Årets 50 bästa låtar – 2019

Clairos drömska atmosfär är svår att värja sig mot. Hennes debutalbum Immunity lindar in lyssnaren i ett tillstånd av välbehag, samtidigt som texterna ofta skaver. Låten Bags är ett perfekt exempel – den mjuka sovrumspopen är lugn och lunkande, men texten är stressad och berättarjagets osäkerhet sipprar igenom varje rad. “Can you see me? / I’m waiting for the right time / I can’t read you / But if you want / The pleasure’s all mine” sjunger Clairo och beskriver hur det känns att sitta i samma soffa som den man är kär i och inte riktigt veta vad man får göra, säga, röra. Det är simpelt, utan omskrivningar eller frågetecken. Snarare är det den för genren typiska igenkänningsfaktorn som låten tar avstamp i och Clairo visar att hon, trots sin ringa ålder, bemästrar konsten att göra en personlig erfarenhet universell.

Vart tog Dido vägen? Vi minns alla dramaturgin och det storslagna arrangemanget som seglade in tillsammans med brittiskans betryggande röst i White Flag. Det var 2003. 16 år har gått, ingen har direkt frågat vad som hände eller snarare inte hände. Karriären var egentligen utstakad där och då. Dido må vid en första anblick ses som lite av en artist av sin tid, som mest aktuell kring millennieskiftet, men har efter flera comebackalbum nu verkligen återvänt och överraskat. Som bekant är det rösten som är hennes juvel – lika ljuv, balsamlen och betryggande som vi minns. Hennes nästintill passiva uttryck om breakups handlar nu om hennes eget tvivel, lycka och konsten att räcka till. Men det som överraskar mest är en ljudbild av pulserande discoslingor som ackompanjerar hennes fortsatt sorgsna ton. Elegant, om och om, mot horisonten. Call it a comeback!

De flesta som sett HBO:s satsning Euphoria kan nog intyga att seriens musikläggning varit briljant. Med andra ord var det inte så konstigt att Kelsey Lu fick kröna ett fantastiskt musikår med att ljudlägga en av seriens allra bästa scener med sin resa till låt – I’m Not in Love. Låten, som är en cover av det brittiska 70-talsbandet 10cc, är intensiv, dramatisk och fullkomligt enastående. Genom att dra ut på orden och bädda in dem med långa drömmiga syntslingor lyckas hon göra sin cover nästan dubbelt så lång. Och genom att tolka Manchester-killarnas text lyckas Kelsey Lu också leka med perspektiv som rör sexualitet och kärlek – precis som Euphoria.

Att ensamhet är den nya folksjukdomen har lyfts fram från alla håll och kanter de senaste åren. Julius Marstorp formulerar den tesen lite annorlunda på Ljushuvuds hittills bästa låt 16k: “Jag blir bara dummare / Av att sitta här ensammare / Än en apa på cirkus / En hund utan ägare”. Med sin sårbara och känslomässigt laddade röst behandlar han både tomheten och tristessen den ger upphov till, uppbackad av en musikalisk kuliss av underbart melankolisk, emoinfluerad gitarrindie. Trots sitt vemod känns 16k också euforisk, varm och omfamnande – det om något är ju ett bra recept mot ensamhet.

En av årets allra bästa klubblåtar började som en edit av Nelly Furtados Afraid från 2006. Men när fans febrilt försökt hitta låten efter att ha hört den under någon av Four Tets (eller namn som Peggy Gou, Hunee eller Biceps) festivalspelningar sommaren 2018 så bestämde sig till slut Kieran Hebden för att släppa låten under sitt alias KH. Nelly Furtados stämma har förvandlats till vad som närmast kan likna en hypnotisk barnkör som backas upp av en ljudbild som smakar brittiskt rave. Att årets klubbvältare skulle komma från Four Tet må vara otippat, men våra öron och fötter tackar och tar emot.

