar hennes musik, hör en sorts fortsättning på något de själva påbörjat, och bjuder in henne till ett gästframträdande under skivbolaget Rough Trades jubileum. Vilken låt de väljer att spela tillsammans? Because the Night, såklart.

    All Mirrors har slutet på en kärleksrelation blivit slutet på Angel Olsen som hon känt sig själv. “Learn to look me in the eyes / Yet I still don’t feel it’s me you’re facing”, sjunger hon på öppningsverket Lark om hur alla relationer är bedrägerier. “If we got to know each other / How rare is that?”, avrundar hon samma tema på Chance. Varje känslouttryck förstärks i den nya mutationen av Olsens folkpop, invirad i de enorma arrangemangen hos en stråkorkester. De sju plötsliga, kraftfulla cellostråken i New Love Cassette låter verkligen som startpunkten för något nytt; när hon i What It Is sjunger om att vilja glömma allt, spelas verkligen pennans rytm när den febrilt stryker över en text. Det låter som en psykologisk revolution. The Raincoats skrev 1979: “No one teaches you how to live […] When you look at my picture / Don’t say it’s your mirror!” På All Mirrors tonsätter Angel Olsen den skrämmande och frigörande ovissheten i årets vackraste, sannaste självporträtt.

  • 10. Jenny Hval – The Practice of Love

    Text av Freja Wehrling

    Norskan som går under namnet Jenny Hval är inte främmande för konceptalbum. Under sin inte alltför långa karriär har hon lyckats släppa sju skivor, och varje enskilt alster tycks representera en alldeles egen tanketråd som gömmer sig i hennes huvud. Medan förra Blood Bitch kontemplerade kring blod och vampyrer, handlar The Practice of Love talande nog om kärlek. Här följer Hval diverse personligheter och kollar på deras definition av kärlek i små korta ögonblick – allt paketerat i årets mest raffinerade poplåtar. High Alice illustrerar den folkkära sagokaraktärens resa genom myriader av upplevelser i en kokong av både trånande och njutning, The Practice of Love undersöker vad kärlek kan betyda med spoken word, och Ordinarys genomgång av det vardagliga ackompanjeras med musik som snuddar på ayurvediska meditationsmelodier. Men det är också en längtan efter något drömskt som skildras, som i Ashes to Ashes där Hval söker sig nedåt och inåt för att försöka fånga drömmen av en makaber sång som fortfarande dröjer sig kvar. På The Practice of Love tillåter Hval sig själv att generalisera och zooma in på vad kärlek kan betyda i ett album som utmanar varje litet hörn av en av jordens främsta drivkrafter.

  • 9. black midi – Schlagenheim

    Text av John Jonsén

    Om du skulle ställa frågan ”hur skulle du beskriva att black midi låter?” till tio olika personer, skulle du få tio helt olika svar. Någon kommer att de låter precis som Talking Heads på grund av Geordie Greeps märkliga ordfraseringar på bmbmbm, någon kommer säga att de har tydliga inspirationer till Slint för att de förknippar de lugna partierna i Ducter med dem, och någon kommer tycka att samtliga beskrivningar ovanför är helt dumma i huvudet, för att de så självklart låter som Primus och Fugazis kärleksbarn. Faktum är att alla beskrivningarna stämmer. Alla hör någonting unikt i black midis noiserockiga experimenterande, just för att de låter som allt och ingenting på en och samma gång.

    På 43 minuter huseras bland annat ångestladdad posthardcore om förorenat vatten i Near DT, MI, våldsamt funkiga basslingor medan Greep sjunger att duellera i vilda västern under den rimligt döpta Western och utomjordiskt snygga jazztrummor i Of Schlagenheim. Det känns som att black midi har absorberat hela världens alternativa musikhistoria sedan 1950-talet på Schlagenheim, och berättar den tillbaka för lyssnaren precis så som man själv vill höra den. Bara det åstadkommandet är otroligt i sig, men det känns ännu mer imponerande när hantverkarna bakom skivan är lite mer än 20 år gamla, och har lyckats med det på sin första fullängdare. Om black midis första försök till ett album är så här pass monumentalt, så är det fullständigt nervkittlande att tänka på vad de kommer åstadkomma nästa gång.

