Lista

Månadens 10 bästa låtar – oktober 2017

Publicerad: 7 november 2017 av redaktionen

Oktober har minst sagt varit återkomsternas månad. Fever Ray är tillbaka med sin fantastiska obehagssynt, King Krule gräver djupare in i sin sargade själ än aldrig förut – och så blev det äntligen dags för John Maus att fortsätta frälsa oss med lite domedagspop. Även om Kelela, Pale Honey och St. Vincent inte tagit ett halvt decennium på sig att släppa nya skivor var de precis lika bra ändå.

Vi lyckades bevittna när Nick Cave & the Bad Seeds fick Globen att kännas lika intimt som Debaser Strand, när både Lorde och Mew visade sina bästa sidor medan Sigur Rós gjorde tvärtom, hur mycket vi än såg fram emot dem. Dessutom byttes några ord med några av Sveriges största musikaliska outsiders – Snövit och Little Dragon.

Samtliga favoritlåtar från oktober finns i en Spotify-lista här och alla av årets bästa hits finns uppsamlade i en lista här.

  • 10. Maja Johansson – Allting är som det brukar

    Text av Magnus Olsson

    ”Det här låter lite som Kent, du borde lyssna”, det var på den uppmaningen som jag kom över Maja Johanssons melankoliska penseldrag i låten Allting är som det brukar. Och visst hörs det lite Eskilstunaångest mellan varven. I huvudsak är det ett arrangemang som är lika delar gnisslande och stegrande gitarrer från 90-talet till betydligt mer bräckliga lo-fi-produktioner. Med samma ljuva ton som Maja Gödicke har Maja Johansson skapat en låtskatt om allt och ingenting – det är så här den enkla vardagen ser ut utan några filter.

  • 9. Strange Ranger – Most Perfect Gold of the Century

    Text av David Winsnes

    Strange Ranger är en i det närmaste helt okänd Portland-baserad trio som alldeles nyligen smög ut sitt andra album. Det första, Rot Forever, släpptes i fjol under det nu kasserade namnet Sioux Falls – ett lite spretigt verk med det alldeles ljuvligt vingliga spåret Copy/Paste (tips!). Hur som helst, uppföljaren Daymoon är något annat, en nära viskning som vid ett par tillfällen förvandlas till primala vrål. Pavement och Modest Mouse är uppenbara referenser, i väna mellanspåret Doggies låter de som ett filmsoundtrack av Yo La Tengo och i Most Perfect Gold of the Century hittar de musikaliskt guld med sin ångesttunga adolescensversion av Neil Young. ”I feel older now / than I’d like to be” inleder Isaac Eiger och landar efter en naken självstudie i en av årets starkaste slutverser. ”I could just stay broke and upset my family”, konstaterar han, men fortsätter han och hans vänner att skriva så här välgjorda indierock-stycken borde de vara på väg mot något som åtminstone påminner om ett lönekuvert.

  • 8. Helena Hauff - Gift

    Text av Hugo Gerlach

    När Helena Hauff dj:ar gör hon det med en tillbakalutad och nästan isande självsäkerhet som bäst kan jämföras med Lucky Luke – ett höftskjutande som först verkar slumpmässigt, innan de konstanta fullträffarna gör att vidden av hennes kompetens skiner igenom. Hennes Boiler Room-set från årets Dekmantel ringar in det väl: en timme fylld av flippad electro som skriker, pyser och väser sig fram. Nya spåret Gift passar väl in i den mallen, som trots sin mer rättframma ansats där syntens skriande vävs in i med en mjukare textur behåller den där härligt aviga känslan. Låtens riktning blir aldrig riktigt förutsägbar, precis som när hon står bakom skivspelarna finns här en dos av kittlande osäkerhet som gör de tvära kasten lika motsägelsefullt förväntade som förlösande.

  • 7. Makthaverskan – Leda

    Text av John Jonsén

    Den mest finurliga detaljen med Makthaverskans tredje skiva är inte någon extra hårdhänt högerhandsformad gitarrslinga eller det fulsnygga introt till Front. Det är albumtiteln – eller vad albumet egentligen betitlats. Till mångas (inklusive min egen) gissning var det ett logiskt val att fortsätta med det romerska temat och antog att albumet döpts till ”III” utan större eftertanke, men kolla denna webbadress – den heter ju Ill! Som om det inte var tydligt nog att Makthaverskan var från Göteborg. I ordets direkta översättning blir texten till en av skivans allra största dansanta guldklimpar Leda ännu tydligare. Medan refrängen sparkas igång som en sportbil på Autobahn öppnar Maja Milner upp sitt blödande hjärta och ekar ut ”No one cares to know me the way you do / And I miss you, oh I miss you oh so much” för att sedan snabbt leva upp till albumtiteln med rader som ”I wake up feeling worse every day”. Det är djup sorg förklädd i överlycklig choruspop, trots det med en liten glimt i ögat bland tårarna. Precis det som Makthaverskan är obesegrat världsbäst på.

  • 6. Floating Points – Ratio

    Text av David Winsnes

    Floating Points har utvecklats till ett household name i vår redaktion de senaste åren, samtidigt som hans intresse för prefixet i den termen till synes blivit allt mindre. Med fjolårets mastodontsingel Kuiper var han uppe och nosade på årets topp tio-lista, men låg snarare närmare psykedelisk rock än sin varma, elektroniska debutskiva Elaenia. Med höjdpunkten Silurian Blue från tidigare i år tog han tillbaka jammandet från haltande progressiv rock. När tre minuters provsmak från Ratio anlände för några veckor var han plötsligt tillbaka som förhäxande producent, vridande på sina apparaturer tills beatet lät som att det andades. Slutresultatet, den fulla avsmakningsmenyn, är en brygga mellan Floating Points hypnotiska och direkta lägen. En låt som faktiskt är några sekunder längre än fjolårets 18-minutersbest, som drar ihop sig, bygger och skalar av om vartannat, men också en låt där du, till skillnad från Kuiper, egentligen aldrig väntar på något. Sätt på vilken minut som helst av Ratio och du är mitt i en livfull motvind. Sätt på Ratio och den sätter igång dig.