Redan på första lyssningen hör man att Serafina är en framtida postpunk-klassiker. Den har allting som gjort Bambara till ett av genrens mest omvälvande band, men varje enstaka komponent har dragits upp till full växel. William Brookshire har alltid haft en fläckfri förmåga för eggande basgångar och på Serafina fortsätter han bevisa sin gudagåva när versernas bastoner bygger upp en perfekt stämning för resten av låten. “She said, ‘My name is Serafina / But people call me Sera to save some time’”, sjunger frontmannen Reid Bateh med släpande ton och bygger upp en omedelbart fängslande dialog mellan låtens två huvudkaraktärer Sadie och Serafina. Här fortsätter han att etablera sig som en av vår samtids bästa textförfattare samtidigt som han beskriver hur paret hittar varandra i bokstavligt eldig passion. Som om det inte vore nog balanserar Blaze Bateh sina trumkomp längs låtens dramaturgiska kurva på ett oklanderligt sätt, och bjuder på några av sina mest geniala trumfill någonsin. Det verkar onekligen som att Bambara sätter ribban skyhögt inför nästa decennium när fjärde albumet Stray kommer i februari nästa år, med en singel som denna.

Dan Bejar har det senaste årtiondet återuppfunnit sin karriär. Han har gått från att vara skränig, fylld med utropstecken, till att vara tillbakalutande, fylld med nihilistisk uppgivenhet. Texten på Crimson Tide är nästan som ett översiktsverk för den värld som Destroyer har byggt upp sedan 2011 års Kaputt. Kompositionen är bekant – 80-talet är fortfarande huvudingrediensen, det är fortfarande sophisti-pop och New Order, men kanske har Bejar hittat ytterligare en växel på Crimson Tide. Det är åtminstone svårt att inte dras med när han sjunger om galna begravningar, rika personer som rymmer och hysteriska vistelser i Barcelona. Men vad betyder då ”crimson tide”? Enligt the world wide web så är det antingen en cocktail, en 90-talsrulle eller menstruation. Så vad menar han? Ptja, det är nog inte speciellt viktigt i sammanhanget.

Det är mycket som ska till för att en artist ska uppfattas som experimentell i dag, men Shygirl lyckas pricka in alla boxar och samtidigt göra musik man faktiskt vill lyssna på. Med produktioner som rör sig helt utan säkerhetslinor och texter som gör brittiskan till en av nutidens bästa rappare är hon definitivt någon att hålla ögonen på (om man inte redan gör det). Vi hade med henne som en av årets lovande hiphopakter och varje nytt släpp tycks bara cementera hennes stjärnstatus. På BB är hon kanske mer tillgänglig än någonsin och här jäktar ett fantastiskt beat fram i en låt som likväl kan användas på klubben som i slagsmål. Hennes febriga rader tillkännager en förkärlek för bad boys som både tycks begränsa som öppna för nya möjligheter. Det är med en extrem dekadens som hon redogör för hur lite hon bryr sig om dessa, samtidigt som att hon inte tycks kunna hålla sig ifrån dem. Hennes agens är dock tydlig och det är uppenbart att hon behåller kontrollen över situationen: ”Every mans a drilla / Till he’s in the bed / Calling my name”. BB vänder på stereotyper och den både humaniserar och objektifierar bad boys, parallellt med att den presenterar Shygirl som drottning över dem alla.

MAGDALENEs förstasingel gav delvis en felaktig bild av det kommande albumets visionära ljudlandskap – balladen cellophane sticker ut i sammanhanget och bärs upp av FKA twigs kanske råaste sångröst någonsin (vilket säger en hel del). Samtidigt kunde den inte komma från någon annan än producenten twigs 2019, utrustad med en tyst beatbox som percussion och ett obehagligt brummande. Textrader som “They’re waiting and hoping I’m not enough” får en särskild tyngd i kontexten av en flerårig medialiserad relation med en Twilight-skådis (och den rasistiska diskursen omkring den), men den oöverstigliga ensamheten är allmängiltig. Kanske träffar den så hårt eftersom cellophanes FKA twigs faktiskt aldrig är ensam, utan sträcker sig mot någon annan, någon viktig. “All wrapped in cellophane / The feelings that we had”, sjunger hon och sammanfattar hela sitt konstnärskap: melankoliskt och totalt utblottat.

slowthai har kommit att bli namnet på mångas läppar under årets gång. Med sin skarpa politiska kritik, musikaliska experimentalitet och en aldrig sinande energi har han med debutalbumet Nothing Great About Britain satt stora avtryck i den brittiska hiphopscenen. Gorgeous är en av de låtar på albumet som skiner starkast – minnesfragment, funderingar och händelser vävs ihop i en tidslinje som ständigt förvrängs, och där lyssnaren får hänga med och göra sin egna analys. slowthai tar oss genom känslan av att ständigt bli kategoriserad av samhället, till upplevelsen av att åka fast hos polisen för första gången, till smärtan i att bli sviken av sin pappa på en fotbollsmatch. Det är lekfullt och skarpt på samma gång, och slowthai besitter dels förmågan att kunna berätta en historia, och dels förmågan att faktiskt få folk att lyssna på den.

