Månadens 10 bästa låtar – mars 2017

När Bottenvikens Silverkyrka släppte sin andra hyperdansanta EP för bara några veckor sedan var agendan tydlig. Först när Arken har enat oss i ett rave så mäktigt att tiden stoppas är Umeåduon nöjd. Med sin hastigt pulserande synt och tillhörande harmoniska sångsamplingar är det spåret Jag är ej längre min egen som har störst sannolikhet att inkapsla ett dansgolv i obegränsad tid och rum. Åtminstone skapas en önskan om tidlöshet i låten när den hade kunnat fortsätta i betydligt mycket längre än sina åtta minuter utan att danssuget försvinner. Duon förlöser till sist flera massiva tonartshöjningar efter varandra, kanske som ett försök att lyfta oss mot skyarna. Om himlen är fylld av väckelseacid som Jag är ej längre min egen är vi nu djupt troende.

I sina mest innehållsrika stunder består Broken Social Scene av 19 medlemmar och ljudmässigt har nog ingen någonsin riktigt fattat varför. När de låtit som bäst har deras himmelska barockpop varit euforisk och intim om vartannat, men aldrig orkestral på ett sätt som kräver ett tjog kanadensare utexaminerade från musikskolan. Så kom de tillbaka nu i mars, med fyra album i ryggen och kultstatus i fickan, och ringade med Halfway Home in varför alla de där kompisarna kan behövas. Broken Social Scene är ditt trevligaste musikkollektiv, en massa vänner där vissa inte behöver göra så mycket, och den konserveringen gör att ett sju år långt uppehåll inte behöver leda till att någonting känns konstlat eller forcerat. Halfway Home skulle kunna vara hämtad från Arcade Fires Neon Bible eller bandets egna You Forgot It in People, men är i stället starten på ett nytt kapitel. Det låter ungefär som innan alltså, och vad bra det känns i just detta fall.

Vag statistik: sedan vi började med den här uppsamlingslistan för snart tre år sedan är Solen garanterat bandet som inkluderats flest gånger. I samband med deras förra album inkluderade vi två låtar samma månad! Att de ändå fortsätter att porträttera sig själva som förlorare är förstås en direkt attack på vår sidas genomslagskraft, men det är inte poängen. Man kan tycka att de har fått sitt nu, att listor börjar bli tröttsamma så fort de känns som nordkoreanska val. Entré: Stäng igen stan, en låt så fylld av krut att Spotify borde ge den en egen spellista med namnet ”BOOM”. Den mest självklara öppningslåt ett svenskt band skrivit på åratal – en urladdning om skuld och lögner, fördomar och stängda gränser. Den sista elektriska minuten spelar Solen som om de stod på glödgat kol.

Ian William Craigs musik låter digital: det finns ett texturellt djup som sprakar, växer och krymper i takt med ingenting särskilt, men hans teknik är helt och hållet analog. Bandspelare, som drar sig till minnes William Basinskis d|p-svit, piano, synt, akustisk gitarr, och ett tekniskt know-how som får nämnda instruments ljud att låta som om de åts upp inifrån utgör stommen i William Craigs sakrala kassettambient. Men där finns också en röst. Om William Craig tidigare i karriären använt sin operaskolning som ett perifert komplement och målat bilden av änglar som dött i ett regn av ettor och nollor, så är nyversionen av Arrive, Arrive deras återuppståndelse. Att rösten hittat sin plats i mitten av ljudbilden, framför ytterligare avskalad instrumentation har paradoxalt nog, genom minimalismen som främsta ledstjärna, gjort låten ännu mer maximalistisk. William Craigs sång sväller och sväller till dess att en av årets mest religiöst trösterika lyssningsupplevelser är ett faktum.

I den retroflörtande videon till Baybee dansar Melina Duterte och två vänner runt i en kabinlift på väg mot fjälltoppen. Det är en perfekt bild till en perfekt låt: jackorna är snygga, dagen är klar, stämningen är god. Och så Baybee då, vars pirriga atmosfär känns som breda skidsvängar i nysnö med solen i ögonen, en funkig indiepärla som hade kunnat vara ett samarbete mellan TOPS och Camera Obscura. Efter några år av för genren karaktäristiskt Bandcamp-harvande släppte Jay Som, som Duterte kallar sig, tidigare i år genombrottet Everybody Works, ett av årets mest sympatiska popalbum. Tio spår att lysa upp dagen med, men absolut finast är Baybee med sitt lite dämpade känslouttryck och sanslösa groove.