Lista

Kents 10 bästa låtar

Publicerad: 15 december 2016 av redaktionen

16 MAJ 1990 – 17 DECEMBER 2016

Kent blir ofta föremål för menlöst polemiserande: den förhållandevis engagerade kritikerskaran går ofta in i hånfull affekt när de talar om hur de inte gillar Kent. Syftet är för det mesta att distansera sig från “Kentfans” som grupp. Vilka är då dessa fans? Personer med helt olika liv och bakgrund som relaterar till Jocke Bergs texter och gruppens rättframma melankoliska melodier, som tar popmusik på blodigt allvar och därmed, kanske, också tar sina egna känslor på blodigt allvar. En gemenskap av människor som känner – det finns väl ändå sämre gemenskaper att tillhöra? Just gemenskapskänslan gentemot en oförstående omvärld är ett ständigt återkommande tema i Kents musik. De som godtyckligt ställer sig utanför har bandet många textrader för: “Ni kan skratta om ni vill / håna oss, vi rör oss ni står still”.

Kent behöver förstås inte försvaras år 2016, när de flesta omfamnat bandet som en av Sveriges största inhemska musikakter. Men att de stundtals spelats på RIX FM säger lika lite om bandets natur som Morrisseys uppträdande på BingoLotto säger om The Smiths. Kents rötter löper längst helt andra marker, och faktum är att de är det närmaste ett svenskt The Cure vi har. Ett soundtrack till det smärtsamma vuxenblivandet. Kent tillhör den stora skaran olyckliga ungdomar som behöver ett akut bedövningsmedel mot det unga vuxenskapet lika illa som Uma Thurman behöver den välriktade adrenalinsprutan i Pulp Fiction. Kent tillhör de som ligger uppe hela nätterna med Hagnesta Hill i öronen och gråten i halsen. Kent är livräddare. Därför är deras hatare också lika ointressanta då som nu, för alltid. Kent går i graven, men deras livsviktiga popmusik lever vidare och inspirerar en ny generation av svartklädda kids med dödslängtan, som den alltid gör. Det är något vi vill hedra, genom att med stor omsorg och vördnad välja ut bandets tio bästa spår.

Text: Erik Blohmé

  • 10. VinterNoll2

    Text av John Jonsén

    Någonstans ute i rymden finns ett parallellt universum där hallonsoda rinner ur vattenkranen, där David Bowie är odödlig, där alla mensskydd är gratis och där VinterNoll2 aldrig utelämnades från Vapen & ammunition. Att den inte platsade in känns helt obegripligt, med tanke på att den har en refräng stark nog att böja stålbalkar och en så himmelsk och antemisk gitarrslinga. Nog dög den för att få en egen musikvideo och medverkan i ett Guitar Hero-spel, men djupt i hjärtat finns vetskapen om att den förtjänade mycket mer än så.

  • 9. M

    Text av Magnus Olsson

    ”Det här är en låt om den svenska folksjukdomen cancer” säger Jocke Berg och river av b-sidan M som första extranummer under bandets festivalturné 2010. Sedan releasen har det diskuterats vem låten egentligen handlar om. Det spelar mindre roll. Alla kan relatera när döden kryper närmre inpå. Och M öppnar alla tänkbara tårkanaler med sina svepande drag, en melodi likt en sista marsch och textrader som ”I ditt stora hjärta börjar slagen bli små / och du rör min kind så jag förstår / att det bara är timmar tills du går”. En låt som inte lämnar någon oberörd.

  • 8. Gravitation

    Text av Hugo Gerlach
     All svärta till trots finns det något fridfullt och nästan accepterande i det inledande gitarriffet på Gravitation, där det ligger som en som en konstant fond under verserna. “Jag ska aldrig / göra dig illa igen / Du fastnar perfekt / i min polaroid / Du blinkar förskräckt / när jag ställer mig bredvid” är en ordmässigt sparsam, men samtidigt otroligt pricksäker och målande beskrivning av den ojämna maktdynamiken i ett kontrollerande förhållande. En sådan relation som är svår att ta sig ur. En som fortgår fast den inte borde. En utan lyckliga slut. I refrängen bryts det fridfulla av med en förlösande urladdning, där gitarrerna nu ylar som i en form av protest mot innehållet i lyriken. Det konstanta och orubbliga, gravitationen, ifrågasätts i sin helhet. Det sista vi hör är båda riffen samtidigt, där den tidigare styrkan i det ena mynnar ut i ett sista skört kvidande, och det andra försvinner lunkande ut i periferin.
  • 7. Dom som försvann

    Text av David Winsnes

    Den finns en oerhörd inspelning av när Daniel Johnston gästas av en barnkör under ett framförande av Life in Vain, tolv unga människor som sjunger om saker de ännu bara inväntar. Adolf Fredriks barnkör har på senare år sjungit med Loreen i Melodifestivalen och uppträtt för kungligheter, men trots erfarenheterna är de just barn, och den egenskapen har sällan varit så kraftfull som på den iskalla duetten på The Hjärta & Smärta EP. Naiviteten som kontrast mot Kents gravallvarliga uppsyn, ett gäng kids som målar döden med sina finaste akvareller.