  • 8. slowthai – Nothing Great About Britain

    Text av Amel Suljevic

    Den brittiska hiphop-scenen är långt förbi dagarna då den enbart förknippades med smutsig grime. Med J Hus debutalbum från 2017 – Common Sense – som en slags modern prototyp hämtar rörelsen idag inspiration från hela världen. Från dansant afrobeats till basdränkt drill. Och mitt i allt detta står Tyron Frampton – scenens udda fågel.

    Det finns en ständigt pågående motsägelse i slowthais förhållningssätt till sitt hemland och dess självbild. Över en pub-stinkande ljudbild som hämtar lika mycket från Dizzee Rascal som Sex Pistols manifesterar han såväl sin stolthet som sin avsky mot de brittiska öarna – inspelad och släppt mitt i Brexit-stormens öga. Med humor, ilska och smärta förklarar han hur det är att växa upp i ett land som likväl är fyllt av motsägelser. Nothing Great About Britain / Hand on my heart, I swear I’m proud to be British.

  • 7. Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell!

    Text av Daria Spitza

    Lana Del Rey har sedan starten av sin karriär fått stå som en symbol för såväl den amerikanska drömmen som fördärvet. Hon har otaliga gånger vaggat oss igenom destruktiv kärlek, längtan och nostalgifylld ensamhet. Med Norman Fucking Rockwell! har hon delvis hållit kvar i konceptet (några planer på att släppa sin queen of sad girls-aura verkar hon knappast ha) men hon har också skapat någonting nytt. Norman Fucking Rockwell! är en skiva som andas i ett lugnare, behagligare tempo än hennes tidigare verk. Det finns en röd tråd som spinner genom skivan och historier träder fram och utvecklar sig sakta under albumets gång. Det är personligt, vackert och genomsyras av en tydlig vision som stundtals drar med sig referenser från gamla tider och hennes tidigare verk, men som också blickar framåt och för oss in mot en ny tid. Lana Del Rey visar oss sina svagheter med en ärlighet och skönhet som oundvikligen också leder oss till att upptäcka hennes största styrkor.

  • 6. Nick Cave & the Bad Seeds – Ghosteen

    Text av Erik Blohmé

    Ghosteen låter som omslaget ser ut. Syntarna låter lika fejkade men bombastiska som den Vakttornet-inspirerade estetiken. Frågan är såklart om det rör sig om dålig smak eller medveten minimalism, som att en oljekonstnär plockar upp tuschpennorna han köpt åt sina barn och börjar måla ett mästerverk. Det känns som ett uttryck för nakenhet och andlig fattigdom – Cave-familjens förlust av sonen Arthur ligger såklart nära till hands i musikens logik och känsla. Nick Caves härjade röst ligger alltid överst i mixen, vackrare och mer uttrycksfull än någonsin. Trasig, till och med söndersliten, men alltid lika stark och djup som vanligt.

    Ghosteen är lika mycket poesi som musik. Olika motiv och ledmotiv upprepas och omformas under albumets 68 minuter. Också texterna är lika färgglada som omslaget, kryllandes av verkliga och overkliga gestalter och remixade sagor. Ghosteen bygger sin egen mytologi av skogsbränder, gamla kungar och drottningar, en familj björnar som kollar på tv och en T-formad pool i Malibu.

    Ghosteen är ett uttryck för sorg, men också för förundran och kreativitet. Det är en glädje och förtröstan som grundar sig i de simplaste och mest direkta vardagshändelserna, med en vokabulär lånad ur rock’n’roll-klyschornas mest sönderslitna ordböcker. “Well, there are some things that are hard to explain / But my baby’s coming back now on the 5:30 train.” Kanske behöver det inte vara svårare än så, även i livets absolut värsta perioder.

