Månadens bästa låtar – september 2019

På öppningsspåret till EP:n Dra mig i örat lyckas Julius Marstorp och hans Ljushuvud hitta en perfekt svensk lagom-balans mellan allting och ingenting. 16k är inte jätteemo, men ändå lite. Inte jätteindie, men ändå lite. Inte jättemycket 90-tal, men ändå lite. Oavsett vad Marstorp blandat i den blågulsfärgade cocktailen doftar den till slut som tidiga Kent och svensk emo i stil med Last Days of April, men smakar ändå uppfriskande och så förbannat himmelskt, mest av allt.

Körsbäret på toppen är Marstorps textförfattande som utgår ifrån ett post-tonårsnarrativ om att växa upp och skaffa jobb, att få en helt okej lön men att inte ha någon att dela den med. De fragmentariska och oerhört välskrivna raderna som skär knivvasst i hjärtat levereras av en sårbar och späd röst i tvättäkta emomanér: “Hjulet snurrar / Så stannar det upp igen / Fast någonstans mittemellan ung och dum / Slav och kung / Jag blir bara dummare / Av att sitta ensammare / Än en apa på cirkus / En hund utan ägare.” Sällan får svensk allmänångest en så fin beskrivning i textform, och precis lika sällan kläs den med så gripande toner som på 16k.

Det är få artister som är så genuint excentriska som Grimes. Varje ytterligare rubrik om den kanadensiska popartisten tycks slänga hennes identitet åt ett nytt håll och detsamma kan sägas gälla om hennes musik. Förra albumet Art Angels blev en chock för många och Grimes själv verkar vara lätt delad i sina åsikter om det. Klart är därmed att hennes efterlängtade Miss_Anthrop0cene kommer att stå för ett nytt kapitel. We Appreciate Power landande förra året i form av en riffig hårdrocksbomb, och Violence visar återigen på nya uttryck i hennes artistskap.

I låten suktar Grimes efter våld samtidigt som pulserande syntar väver in hennes ord i en större kontext. Miss_Anthrop0cenes tematik, som handlar om en antihjältes glädje över jordens undergång, sätter singeln i ett bredare sammanhang där jorden har tvingats in i ett BDSM-förhållande med människan. i_os houseproduktion snurrar atmosfäriskt runt texten och amplifierar det överjordiska perspektiv som Violence tycks komma med. Kanske behöver vi alla just ett sådant avbrott från det högst verkliga klimathot som hänger över oss.

På 2017 års A Crow Looked at Me sjöng Mount Eeries Phil Elverum om döden. Varken mer eller mindre. I den extrema sorgen efter hans fru Genevièves bortgång fanns ingen mening eller lärdom att hämta, ingen djupare förståelse och inget svar på frågan ”varför?”. “It’s dumb, and I don’t want to learn anything from this”, för att citera det hjärtskärande öppningsspåret Real Death. Det kan verka makabert, men albumet gav också Elverum betydligt mer medial uppmärksamhet än många av hans projekt på senare år. Det är väl egentligen ett symptom på mänsklighet, på samma sätt som folk dras till sorgliga filmer eller böcker, men den stora skillnaden låg i hur oerhört personligt och intimt Elverums berättande var.

Att ge främmande människor en inblick i ens personliga tragedi är precis det han reflekterar kring på Love Without Possession – “What would be the use in becoming a symbol of walking desolation?”, är de första orden som samarbetspartnern Julie Doiron sjunger. Det var aldrig meningen att A Crow Looked at Me skulle bli en kritikersuccé eller överhuvudtaget en skjuts i karriären. I stället var det hans sätt att bearbeta sorgen, hans sätt att visa världen att kärleken till och minnet av hans fru består. Men Love Without Possession visar att Elverum har lärt sig hantera uppmärksamheten, och även om hans artisteri länge kommer vara präglat av hur han öppnade upp sig på A Crow Looked at Me kommer hans musik alltid handla om så mycket mer än honom som person. Världen riktar blicken mot Phil Elverum, och Phil Elverum riktar blicken mot det komplexa och oförståeliga – alltid med Geneviève i minnet.