För att vara ett band som älskar knastrande distortion och kaotisk improvisation lyckas Empath ändå skriva en av årets mest sockersöta syntmelodier på Hanging Out of Cars. För att göra den rättvisa har låten tillägnats en ännu sötare musikvideo med några oerhört gulliga kräldjur som huvudkaraktärer. Den är till och med så bedårande att den verkar ha snappats upp av YouTubes gullegull-algoritmer, eftersom det enda som finns i “rekommenderad för dig”-sektionen är Nicke Nyfiken-klipp och animerade djur som sjunger barnramsor. Imponerande, med tanke på att själva ”låten” Hanging Out of Cars är 1:20 lång och följd av ett långt, pulserande syntoutro. Även om Empath har en talang för det gosiga i noisepop hoppas vi på att de fortsätter skriva guldkorn som Hanging Out of Cars ett tag till, och att de väntar lite med att göra covers på Imse vimse spindel och Var bor du lilla råtta.

Tillsammans med tvillinglåten BDG utgör Babe Don’t Go höjdpunkten på Triad Gods känslosamma epos Triad. Ovanpå vad som känns ett skelett av en glättig dancehallproduktion upprepar Triad God ”baby don’t go”, och mumlar däremellan på kantonesiska. Det är som att befinna sig mitt i en Wong Kar-Wai-film och bara få halva dialogen textad för sig. Men precis som i Kar-Wais filmer räcker det med väldigt lite för att också känna väldigt mycket. Du behöver inte tro att du inte förstår vad som pågår i Babe Don’t Go – någon gång efter sjunde titelupprepningen förstår du ändå.

Big är egentligen ganska orepresentativ för Fontaines D.C:s debutalbum Dogrel som helhet, åtminstone ljudmässigt. Men trots att den kompakta postpunkdängan klockar in på strax under två minuter hinner bandet på den korta tiden sammanfatta andemeningen i hela sitt skapande. Big är främst av allt en hyllning till hemstaden Dublin, men också en känga till alla inre och yttre krafter som försöker förminska dess historia till en parentes. “My childhood was small / But I’m gonna be big”, sjunger Grian Chatten med en sarkastisk underton. Fontaines D.C:s Dublin är nämligen allt annat än litet – det är grogrunden för deras identitet och stolthet, oavsett vad gentrifieringen och unionismen försöker få det att vara.

Känner du dig ensam? Behöver du en kompis? Oroa dig inte – Dr. Charli XCX har ett recept på 100mg nattklubb som kommer liva upp dig direkt. Tillsammans med Silver Cross kommer det kännas lite bättre att dansa solo, för om det är någonting vi lärt oss av Girls Night Out och 5 in the Morning är det just att hon har masterexamen i festande som terapi. När hon sjunger om att finnas där för någon, att hon skulle hoppa från en byggnad för någon, och att hon aldrig kommer släppa en, då känns det som att hon är med en på riktigt. Som en skyddsängel med lysrör i ena handen och en tequilashot i den andra. Tillsammans med A. G. Cooks futuristiska signaturproduktion har Charli XCX skrivit en sångformad vän, så att bördan av att vara själv inte blir lika tung att bära.

På Jenni drar Big Thief ned tempot och vilar över ett minimalistiskt arrangemang tills de slår över i ett alarm. Då har sångerskan Adrianne Lenker upprepar raden ”Jenni’s in my room” runt några täta beskrivningar och du kan nästan känna väggarna närma sig. Det här är Big Thiefs första riktiga slowcore-ögonblick, men snarare än påminna om legendarer som Red House Painters och Low låter Lenkers syrefattiga treackordsdikt som en Carissa’s Wierd-sång. Jenni har precis samma starka närvaro som något av Band of Horses-föregångarens trasiga alster – som att något verkligen står på spel mellan raderna.