  • 6. Vals för satan (din vän pessimisten)

    Text av Noa Söderberg

    Röd är Kents mest underskattade album. Genom hela de 56 minuterna rör sig en monoton och målinriktad technopuls, som att köra på en upplyst landsväg på väg bort. En sista energisk urladdning innan deras album långsamt började tappa i kraft. Vals för satan (din vän pessimisten) är en av de låtar som fångar den energin allra mest. Från ett hamrande introbeat utvecklas en sparsmakad och pumpande refräng som till slut urartar i ett psykedeliskt klimax. Tillsammans med en text som på äldre Jocke Berg-manér är svår att dechiffrera, men ändå fastnar direkt, blir det en översköljande våg som lämnar en med fler frågor än svar.

  • 5. Kräm (så nära får ingen gå)

    Text av Olivia Nordell

    I en (inte direkt) kryptisk form av sexualundervisning berättar Kräm om närhet och längtan i en av Kents mest explicita låtar. De distade gitarrerna och Jockes skriksång visar den desperation som finns i att vilja ha någon så mycket, men inte kunna förmå sig till att vara så nära som krävs. Tonårsångesten som visar sig i soundet kompletteras med det allrådande i lyriken, förnimmelsen som skulle kunna infinna sig precis när som helst i livet. Styrkan finns i kontrasten mellan det kroppsliga och mentala, och som alltid med Kent, i känslan.

  • 4. 400 slag

    Text av John Jonsén

    Någonstans vid Du & jag döden lyckades Kent bemästra konsten att skriva en ikonisk introduktionslåt. Exempelvis blir de typiskt 90-talssläpiga Livräddaren och Kungen är död snabbt trumfade av respektive skivas spår två, men den nihilistiska melankolin från 400 slag representerar hela albumet på ett genialiskt simpelt vis, som de aldrig lyckats med innan. Den karga basgången får valfri miljö att förvandlas till en regnig höstpromenad, medan refrängen håller fukten borta från kroppen. Den skyddar, värmer och ger hopp – så som bara Kent kan göra.

  • 3. Berg & dalvana

    Text av Noa Söderberg

    ”Stå ut med mig / jag behöver dig / jag älskar dig”

    Jag upptäckte Berg & dalvana när min första långa relation tog slut. Innan dess var den bara en oviktig mellanlåt, men plötsligt blev de enkla och fullständigt desperata orden en sammanfattning av ögonblicket när man är på väg att bli lämnad. Texten vore dock blasé och klyschig utan den detalj som bär upp alltihop: den countryaktiga, quirky och nästan fula gitarrslingan i refrängen. Tillsammans med tonårshesa utrop ramar den in hur det är att känna sig minst i världen och samtidigt vilja ha den perfekta.

  • 2. 747

    Text av Erik Blohmé

    747 är kanske det närmaste Kent någonsin kom att låta som både Radiohead och Sigur Rós, två frivilliga eller ofrivilliga influenser som ofta ekade genom gruppens musik under sent 90-tal. Som avslutning på dystra albumet Isola kröner den skivan med en låtstruktur som är ovanlig för bandet. Den saknar refräng, och under andra hälften av låten saknar den sång överhuvudtaget. I stället bygger musiken upp sig själv från ett litet arpeggio till skrikande gitarrer och mullrande bas, från att non-smoking-skyltarna tänds på landningsbanan till att jetmotorerna vrålar genom luften.

  • 1. Mannen i den vita hatten (16 år senare)

    Text av Olivia Nordell

    Mannen i den vita hatten (16 år senare) liknar ingenting annat, alla som har sett Kent live de senaste tio åren vet det. Den symboliserar slutet, hemgången, döden och hoppet, kärleken, friheten i ett – ingen annan av Kents låtar har skapat en sådan kollektiv nostalgi. Hur fantastiska de än må vara är verserna med försiktigt plockande gitarr och den kraftfulla refrängen egentligen bara en väntan till sticket. För i ”jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö / men älskling vi ska alla en gång dö” finns all den rädsla och slutligen trygghet som någon med lite existentiell ångest någonsin känt. Låten är en perfekt representation för det.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 36 [name] => Kent [slug] => kent [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 37 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 131 [filter] => raw ) )