Månadens 20 bästa låtar – augusti 2017

Det har nästan blivit tradition att varje The National-skiva måste ha en låt med actionpackad hetsindie längs skärvorna av Matt Berningers oändligt krossbara hjärta. Till exempel – Trouble Will Find Me har Graceless, High Violet har Bloodbuzz Ohio, Boxer har Brainy och Sleep Well Beast har Day I Die. Trots att bandet befinner sig på album nummer sju lyckas de skapa omedelbara liveklassiker som om de fortfarande har en nybörjaranda intakt. De livssprudlande trummorna, de sprattliga gitarrerna och Berningers alltid så charmpackade röst lovar en fortsatt ljus framtid för The National, inte minst för att resten av Sleep Well Beasts singlar varit minst lika monumentala.

Behöver världen mer postironisk R&B-pop? Om Clarence Clarity producerar den så ja. Det är svårt att föreställa sig hur någon kan få textraden ”Girl you make me feel like you’ve been fucking everyone” att smälta in i en refräng på ett naturligt sätt, men Naysayer Godslayer bär vittnesbörd om att det är möjligt. Den är 100 genrer på samma gång men ändå sin egen grej, den bjuder upp till dans men är svår att dansa till, den är sexig och tafatt. Clarence Clarity är alla och ingen, och han har framtiden för sina fötter.

Man kan verkligen fråga sig vad begreppet ”b-sida” innebär på 2010-talet – men Eternal Panther är i alla fall en b-sida till Party in the Dark. Det går också att ifrågasätta varför Party in the Dark (som visserligen är en bra låt) ska vara a-sidan när Eternal Panther är så mycket mer berusande. Det rör sig inte om något radikalt nyskapande, snarare en märklig hybrid – Mogwais enorma sound som trängs i en kort poplåt. Eternal Panther är som sammanpressad, kompakt materia som expanderar våldsamt till virvlande gitarrspel och hektisk sång. Det låter akut och brinnande. Det låter som att New Order spelar noiserock i ett alternativt universum. Vem hade trott att det döljer sig ett magnifikt popband inuti Mogwai?

Att reducera (eller förklara) kärlek till signalsubstanser är knappast något nytt, men när Ariel Pink sävligt sjunger att ”du känns precis som himlen” har opiatliknelsen aldrig legat så nära till hands. ”There I go again / Falling in love again” sjunger han med alla förtecken hos en heroinist som återigen får glida in i dimman, blockera bruset och fokusera blicken inåt. Feels Like Heavens melodistarka drömpop är något annat än Pinks tidigare spjuveraktiga lo-fi-rassel, och lyckas kapsla in det bitterljuva i att avtändningen väntar alldeles runt hörnet. Och det fånigt romantiska i att hoppas att det en dag kanske aldrig kommer någon avtändning.

James Murphy och hans älskade LCD Soundsystem är tillbaka, och på tredje singeln Tonite fortsätter han raljera över sin ålderdom. Redan på debuten Losing My Edge, endast 30 år gammal, brottades han med sin egen åldersfixering. Det har inte förändrats 17 år senare. Den här gången porträtteras det av den hysteriska streetwear-kulturen med textraderna ”These bullying children of the fabulous / raffling off-limited edition shoes”, åsyftandes 14-åringar som köper kläder från lyxmärken som om de vore rockstjärnor. Murphy fortsätter med andra ord inte bara spotta ur sig personliga skildringar, han berättar och bejakar vår tidsanda.

”Make mathrock great again!”, sa inte Donald Trump, men han borde ha gjort det. Inte för att genren svackat per se (jag ber även om ursäkt i förväg ifall jag helt enkelt inte har tillräckligt med koll), men det var längesen mathrock kändes så här påtagligt och omedelbart. Tera Melos är tillbaka med uppföljaren till 2013 års X’ed Out med Trash Generator – ett album med låtar som leker runt med genrens grundrecept. Titelspåret har allt man kan önska sig: plonkiga och dissonanta gitarrer, taktarter som en vill sitta och räkna ut samt märkligt härliga och obskyra texter. “Is it dark enough / Am I dumb enough / Where’s the darker stuff” sjunger sångaren och gitarristen Nick Reinhart medan de håller på att snubbla över sig själva, och fan vilken show det är att se dem ändå hålla balansen.