Att som hypad popartist då och då våga släppa material som hintar åt det alternativa är lika viktigt som det är modigt. Som tur är så har Billie Eilish en majoritet av sina fans som uppmuntrar den sidan av henne som artist, vilket gör henne otroligt viktig för popmusiken. Förutom det så är everything i wanted rent objektivt en skitbra låt. Eilish levererar med sin sammetsmjuka röst en tung text anspelandes på depression och självmordsbenägenhet, minimalistiskt ackompanjerad av en repetitiv ackordföljd på piano. Den går med sin enkelhet, både i struktur och mix, rakt in i hjärtat, och lyckas även med att samtidigt sätta sig ordentligt på hjärnan.

“You pointed out the fence / It was leaning towards the neighbor’s house.”

Så inleder Mark Kozelek, alias Sun Kil Moon, den tolv minuter långa Coyote. I texten till låten, som snarare är en mjukt tonsatt dikt, berättas det om väldigt mycket och samtidigt väldigt lite. Det handlar om växtligheten runt Kozeleks hus, hur han och hans flickvän känner lukten av en gasläcka i huset som i stället visar sig vara en skunk, en historia om ett mördat barn, och så vidare. Coyote är i sin seghet något av det mest meditativa som skrivits i år, och samtidigt något av det mest unika som skrivits av en Kozelek som under hela sin karriär varit i ständig förändring.

När No Shape släpptes 2017 var det, som titeln föreslår, med en längtan av att få transcendera kroppen, att hänsynslöst förbise dess begränsningar. Perfume Genius, eller Mike Hadreas som han egentligen heter, har alltid använt kroppens rörelser för att utsmycka sina liveshower till performancelik extravagans. Att han nu byter riktning till ett dansperformance är alltså föga förvånande. Showen, ett samarbete med koreografen Kate Wallich och danskollektivet The YC, heter The Sun Still Burns Here, och i samband med att föreställningen presenterades släpptes Eye in the Wall. Låten är en drömsk och kosmisk hyllning till klubbscenen, till trånga rum dit solljuset inte når. Kropparna i fokus – när de rör sig, när de rör varandra, när de svettas och uppslukas av klubbdimman. Genom flimrande neonljus och tung rök pulserar låten som om den vore kemiskt påverkad. Kanske är det så nära vi kan komma utomkroppsligheten Perfume Genius söker.

Ghosteen präglas av Nick Caves förlust av sin son för några år sedan. Alla låtar är knäckande sorgliga. Han sjunger till sin son, både genom att använda storslagen kristen symbolik och genom att sjunga om det allra mest fundamentala. På Ghosteen Speaks byts dock albumets perspektiv helt, och det är snarare sonen som sjunger till sin far. Texten är simpel, stämningsfullt repetitiv, och påminner nästan om en bön. “I am beside you / I am beside you /  I am beside you / I am beside you / Look for me / Look for me / I am beside you / Look for me” inleds låten med; samma strofer om och om igen, som om Nick Cave behöver övertala sig själv om att det han sjunger är sant.

Precis som resten av albumet är produktionen avskalad, men ändå, i det lilla, bombastisk. Långsamma, stora syntackord, en molande kör. Några mer skärande samplingar, som i kontrast mot det övriga skapar en ganska obehaglig känsla, trots allt det vackra.

När Caterina Barbieri spelade på Norbergfestivalen 2018 fick hennes mäktiga modulära syntmuller mina sinnen studsa likt ping pong-bollar i Mimerlavens inre. Hennes hypermoderniserade sound är datoriserat och mänskligt i ett: på Fantas introducerar hon sig med endast sina väsentligaste beståndsdelar. Ett ängsligt synt-skrik övergår i ett oroväckande muller innan änglalika arpeggio-slingor faller som en kaskad över oss, där Barbieri presenterar en vision som är minimalistisk i sitt utförande men maximalistisk i sitt anspråk. Hon leker med tid, tempo och timbre på ett sätt som tvingar lyssnaren in i extatisk trans. En programmeringsguru av samma dignitet som legendariska Suzanne Cieni – Caterina Barbieri är här ledsagande profet i sitt virrvarr av omstörtande syntar. Att transcendera jagets gränser har aldrig känts så enkelt.