  • 5. John Maus – Decide Decide

    Text av Martin Kørra

    John Maus har alltid kommunicerat stora idéer genom de enklaste av medel. Raka, direkta popmelodier med knappt skönjbara underströmningar av galenskap. Fjärdegiven Screen Memories stora nyhet var den stora ljudbilden, och på förstasingeln The Combine blev skördetröskan som separerar spannmål från jorden den bild som fick beskriva jordens undergång. På Decide Decide är metaforerna grumligare. ”It’s a dream to dream”, sjunger John Maus mot ett vyssjande hav av trumslag och syntvågor. Den fas innan varje förhållande cementeras, när allt fortfarande ligger öppet och även det triviala i vardagen tycks bära på mening, är bitterljuv just för att man vet att den snart måste ta slut. ”To dream to choose you”, fortsätter han, och inget dåligt har hänt, men man hör tyngden av att vara en tänkande människa. Drömmen om drömmen kommer alltid vara vackrare än tusen uppfyllda önskningar. Den sju år långa drömmen om ett nytt John Maus-album (som till sist blev verklighet) är ett sällsynt undantag.

  • 4. U.S. Girls – Mad as Hell

    Text av Freja Wehrling

    Meghan Remy har alltid tagit sig an världens katastrofer med ett leende på läpparna och ett nonchalant långfinger. I Mad as Hell berättar hon den sedelärande historien om USA:s senaste valperioder och sjunger ut den besvikelse som hon och resten av världen känner – inte bara över det faktum att Obama avlöstes av Trump, utan även över de förändringar som uteblev redan innan detta skedde. ”You took me for an 8-year-ride though you were never by my side / I always wanted to believe / Now this is what I’m questioning”. I stället för att bli apatisk när hennes tidigare världsbild förvandlats till lögn blir Remy rasande och tar saken i egna händer. Hon har skrivit en känslomässig novell i Mad as Hell tillsammans med studsiga syntar och ett dödsdömt discosound. Som alltid balanserar hon mellan att vara underhållande till att vara tillrättavisande, och som alltid gör hon det lika briljant. I den övertydligt pedagogiska musikvideon gungar hon i takt med beatet och förklarar sig oresonligt oförlåtande. Under musikvideon har kommentarerna stängts av, men inte gör det något. Remy har gjort sitt budskap kristallklart för resten av världen att beskåda.

  • 3. Yaeji - Drink I'm Sippin' On

    Text av Nikolas Berndt

    På Genius skriver den 24-åriga producenten Yaeji att den koreanskt-sjungna refrängen ”그게아니야” (”That’s not it”) ger henne ett tillfälle att distansera sig från att känna sig främmande i Seoul. Född i USA men med rötter i Sydkorea har Kathy Yaeji Lee hittat sitt egna och unika sound genom att just befinna sig i något mellanstadium av extremer. Drink I’m Sippin’ On är lika mycket en lågmäld raplåt som en sensuell, neon-skimrande house-dänga. Sömlöst rör sig hennes texter från engelska till koreanska, hennes framförande nästan ett viskande, trap-beatet igenkännande men samtidigt uppfriskande. Vardagliga introspektioner får hos Yaeji både en nonchalant attityd och meditativ kvalitet. Dansgolvets småtimmar, efterfestens intimitet, den sista, ensamma ciggen på balkongen innan natten är över eller den dimmiga hemfärden blir alla manifesterade på månadens, och kanske årets, sexigaste låt.

  • 2. Porches – Country

    Text av Jonathan Bonn

    Ibland behövs det inget tolv minuters postrock-opus för att skapa ett gåshudsframkallande crescendo. På Country lyckas Porches exempelvis med den svåra konsten att klämma in build-up, klimax och release på under två minuter. Aaron Maines känsloladdade sång äntrar omedelbart ljudbilden, och får efterhand sällskap av en frostig syntslinga och bakgrundssång signerad Bryndon Cook och Blood Oranges Dev Hynes. “Break the water with your arms”, mässar trion, allteftersom ljudväggen reser sig som en våg i slow motion, för att till sist svalla ut i ett avslutande orgelackord. Inte en sekund slösas bort. Country är på samma gång en tsunami av känslor och en mästerligt komprimerad poplåt.

  • 1. Fever Ray – To the Moon and Back

    Text av Moa Björkman

    Vem log inte som ett fån när To the Moon and Back öppnades med ”Hey, remember me?”. Aldrig glömmer vi Karin Dreijer Anderssons numera åtta år gamla självbetitlade debut som Fever Ray. Den långa tystnaden som följde gjorde att vi tappade hoppet – tills en mystisk hotline döpt ”Karma Kinksters” dök upp, följt av två teasers och lyckobeskedet om ett album.

    Det osar gränslös åtrå och kroppsvätskor om Plunge och inte minst om To the Moon and Back. I musikvideon till nämnda låt vaknar hon upp i ny alienartad skrud och beger sig mot någon sorts BDSM-tebjudning. Hon sjunger om creamy, fuzzy kisses över syntslingor som är mer The Knife-esque än lika debutalbumets dovare mystik och avslutar bekymmerslöst den solklara hiten med ”I want to run my fingers up your pussy”. Ingen lyckas vara lika utomjordisk och erotisk som Fever Ray.

Läs också