  • 5. Tyler, the Creator – IGOR

    Text av Jesper Ramkloo

    Inför releasen av Goblin sitter en 20-årig Tyler, the Creator ner med Sveriges stolthet Per Sinding-Larsen i Austin och pratar om hans kommande debutalbum. På frågan om vad vi kan förvänta oss utav albumet berättar Tyler att varje album är ett soundtrack till filmerna i hans huvud och att man måste vara medveten om det innan man sätter sig ner och lyssnar.

    Fyra album senare kommer IGOR – det som otvivelaktigt får ses som auteuren Tyler, the Creators stora magnum opus. Det är en självsäker och narrativt trollbindande historia om obesvarad kärlek och våldsam åtrå. Produktionen är smått förvrängd och från början till slut lyckas Tyler skapa en färgstark enhetlighet som hans tidigare album helt saknat. De stora orden han berättade för den lilla svenska musikjournalisten har förverkligats. IGOR är så mycket mer än ett album. Det är en film. Det är en karaktärsstudie. Det är en helt egen värld. Det är ett mästerverk. Cut to black. Roll credits.

  • 4. Big Thief – U.F.O.F.

    Text av David Winsnes

    U.F.O.F. innehåller ett antal starka låtar men för att verkligen gilla den tror jag att du måste se och köpa världen den bygger. Liksom Sufjan Stevens decenniehöjdpunkt Carrie & Lowell kan den kännas svårpitchad när den ställs bredvid en innovativ R&B-skiva eller ett vältajmat konceptalbum. Big Thief påminner allra oftast om ett väldigt gammalt rockband, alltid ute på vägarna, sammanflätande. Adrianne Lenker kan förvandla det triviala till något som sprakar, som Joni Mitchell, Nico eller Fiona Apple, men hon behöver aldrig bära Big Thief. Deras låtar är enkla och underliga på samma gång.

    Versionen av Cattails är från en av de första gångerna de spelade låten: trummorna och den akustiska gitarren växer ihop till ett förhäxande ljud, Lenker sjunger om växande bredkaveldun från hemtrakterna i Minnesota. U.F.O.F. består av ett gäng låtar som känns som intima skrönor, låtar från Big Thiefs del av världen där det är omöjligt att avgöra vilka egennamn som är angelägna och vilken poesi som talar sanning. Allt och inget blir sant och däri vilar den rena, klädsamt gömda magin med Big Thief. ”Life is like this one big process of letting go, sa Lenker i en intervju med The Line of Best Fit, ”That’s what makes it so sweet, is that it is finite, that it is passing, so you can just really come into the present.”

    Big Thiefs Minnesota rör på sig, vajar i vinden som en gröda de ger liv åt, och deras musik följer efter. Förnamn byts ut, livet fortsätter och just nu finns nog inte fyra människor i världen som mer fascinerande ljudsätter existensen på en så fundamental nivå. Hänge dig.

  • 3. Floating Points – Crush

    Text av Erik Blohmé

    Att Sam Shepherd förutom att vara musiker också är doktor i neurovetenskap är imponerande, men inte förvånande. Sett till musiken som presenteras på Crush är det fullt logiskt. Den är nervös, impulsstyrd, lika mekanisk som organisk, den låter som soundtracket till dina synapser. Crush kan vara vilande som ett vindstilla hav och hektisk som en bilfabrik. Det som verkligen håller ihop albumet är den säregna stilen och ljuddesignen, en kombination av klassisk sensibilitet (vilket blir extra tydligt under Requiem for CS70 and Strings) och ett modernt driv hämtat från krautrocken.

    Till skillnad från Floating Points debutalbum Elaenia går det knappt att finna några akustiska instrument på Crush. Det går att skönja influenser från allt mellan Aphex Twin och Steve Reich, särskilt känslan av att musiken inte verkar vara skapad av människor, utan kanske genom någon slags skenande algoritm eller en hemsökt dator. Musiken är ändå varm och välkomnande, vare sig glad eller ledsen – Crush är nära nog sin egen känsla.