”Has it really been that long?” frågar sig Kevin Parker inledningsvis i Patience. Det var helt klart ett bra tag sen Tame Impalas senaste fullängdare Currents kom, och det visade sig också att det skulle dröja ett bra tag till uppföljaren The Slow Rush fick ett satt släppdatum. Turligt nog blev Patience en juvel värd att vänta på.

Låten är en löjligt välproducerad downtempopärla som osar det förflutna utan att trilla ned i någon pastischgrop. En låt som stryker fram utan att varken stressa eller halka efter i ett helt perfekt tempo. Kevin Parker är en studiotrollkarl i ordets rätta bemärkelse, och hans konstnärliga besvärjelser är utan tvekan värda att vänta på. Kom ihåg det när Tame Impala släpper 2020 års bästa album.

Om du fick möjligheten att gå tillbaka i tiden, börja om från början eller få en andra chans i en vänskap, ett förhållande, – hade du gjort det? På ett sätt är det ganska perverterade, ansvarslösa tankar, samtidigt kanske ofrånkomliga. Du spelar om scener i huvudet. Var det ett ord man sa fel? Eller något man inte sa? En tystnad som väger tyngre än något annat. Ett om eller men som hemsöker minnet. ”I’m sure I missed something / But I’m not sure what”. Dawn Chorus är en upprepande meditation, eller knappt det egentligen – en spiralerande tanke, som ängsligt biter tag i sin egen svans utan att komma framåt. Vilken var den exakta stunden då allting förändrades? I filmen som släpptes tillsammans med ANIMA, ser vi ett händelseförlopp utspela sig baklänges. En rörelse, likt progressionen i låten, som sökande examinerar något omöjligt och lämnar en utan svar. Vad du än gör kommer det att sluta med samma sak. Långt ifrån en tröst. Thom Yorkes röst någonstans mellan sång och prat, toner som knappt formar en melodi. Han tycks artikulera ord tydligare än vad han gör på någon Radiohead-låt, men trots det får vi varken någon absolution eller avslut – vi är tillbaka där vi startade.

2019 års popstjärna var en tvärflöjtsspelande memegenerator, unik för sin kroppsaktivism men här för hitsen. I Juice utspelar sig den ultimata crossovern mellan 70-tal och 10-tal: allting är kul, gitarrslingan är jangly, refrängen omisstaglig och den genuint skrattande rap-sången ett av dussinet bevis på karaktären Lizzos utstrålning. Som sångare tar hon det på största allvar att inte behöva ta något på allvar, liknar sig själv vid en kristallkula för att senare explodera i en sällsynt generös form av självkärlek: “If I’m shining, everybody gonna shine!” Sammantaget blir det en av årets bäst ihågkomna låtar – jag tänkte slänga in en “vare sig man vill det eller inte”-disclaimer här, men ingen kan inte gilla Juice.

Tyler, the Creator har de senaste åren drivits av en nästintill barnslig nyfikenhet och satt spår på många konstnärliga sfärer. Det har sedan dag 1 varit tydligt att han inte har några som helst spärrar, varken när det kommer till kreativitet, mod (eller det här med att ha “ett vårdat språk”). På nya albumet IGOR har Tyler skapat sig ett alterego, stuvat om till peruk och kostym, och helhjärtat omfamnat såväl estetik som influenser från 60-talet. En av albumets mest utmärkande låtar är A BOY IS A GUN* som med sin försiktighet ständigt balanserar mellan brutal ärlighet och desperation, och känslan av en tonårsaktig, hoppfull naivitet. Tyler vänder på feministiska slagord, hämtar inspiration från Nancy Sinatra och visar hur man kan utmana både sitt egna artistskap och sin publik.

Det är mycket som går i cykler: årstiderna, mens och månfaser repeterar hela tiden samma mönster som tiden själv knappt ror på. Detsamma kan kanske också sägas om förhållanden – vissa personer tycks genomgå konstant samma mönster varje gång de träffar en ny partner. Smekmånadsfasen, den perioden när allt man gör har blivit rutin och slutligen det oundvikliga breakupet går på repeat i efterföljande ordning. För sådana personer är Single Right Now en jävla anthem. Tami T:s låtar är för det mesta charmerande explicita, men Single Right Now är ett undantag.

