Månadens bästa låtar – augusti 2019

Big Thiefs fjärde fullängdare Two Hands spelades in omedelbart efter överväldigande hyllade U.F.O.F. från i våras, men omständigheterna kunde inte varit mer olika. Från de frodiga, nästan spirituella omgivningarna på Washingtons landsbygd satte bandet av mot öknen i södra New Mexico, och spelade in en skiva inspirerad av vår egen jord – “the Earth twin”, som de benämner den.

Det första smakprovet Not, en långtida favorit från bandets livespelningar, tyder på att de till och med kan komma att överträffa sig själva inom loppet av ett par månader. På Not har de nedtonade akustiska gitarrerna från U.F.O.F. fått ge plats åt betydligt mer distade diton, medan bandet spelar med ett mycket mer turbulent känsloregister. I tre minuter låter Adrianne Lenker allt mer desperat och intensiv för varje vers, innan hon river av ett lika långt, alldeles förlösande gitarrsolo som bara tycks växa och växa för varje sekund. Transcendent är bara förnamnet.

USA har både Priests och Parquet Courts – men i Storbritannien finns ännu inte riktigt någon självklar postpunktolkare av samhällsskeendet. Någon måste sampla brexitförhandlingarna över en studsande basgång! Kliv fram, Dry Cleaning! Londonkvartetten har gjort sig ett namn som lovande liveakt och debuterade i juli med en singel om Meghan Markle (”You’re just what England needs, you’re going to change us”). Referenserna till de inhemska föregångarna är supertydliga (Au Pairs, Gang of Four, The Fall) – men nysläppta EP:n Sweet Princess är sprängfylld av liv, invävd i 2010-talskontext, medan Florence Shaws spoken word-sång har tonfallet hos en pionjär. Phone Scam är en av höjdpunkterna.

För 22 år sedan släpptes Blurs två minuter och två sekunder långa kioskvältare Song 2. En låt vars ursinnesenergi gjorde skivbolagen fullständigt förfasade, i rädsla för att alienera alla cd-skiveköpande kids som de livnärt sig på, men som gjorde ultrasuccé. Lika mycket indieklubbfavorit som en perfekt låt att covra när man är tio år och så nervös att fingrarna darrar inför debutgigget på mellanstadiets öppet hus-kväll.

People är vår samtids Song 2. People är ljudet av The 1975 som skiter i vad som förväntas av dem. People låter överhuvudtaget inte som The 1975, men ändå låter det precis som dem. People alienerar ingen, den bara inkluderar. People är låten som nästa generation med rocknyfikna barn förtjänar att höra. Jag hoppas att People kommer spelas på varje indieklubb, varje öppet hus på varje mellanstadie över hela världen, och på varje spelning The 1975 gör hädanefter. Det är för att People är terapi. People är tidlös. People är bokstavsdefinitonen av en jävla banger.

JPEGMAFIA, i folkmun ofta kallad Peggy, slog igenom förra året med sitt debutalbum Veteran efter en rad olika mixtapes. I videobeskrivningen till Jesus Forgive Me, I Am a Thot, står det nu: ”The disappointment cums soon!”. JPEGMAFIA syftar förstås på uppföljaren till Veteran, som han under hela arbetet själv kallat ”en stor besvikelse”. Men snacket ter sig, efter att ha hört denna singel, enbart som ett PR-trick. Låten har allt som gjort hans tidigare material så speciellt – komprimerat och ihoptryckt till en enda låt – men visar samtidigt upp nya sidor av honom. I verserna rappar han med ett religiöst bildspråk om sitt liv, på ett pianodrivet, varmt beat. I de industriella bryggorna vrålar han för full hals – en trevlig påminnelse om de allra mest aggressiva delarna av Veteran – innan han brister ut i skönsång i en ganska fin, poppig hook. ”I put my soul into every bar/ And every verse/ And every rhyme” rappar han, och man tror honom.

Tillsammans med en video där James Blake, Jeff Tweedy, Kari Faux och Hannibal Buress, med fler talar om hur mycket de hatar JPEGMAFIAs nya skiva, och hur besvikna de är över den, berättar Peggy att den nya skivan heter All My Friends Are Cornballs, och att den kommer den 13 september. Vi har svårt att tro att många blir särskilt besvikna.

Vi börjar med det tråkiga: Cymbals Eat Guitars verkar ha splittrats. Även om det inte kommit något officiellt uttalande från bandet tyder deras helsvarta Twitter-profilbild och bion “2007–2017” på att det inte kommer komma någon uppföljare till fantastiska LOSE och Pretty Years. Nu till det roliga: frontmannen Joseph D’Agostino har gått solo under namnet Empty Country, och nyligen släppt en singel som med råge släcker törsten efter den fuzzdränkta, emotionella indierock hans gamla band gjorde till sitt signum. På Ultrasound har han dessutom tagit hjälp av sin idol Charles Bissell från The Wrens, och resultatet är lika bländande som allt annat D’Agostino varit inblandad i de senaste tio åren. Vissa bandsplittringar kan man leva med, andra inte – med all respekt till Cymbals Eat Guitars är det här definitivt en av de förstnämnda.

På gott och ont tycktes DIIV ganska så snabbt ha fastnat lite i sin egen estetik. Även om det var en fantastisk snygg sådan – med bedårande, catchiga gitarrslingor och en atmosfär som rörde sig någonstans mellan det drömmiga och knarkiga – fungerade det tyvärr inte alltid i längden. Men efter tre års tystnad är Brooklyn-bandet äntligen tillbaka. De senaste singlarna, med Taker i spetsen, signalerar en välkomnande förändring. Inte lika mycket en återfödelse, som ett försök att tänja på sina egna gränser – eller kanske ett försök att göra upp med sitt förflutna. Här låter det som att DIIV utforskar formen av den genre de åtagit sig, snarare än att låta en förutfattad idé styra och dirigera musiken. Mattor av ljud ger upphov till en emotionell dimension i stället för att bara vara en snygg ljudbild. Zachary Cole Smiths röst får äntligen mer plats utanför det reverb-dränkta havet, och bandet leker med dynamik på ett helt annat sätt än förr. Där DIIV tidigare förlitat sig på säkra klichéer och upprepade instrumentala hooks, briljerar Taker i stället i sin låtmässiga struktur. Instrumenten fyller var och en sin funktion mer än att vara ännu en färg på paletten. Grungen är tillbaka i och med DIIV, och det var länge sedan det samtidigt lät så här pass vackert.