Månadens bästa låtar – juni 2019

På Mark Ronsons nya album teamar han upp med ett antal gäster, från Lykke Li till Miley Cyrus. Det är en ojämn platta, men när höjdpunkterna är höga, då är de höga. Mount Everest i sammanhanget är True Blue, där Angel Olsen är den enda som sjunger. ”I RAN TO YOU AND YOU KNOW WHY” går refrängen i versaler, och är lika storögt vacker som blödande sorglig. En låt för sommarens alla dagar och nätter.

Himmelskörer, blipp-blippande, repetition och stammande basgångar. Vi kan Thom Yorkes musikaliska fetischer vid det har laget, men de låter för första gången riktigt fulländade utan Radiohead på nya albumet ANIMA. I Am a Very Rude Person är behaglig och obehaglig på samma gång, som loungemusik för en psykos – en låt där Thom hotar med att förstöra din konst och din fest, men som ändå går att vila i.

Så fick Malmö äntligen sitt alldeles egna indie-anthem. Glöm Känn ingen sorg för mig Göteborg sena kvällar på sydvästskånska hemmafester – det är bara att lära sig denna pärla utantill och skriksjunga med som gäller från och med nu. Sista bossens musik må vara snabb, explosiv och komisk (samt möjligtvis en gnutta svårtillgänglig?), men precis som hos deras uppenbart största inspirationskälla bob hund så finns det samtidigt en smått ironisk sentimentalitet i bakgrunden, en liten bortskrattad desperationstår. Malmö är verkligen en snygg låt med en fantastisk dynamik, och den miljöbeskrivande texten med hög igenkänningsfaktor för många malmöiter är finurlig, mysig, och fin.

Vem vet vad som pågår i Bill Callahans hjärna. Låten ger i alla fall en antydning, med mystiska visioner om barn som bryter fram ur hans bröst och något allegoriskt om djur som kommer tillbaka till nästet. Allt detta är på något sätt kopplat till hans bröllop. Men att förstå är överskattat, att ”lista ut” ett narrativ eller en lösning överflödigt. Det är en vacker, surrealistisk bild som målas upp till en vacker och traditionell folkmelodi. Det är bara att omfamna, precis som när Callahans självsäkra, varma röst omfamnar oss alla.

Dansksvenska duon Lust for Youth gör syntpop som är lika ångestdriven som den är dansant. Det senaste albumet är en studie i 80-talets bästa byggstenar, med drivande trummaskiner och pumpande synttexturer – och en sångare som låter mer eller mindre alkad. Vad än namnet föreslår är Insignificant bland de mest framstående spåren på plattan. Trots sin melankoliska text om självdestruktivitet och längtan efter bekräftelse bjuder den upp till dans, med element som sneglar lika mycket åt house som Depeche Mode.