I stället för detaljerade berättelser om bondage eller sexpositioner är det här samma mantra som upprepas gång på gång, som för att inpräntas i både hjärna och hjärta. ”You wanna be single right now / But then you meet someone” upprepas med olika grad desperation medan artistens karaktäristiska syntar manar på. Faserna i både förälskelsen och förhållandet porträtteras gradvis där varje cykels slut lägger till ett nytt lager förkrosselse på nästa runda. De olika ljudeffekterna bygger på tills att låten når ett slags klimax bara för att i slutet svalna av, men den hade kunnat fortsätta i all evighet utan att någon hade klagat. Även om Single Right Now osar av hjärtesorg är det en befriande sådan. Tami T:s glittrande syntar visar vägen ut ur de dystraste tankarna och in till dansgolvet.

Sharon Van Etten har kallat Seventeen sitt kärleksbrev till New York, och det är vemodigt sådant. I texten sjunger hon till sitt 17-åriga jag, och speglar dagens New York i “sitt” New York, dagens ungdomar i staden, i sig själv som ungdom. Hon sjunger om den enorma frihet ungdomen innebar, den livsglädje man hade, men också om sin egen känsla av att som 17-åring aldrig riktigt bli insläppt i staden, hur ensam hon kände sig, hur rädd för framtiden hon var. ”Down beneath the ashes and the stone / Sure of what I’ve lived and have known / I see you so uncomfortably alone / I wish I could show you how much you’ve grown”, sjunger hon trösterikt. I dag vet hon allt löste sig, att de där åren då hon var vilsen var viktiga för hennes utveckling, och det blir i låten väldigt känsloladdat och starkt.

Låten var en av singlarna till hennes album Remind Me Tomorrow, och tydde på en stor utveckling av hennes sound. Självklart utgör folkrocken kärnan fortfarande, och Springsteen-influenserna i Seventeen är svåra att missa, men produktionen är fylligare, utsmyckad med syntar och distade samplingar, och generellt en mer elektronisk touch. Städer förändras, och utvecklas. Det gör människor också. Det är inget att göra åt. En tidlös tematik, som passar denna låt som just känns tidlös. Samtidigt är det är svårt att tro att Seventeen inte är en gammal 70-talsklassiker, när man hör den för första gången.

Chris Vargas punkiga sång på Habla Tu Verdad är stundtals som olja mot vatten över Tobias Rochman produktioner. Duon kombinerar pumpade piano-house med politiska texter om frigörelse och vikten av att tala om upplevelser av sexuella övergrepp i en kapitalistisk värld post-#metoo. Kontrasten mellan sång och produktion är fascinerande och hypnotisk, där lyssnarna lockas in av Vargas karisma och energi. Hen har glöden som krävs av en ledare, där orden är både uppmanande och förbannade. I Habla Tu Verdad leder Pelada dansgolvet upp på barrikaderna, där de visar att elektronisk dansmusik alltid är politisk.

Trasiga familjeband, sex, våld och död löper som en röd tråd genom Big Thiefs musik – men Not handlar inte om det, och inte om det, och inte om det, och inte om det. Den är ett uppradande av negationer, en rytmisk dikt som verkar växa fram medan Adrianne Lenker sjunger den, enbart definierad av vad den inte är: “Not food / Not to eat / Not to die / Not dying / Not to laugh / Not lying / Not the vacant wilderness vying…” Beskriver hon egenskaperna hos något som hon hatar, eller älskar? Röstläget kan bara betyda både och.

Årets mest högpresterande band är vid den här punkten totalt sammansmälta. Albumet Two Hands från oktober var lika fantastiskt som U.F.O.F. från i maj – men Not särskiljer sig, och formar slutligen Big Thief till en enda svettig monstruös organism. I en intervju beskriver gitarristen Buck Meek hur han lärde känna Lenker: “She had this gaze that would just like cut through you like a snow wolf. You would be speaking to her and she’d be looking at you so intensely. She’d be listening very deeply but not humoring you with any kind of response.” Not är ljudet av den vargblicken.

