Månadens bästa låtar – maj 2019

Umeåbandet Duschpalatsets debutskiva Vinnarmusik innehåller allt jag älskar med svensk popmusik – skramliga gitarrer, gripande refränger och relaterbar diskbänksrealism. Egentligen hade varenda ett av skivans sju spår kunnat platsa på den här listan, men om något ska lyftas fram lite extra är det ändå den smått briljanta Narvik som förtjänar det allra mest. Det är en ångestladdad och lätt shoegazeig historia om att känna sig otillräcklig i en relation – “Lever om, lever om / Jag är ubåt, du ballong”, sjunger Viktor Sandström, medan refrängens gitarrmattor och Alva Nylanders bakgrundssång virvlar kring honom som en snöstorm. Umeå fortsätter vara ett nav för fantastisk popmusik i Sverige, och Duschpalatset är ytterligare ett bevis på det.

”And stab Bruno Mars in his goddamn esophagus and won’t stop until the cops come in”. Hade ni sagt till Tyler, the Creator att han åtta år senare skulle skriva 2019 års mest överdramatiska slowjam hade han nog knivhuggit dig med. Orden från hans genombrottssingel, Yonkers, fungerar dock bättre i dag som förebådande över vart hans karriär var på väg, än som det skojfriska hot det var ämnat som. På Tylers fjärde soloalbum IGOR är han nämligen återfödd som en innerlig soulsångare och crooner – en lika smäktande som hysterisk Bruno Mars-parodi iklädd blonda peruker och turkosa kostymer. A BOY IS A GUN* är albumets melodramatiska höjdpunkt, en baby-maker till låt, som likt Mars Grenade jämför kärlek med ett livshotande vapen. Det är ett sound som passar honom utmärkt. Säg det inte till Tyler bara.

Vad kom först – filmen eller albumet? The Nationals senaste skiva, I Am Easy to Find, är typiskt exempel på den klassiska hönan-eller-ägget-paradoxen. Den Mike Mills-regisserade kortfilmen med samma namn är den perfekta visuella tolkningen av The Nationals musik, likaväl som albumets låtmaterial, och låten Where Is Her Head mer specifikt, är det ultimata soundtracket till Mills film. Låten, där Matt Berninger kliver ut ur strålkastarljuset och låter Eve Owens och Gail Ann Dorsey trollbinda oss, framförs likt en grekisk kör i en antik tragedi. Samtidigt som Alicia Vikanders karaktär växer upp och kämpar med sina känslor sjunger våra sångare om hennes inre kamp. Vart är hon på väg? Hur mår hon? Håller hon på att växa upp? Vad tänker hon på? När Berninger väl äntrar bilden ikläder han sig rollen som vår hjältes förtvivlade partner och han gör det med en innerlig rastlöshet och nerv i rösten. I symbios med Bryan Devendorfs trumspel och bröderna Dessners arrangemang är det en klassisk The National-låt som känns betydligt större än det album det existerar på. Det är ett eget universum, det är ett välberättat drama, det är en film och det är en låt av allra högsta rang. Vad som kom först är en annan fråga.

Swim Deep var i början av decenniet ett av de främsta banden i den NME-hypade “nya britpopvågen” – en våg som med facit i hand aldrig riktigt blev av. Att det snart gått fyra år sedan deras senaste fullängdare har fått en att fundera på om bandet överhuvudtaget kommer att släppa nytt, eller om loppet är kört för deras en gång haussade musik. I förra veckan fick vi svaret på den frågan – Swim Deep är tillbaka, och det med besked. Deras nya alster To Feel Good är däremot långt från den retroromantiska psykpopen de utforskade på sina två tidigare album. Bandet interpolerar Rozallas 90-talshit Everybody’s Free (To Feel Good) och blandar änglalika gospelkörer med The Streets-liknande spoken word. Resultatet är lika oväntat som det är imponerande. Räkna inte ut Swim Deep ännu – de verkar ha ett par ess kvar i rockärmen.

Jag har ett väldigt tydligt minne från sommaren 2017 inpräntat i mitt minne. Det var en solig dag i Hässelby gård. På väg till tågstationen passerar jag en anspråkslös liten läsk- och tobaksaffär. Iklädd enbart kalsonger och en vidöppen morgonrock kliver en ung man i sina bästa år ut genom butikens dörr, med ett stort leende på läpparna och ett par bekväma tofflor under fotsulorna. Den gassande solen träffar och reflekteras i hans solglasögon och bländar mig för en sekund. När jag återfår synen noterar jag att han i respektive hand håller i en Capri-Sun. Han skrattar lyckligt och därefter vill jag tro att han dansar leendes därifrån, likt Peter Parker i Spider-Man 3, men minnet kan förråda mig här. Oavsett så har jag aldrig sett en större livsnjutare i mitt liv. Inte dessförinnan. Inte därefter. Men efter att ha hört Zelooperz Easter Sunday har jag nu det perfekta soundtracket till minnet. Med sin repetitiva piano-sampling, charmanta syntar, två fantastiska verser (varav en signerad Earl Sweatshirt) och lunkande tempo är det sommarens mest givna ledmotiv. Så om du ser mig med en Capri-Sun i vardera handen, halvnaken på min lokala närlivs, så vet du vad det är för dag. Det är Easter Sunday.