Månadens 10 bästa låtar – november 2017

De stora känslorna har sjunkit i värde ända sedan Titanic gjorde typ det samma, på bioduken, 1997. Att med ironiskt distanserad hand travestera 80-talsnostalgiska hits som en coolhetsmarkör blev tröttsamt ungefär första gången det gjordes. Uppfriskande, då, att bröderna Paul med futuristisk framtoning och Star Trek-estetik hämtar tillbaka Céline Dion som genom en tidsmaskin och gör nästan samma sak, men öppenhjärtigt och modernt. En slags invertering av hela greppet. Fabiana Palladinos sång punkterar tidsmaterian som en vässad kniv medan Jai Pauls produktion får det att låta som om Palladino växt sig större än rummet hon befinner sig i. Mystery lyckas injicera lite välbehövlig äventyrskänsla i popmusiken och sett till Jais tendens att mystiskt försvinna gör man nog bäst i att ta vara på varje sekund.

Ruthvens debut på bröderna Pauls skivbolag (slash konstparaply, slash inkubator, slash rörliga kreativa vision, slash vem vet) låter mer som The Jacksons än The Jackson 5, mer som Wait än I Want You Back – men ja, oj vad det låter som en blixtrande Michael Jackson i övre 20-årsåldern. ”Don’t you see I’m evil babe”, ylar Ruthven innan beatet dimper ned i arrangemanget som en telefonbok på hallmattan. På Evil ryms det mesta som kännetecknar en perfekt 80-talshit: överlappande stämsång, syntar som hämtade ur ett Disneydags-intro, en gitarr med lagom lite självinsikt, och en melodi som vägrar acceptera någon annan reaktion än euforiskt fingerknäppande. Vi vet inte vem Ruthven är, vi vet knappt fortfarande vilka Jai Paul eller hans brorsa A.K. (som producerat Evil) är, men den här typen av groove är så primitivt att sammanhang och utförlig info känns helt irrelevant.

Hanna Järvers låt Manna Manna hade vi äran att premiära när den släpptes nu i november. Trots alla lovord vi öste ur oss då har vi definitivt fler på lager, för Manna Manna är en låt som bara växer på en. Tempot och beatet känns som skräddarsytt för att dansa till, och de träffsäkra ordvalen (autobahndiva = årets bästa nyord) fungerar i perfekt harmoni med synten som får sätta punkt för meningarna. För att låta lite som ett horoskop: ifall du fortfarande befinner dig i ett stadium i livet där hemmafester är vanligt förekommande kommer detta bli ditt nästa anthem. Det gäller alla stjärntecken, för det här är universellt bra pop.

Det är inte som att det är extravaganta känslor och massiva trummor eller överdrivet avancerade gitarrsolon. Det är musikaliskt skickligt men inte så skickligt att man blir överkörd av ljud – snarare ligger Haters styrka i att lyckas implementera alldeles vardagliga känslor och miljöer i musik som känns lika naturlig som ens skinn. Caroline Landahls extremt charmiga svengelska uttal och hur hennes röst som tillåts vara imperfekt och rå i all sin deppighet är någonting av det som gör Rest, och Hater som band i allmänhet, till en upplevelse. I Rest kombineras indiepopens luftiga gitarrer och postpunkens baslinjer till en bubblig atmosfär, som skapad för att känna sig som den lataste och samtidigt den mest rastlösa i hela världen.

På knappt tio minuter hinner Björk skriva en självhjälpsbok, med varje vers som nytt kapitel. Om oviss och existentiell framtidsångest, hur kärlek känns och hanteras, hur man orkar leva halva sitt liv i New York när man saknar de isländska bergen, om bestialiskt sex och juridiska processer. Alltid med samma lösning: att våga lita på instinkt och den egna kroppen, lita på allt den gått igenom.

Som på hela Utopia får flöjter bygga grunden, men någon typ av rytande kattdjur och inte minst den kyrkoinspelade 60-mannakören skapar tillsammans albumets klimax. Body Memory är Black Lakes, Björks enligt henne själv sorgligaste låt från 2015 års skilsmässoskiva Vulnicura, mer optimistiska men hårdare syskon. Det är en kamplåt för dem som vet att det enda sättet att ta sig igenom sorg och motgång är att leva genom det.

These 3 Things är en med Ought-mått mätt poppig historia. De kaotiska gitarrerna från senaste albumet Sun Coming Down får ta ett steg åt sidan och lämna plats åt en ryckig basgång, skimrande stråkar och syntar som låter som att de hade kunnat vara hämtade direkt från The Cures Disintegration. Tim Darcys känslosvallande sång fungerar klockrent i symbios med den – för att citera min kollega Nike – “superstojiga” instrumentationen. Och visst stämmer adjektivet – den sprudlande energin som hördes på bandets tidigare album manifesterar sig lika väl som innan, bara i en renare och mer polerad form. Ett minst sagt välkommet energipiller i vintermörkret.

Någonstans på vägen slutade både Yung Lean själv och hans fans att behandla honom som ett distanserat meme, där depressivitet var ett klädesplagg som gick att ta på och hänga av snarare än något förankrat i verkligheten. Efter missbruket, efter att ha blivit inlagd, efter att hans manager dödats i en bilkrasch, gav Lean ut skakiga Warlord, ett febrigt och stundtals oförståeligt dokument från den här perioden. Uppföljaren Stranger är ett mer samlat verk, Leandoer Håstads bästa hittills, och den näst sista låten är ett bevis på att han för den sakens skull inte kompromissat bort sig själv. Agony är som att träffa på en gammal bekant och upptäcka att livet vittrat ner hen, till det bättre, till det sämre, till någonting bortanför ens antaganden och fördomar. ”Isolation caved in”, sjunger Håfstad med samma skeva intensitet som gjorde Whitney Houston-scenen i fjolårets Toni Erdmann till en av decenniets starkaste filmögonblick. Hans svaghet blir hans styrka i en av årets stora överraskningar.

Ordet ”mogen” är lite av ett trivialt ord att använda när det kommer till att beskriva musik – det liksom antar att allting innan varit i något stadium av tillblivelse, eller att artisten eller bandet nått en punkt som sätter nya mått. Och vad mer, om en ska envisas med att använda ordet – vad ska det egentligen signalera? Att det här är hur det bör låta, att det känns fräsch och uppfriskande, eller helt enkelt att det är det hittills bästa?

För fan om inte Därför jag vill inte ändå är Gävle-kvintetten Solens mest mogna låt. Efter årets Känslor säljer / Miljonär kändes det som att Solen skulle ägna sig åt att bara musikaliskt växa sig större och större, låta distorteringen och känslorna storma och omkullkasta allt i sin väg. Men med singeln Därför jag vill inte gör bandet en 180-graderssväng och låter det som alltid gjort Solen så spektakulära och tilltalande stå i förgrunden, liksom en nick åt förra albumets titel: känslor säljer fan, sådant är i alla fall fallet med dem. Det låter som allting de någonsin gjort samtidigt som ingenting de någonsin gjort, det är nostalgiskt samtidigt som låter akut, och däri ligger ändå det mest gripande med den nya singeln – det låter som ett band som nu etablerat sig och satt sin prägel på svensk musikhistoria, men som samtidigt har en, vad vi bara kan anta, en skinande framtid framför sig.