I (Sandy) Alex G:s värld lämnas ingenting uppenbart. Tolkningsföreträdet har alltid varit det som gjort hans indierock så oerhört engagerande – och på Gretel, den första singeln från hans åttonde studioalbum, House of Sugar, lämnas man som lyssnare trollbunden av alla frågetecknen. Titeln anspelar på Hans syster Greta, men historien verkar utspela sig efter Bröderna Grimms original. Greta sjunger att man måste slåss för att överleva och att hon aldrig vill tillbaka till ”House of Sugar”. Upplevelserna har onekligen satt sina spår i henne och hennes vädjan porträtteras själfullt av Alex drömska stämma. Musikaliskt är låten lika förhäxande. Vackert komponerad och förvrängt producerad låter Gretel lika rofylld som obehaglig. Den lockar in en med ett lekfullt och hänförande intro, men de gråtande gitarrtonerna som avbryter det skänker låten en mörk och olycksbådande ton. När den avskalade refrängen sedan äntrar bilden så är man fast. ”I don’t wanna go back”, sjunger Alex. Själva trycker vi på repeat och återvänder gladeligen in i dimman.

“True love is making a comeback” – Weyes Blood sparar inte på de stora orden. Lika mycket som låten är ett tillbakablickande (med körer och Pet Sounds-arr låter Everyday som tagen ur 60-talets sista skälvande hälft) är den en syrlig kommentar på nutidens dejtingliv. “True love is making a comeback”, ja visst, men, “for only half of us, the rest just feel bad” går den incel-gränsande fortsättningen.

Everyday, den enda upptempolåt som Weyes Blood gjort, är alltid så kluven – en balansgång mellan olika känslosprång. Ibland är hon ensamt ynklig, som när låten först tar ton. Ibland är hon upprymt euforisk, som när alla refränger och stick kollapsar mot slutet i ett virrvarr av wall-of-sound. “I need a love everyday!” fastslår hon i en stund av självinsikt. Det är ändå ett glädjefyllt utrop, särskilt fint i ljuset av versernas rutinmässiga Tinder-dejter, och skivan Titanic Risings illavarslande undergångstematik. På Everyday låter Weyes Blood till sist ivrigt lycklig.

Ibland dyker det upp artister som är helt obegripligt kompetenta för sin unga ålder. Förra året hade vi Snail Mail, tidigare i år black midi, och nu kan de sistnämndas skivbolagskompisar Black Country, New Road sälla sig till den skaran av musikaliska underbarn. Trots att bandets sex medlemmar knappt verkar ha tagit gymnasieexamen låter de som att de gått en femårig högskoleutbildning med Slint, Oxbow och The Fall som lärare. Bortsett från underbarnsstämpeln är det en prestation i sig att släppa en låt som Sunglasses så pass tidigt i karriären. Det hade kunnat vara vilket band som helsts magnum opus – ett nio minuter långt smörgåsbord av postpunk, jazz och spoken word med en karismatisk, smått manisk frontman i Isaac Wood.

“Welcome to the best new six-part Danish crime drama”, deklarerar han, som en välkomsthälsning innan vi träder in i Black Country, New Roads egna universum. Wood lägger sedan fram en extremt målande bild av sig själv, stående i sin överklassflickväns kök, först kritiskt betraktande innan han likt en 2010-talets Mr. Hyde blir en blåkopia av hennes pessimistiska, konservativa pappa. “Things just aren’t built like they used to be / The absolute pinnacle of British engineering” mässar han medan låten exploderar i ett crescendo, ledd av en minimalistisk men fantastiskt snygg saxofonslinga.

För att inte riskera att den här texten blir ett rent referat ska jag avstå från att gå in på varje detalj av Sunglasses – även om låten i ärlighetens namn hade förtjänat det – men att inte säga något om de sista fem minuterna skulle vara som att kommentatorn satt tyst genom andra halvleken i en VM-final. Efter ett kaosartat mittenparti, där en nästintill yrande Wood väser fram “Fuck me like you mean it”, börjar bandet bygga upp en tjock ljudvägg av hamrande gitarrer och frijazziga saxofonpartier. “I’m more than adequate / Leave Kanye out of this”, vädjar han sedan, medan låten når sitt absoluta klimax. När man blivit exponerad för Sunglasses för första gången är den instinktiva reaktionen antingen att nöta ut öronen med upprepad lyssning (källa: min last.fm) eller att sitta och begrunda det man precis hört. Det sistnämnda kan man göra i evigheter. Sunglasses är intensiv, kaotisk, vacker och obehaglig. Sunglasses är tankeväckande, mångbottnad, rolig och genuint imponerande. Sunglasses är också, enligt den kryptiske Isaac Wood, “a song about tennis”. Ja, varför inte?