The War on Drugs är den nya papparocken och har blivit ett slags vackert eko från husgudar som Don Henley och Bruce Springsteen. På öppningsspåret Up All Night slungar de in oss i sin solkyssta drömvärld längs vägkanterna. Adam Granduciels hesa stämma tränger fram genom lager av syntar, gitarrsolon och drivande trummor när de fortsätter skapa oemotståndlig roadtrip-musik. Återigen tänjer de på gränser och motbevisar att musik inte behöver klockas in på under tre minuter – det här mästerverket mäter över sex minuter och räknas inte ens som lång i The War on Drugs universum.

Vi börjar på havsbotten och stiger mot ytan – medan trycket sjunker blir beatsen mer intensiva och verserna tätare, mer packade av information. The Deep är en scifi-novell destillerad till hiphoplåt, där berättelsen förmedlas genom musiken, tempot och texten. Den är i samma stil som senaste albumet Splendour and Misery, men mer raffinerad, färgglad och lekfull. De som varit oroliga för clippings stilbyte kan andas ut – Daveed Diggs kan bevisligen rappa om vad som helst utan att tappa trovärdigheten.

Skottlossning i rymden och ett vackert klockspel, det är så den senaste techno-singeln från Kieran Hebdan inleds. Men det stannar inte där, Planet är som en lekfull orkan som flörtar med hela hans repertoar – en déjà vu från mer ambienta There Is Love in You möter referenser till de samarbeten han haft med den syriske bröllopssångaren Omar Souleyman och hårt huggna Kraftwerk-beats. Resultatet blir en ostoppbar koloss som rullar fram över dansgolven och bevisar vilket geni han gång på gång är.

Allas vår R&B-stjärna Frank Ocean släppte sitt senaste album för drygt ett år sedan nu. Så hyllat som det blev både av oss och andra hade möjligtvis att göra med att den som väntar på något gott aldrig kan vänta länge nog. Tack och lov har vi fått se vår beskärda del av släpp från Frank senaste året, och sist i linjen nu är Provider. Det är en finstämd låt med en känsla av att vara obearbetad i vissa stunder, vilket den med tanke på hans perfektionism säkerligen inte är, men auran den utstrålar är väldigt spontan. Tempot i Provider är väldigt chill, precis som låtarna från Blonde, men med ett djup och en elektronisk karaktär som känns som en förlängning och naturlig utveckling i Franks sound. Lyssna och tänk tillbaka på hans spelning under Way Out West, om du nu var där, samtidigt som du gör dig redo för ytterligare en höst med Frank i öronen.

Det tog sex år, men under tiden hann han både doktorera och bygga instrumenten som behövdes för att spela in nästa skiva. Det fanns svaga stunder då jag aldrig trodde att jag skulle få skriva det, men John Maus är äntligen, äntligen tillbaka. Albumtiteln Screen Memories ger oss referensingången till soundtracklegendarer som Goblin och Tangerine Dreams – och visst låter förstasingeln The Combine mer som en atmosfärtyngd albumöppnare än rak popsingel. Oavsett vad det är John Maus egentligen byggt i sitt Unabombar-lika tillhåll är det otvivelaktigt något alldeles speciellt och eget.

Julien Baker slog igenom med sitt debutalbum från 2015 som 19-åring, har öppnat åt band som Death Cab for Cutie och Paramore och framstår allt mer som post-millenniumgenerationens bästa möjlighet att uppleva det vi lite äldre kände när akter som Sparklehorse, Jason Molina och Carissa’s Wierd fick sina folklåtar att stå upprätt trots att de var skakande klumpar av ren ångest. Hennes senaste singel, Appointments, handlar precis som många av hennes tidigare låtar om mental ohälsa och hur den påverkar relationer omkring henne. Det som skiljer de här fyra och en halv minuterna från hennes tidigare är hur den så fullkomligt sluter sig omkring henne. ”Maybe it’s all gonna turn out alright / Oh, I know that it’s not, but I have to believe that it is”, sjunger Baker med skälvande, till sist vrålande röst och lyckas med enbart rösten visualisera alla missade möten, den besvikna ryggtavlan bredvid i sängen, ett bråk som dör i luften innan det ens hinner starta. Appointments är en framtida klassiker, en låt som likt Mount Eeries album från tidigare i år tittar hopplösheten rakt i ögonen utan att ge några tips eller tröst. Ändå formar den sig som en kram i klaustrofobisk miljö. Många tycker säkert den här typen av musik är ett orimligt fredagsnöje, men vi andra känner oss lite mindre ensamma, lite mer stärkta.