    Frågor om vad musiken på Crush betyder eller vad den är till för är nog lika överflödiga som frågor om vad musik i sig, eller konst i sig, är till för. Den är till för att finnas till, för att det inte finns något som låter så här, för att den är lekfull och rolig och vacker. För att den markerar en punkt i tiden, för att den visar och breddar vilka uttryck som är möjliga att skapa med elektronisk musik.

  • 2. FKA twigs – MAGDALENE

    Text av Daria Spitza

    Med ett helgon som inspiration, Jesu närmaste följeslagerska som en potentiell reinkarnation, landar FKA twigs återigen ner på jorden precis innan decenniets slut. Det är ingen överdrift att säga att hon, mer än bara symboliskt, står med ena foten i det heliga riket och den andra på jordens torftiga mark.

    Tematiken på MAGDALENE är spunnen ur FKA twigs egna känsloliv och berör något så tidlöst som tvåsamhetens toppar och dalar. Trots det så är ljudbilden kanske en av de som bäst speglar vår samtid – MAGDALENE är plågsam, fantastisk, rå, vacker, obehaglig, stark och svag om vartannat. Produktionerna är isande metalliska och utgör på så vis också en kontrast till de sköra texterna – vi befinner oss i ett landskap som är kargt och där något ständigt skaver. Samtidigt finns det något förlösande i den påtagliga smärtan och trösten är inom räckhåll. Genom Maria Magdalena spinner twigs en röd tråd genom historien och gör det intima, det personliga, till något universellt.

    Om vi tidigare trott oss veta något om FKA twigs talang och skicklighet så visar MAGDALENE oss att vi bara doppat tårna i vigvattnet. Twigs har själv producerat, skrivit, regisserat och framfört största delen av albumet, och lyckats mer än väl med det nästintill omöjliga – att skapa ett verk som är fruktansvärt snyggt och välpolerat, men som också har ett djup som inte lämnar någon oberörd.

  • 1. Weyes Blood – Titanic Rising

    Text av Nike Rydberg

    Är Titanic Rising ännu ett exempel på nykonservatismens intåg i kulturen? Inte riktigt, eller kanske. Som en folkligare tvilling till Julia Holters Aviary centreras albumet kring den period vi nu kallar senmoderniteten, antropocen, det sjätte massutdöendet, eller vad Weyes Blood själv beskriver som “a century lost to memories”. Det är en konceptuell breakupskiva till planeten, där kärlekens retorik blir kodspråk inför den stundande klimatkatastrofen. “It’s time to give to you / Something you can hold onto / I dare you to try” sjunger Natalie Mering på Andromeda, döpt efter den galax som en dag väntas krocka in i Vintergatan. “Since you left, I’ve grown so much”, utbrister hon senare och ringar in den generella mänskliga oförmågan att förändras innan det är för sent.

    Musikaliskt låter allting misstänkt välbekant. Titanic Rising andas lika mycket Joni Mitchells som Brian Enos 70-tal, ständigt varvat med orkestrerade klassiska arrangemang – en sann produkt av vår tids besatthet vid nostalgi, och fantastiskt vackert. Motsägelserna vibrerar under vattenytan, allt är politiserat men tycks också oföränderligt: “We all want something new / But can’t seem to follow through”, menar Mering och låter mer som en samtida sociolog än som någon av sina Related Artists™. Skönt!

    Med det sagt rymmer Titanic Rising alltid mer hjärta än hjärna. Den låter som protestmusiken inifrån en fascistregim, egentligen aldrig mer explicit politisk än enstaka textrader om stigande vattennivåer. Den låter både Something to Believe och Picture Me Better visa upp en fullkomligt känslostyrd stark kärlek till vad som helst, och den håller genomgående ambitionsnivån hos en klassiker. Utan att manipulera lyckas Weyes Blood ringa in många människors gemensamma längtan till vad som varit, och rädslor för vad som kommer att bli. Här vid 10-talets slut känns kanske ingenting mer angeläget.