Av alla till synes likvärdigt härliga ting på denna jord (till exempel kärlek, svenska sjöar om sommaren, örtsalt) så finns det ändå en grej som står över dem alla, och det är en riktigt bra technokick. Vi som stundtals överdrivet existentialistiskt grubblande individer behöver för att må bra ofta egentligen inte så mycket mer än att då och då bara få känna den där stadigt tunga, pumpande kaggen djupt ner i bröstet. När det görs på rätt sätt så blir det till så mycket mer än musik – det blir en fysisk upplevelse som vilken annan (eller lite bättre).

I år så var det Sam Shepherds, a.k.a. Floating Points, tur att träffa huvudet på technospiken. Det som gör LesAlpx till det mästerverk den är är dock inte bara de hypnotiskt repetitiva elementen som får en att önska att det aldrig någonsin ska ta slut (som tur är så finns det dock en extended version), det är också den briljanta dynamiska kurvan i låten. Det är som att den hela tiden håller på att koka över, som att musiken skoningslöst hade exploderat om någon hade gått ut ur rummet och glömt att stänga av den.

Samtidigt som den är knivskarp så är produktionen och mixningen på LesAlpx väldigt behaglig. Det är en låt som mår bra av att lyssnas på i många olika situationer bara för att göra det lättare att ta in de många nyanser som levereras, hemma i soffan på tisdag kväll såväl som på dansgolvet lördag natt. LesAlpx innehåller med andra ord en sällsynt allsidighet, och av den anledningen borde vi låta den bli en vägledare, ett nästintill perfekt exempel på hur bra techno ska komponeras.

Om 80-talet låg i händerna på Kate Bush och 90-talet lämnades över till Björk är det Tahliah Debrett Barnett som efter tio mindre givna popår som inledning på millenniet åter fört in personkulten på agendan. sad day är hennes Hyperballad, den bästa Bush-låten hon inte skrev.

Vi har skrivit om det många gånger här på Festivalrykten men det är värt att understryka igen: 10-talet, dess tekniska utveckling och globaliseringens snöbollseffekt gjorde mycket konst gränslös, och popen tjänade kanske allra mest på det. Den tänjdes ut tills pretentionerna försvann – akter som Carly Rae Jepsen, Ariana Grande och Charli XCX, alla aktuella i år, sms:ade någon de imponerats av på Youtube snarare än en person skivbolaget skickade till studion. På samma sätt åt motsatt håll började alternativa artister ta sig allt högre upp på listorna. En whiteboard-sammanställning innebär till exempel allra flest streck till och från producenten Jack Antonoff, numera mest på deltid frontman i indiepop-bandet Bleachers.

Popen har nog aldrig haft bättre verktyg för att realisera sig själv. Det som gör att FKA twigs tornar upp sig som ett glödande klot bland konkurrensen är hur hon leder sina team ner i kaninhålet. sad day har åtta låtskrivare, sju producenter och är en helt vansinnig fabrikation. Den är en egen anledning att leta hörlurar i en högre prisklass. Och även om samarbetsgruppen inkluderar namn som Antonoff, Skrillex, Nico Jaar, Benny Blanco och skivbolagskamraten Koreless är det tydligt vem som har den kreativa beslutsrätten.

För sad day hade bara kunnat ha FKA twigs som avsändare. Hela MAGDALENE låter på pappret som en laddad festkväll, men är snarare introspektiv – försluten. På Hyperballad sjöng Björk om att vårda en relation hon var lycklig i: ”I go through all this / Before you wake up / So I can feel happier / To be safe up here with you.”

sad day är twigs förtvivlade epilog om samma ämne inifrån ett sönderslitet förhållande. ”Take a chance on all the things you can’t see / Make a wish on all that lives within thee.”

sad day är skivans viskande klimax där kärleken låter mer absurd än romantisk. Den är ett tappat glas på väg mot marken. Det som inte blev. Den är att känna sig dum för att man målade upp något stort och vackert i tron att man aldrig skulle trampa sönder det. Den är en desperat bedjan levererad av en superstjärna med krossat hjärta.

”Ah, would you make a, make a, make a wish on my love?”

Hur skulle det… ja, inte kunna vara vår sista etta?