Lista

Markus Krunegårds 10 bästa låtar

Publicerad: 27 april 2018 av redaktionen

I jakten efter Markus Krunegårds absolut bästa material måste man leta mindre i hans solodiskografi, och mer i sig själv. När man återbesöker varje album blir låtarna som minnessåll – allting du associerar med dem kommer rusandes tillbaka som ett SJ3000-tåg. Allting du ville göra men aldrig gjorde, allting du kände som du aldrig borde ha känt och allting du en gång har varit – men innerst inne finns allting kvar. Just därför är varje individs relation till Krunegård helt unik. Han har gett oss texter som återberättar våra liv för oss själva, och vi alla har rader som slår allra hårdast utefter det vi upplevt. Låtarna formas till tröst, till kärlek och till någonting heligt.

Passande nog så fyller Krunegårds debutalbum Markusevangeliet tio år under 2018, och från dess födelse har‎ album efter album anlänt och tagit oss med storm. För att fira detta jubileum har vi samlat ihop de tio låtar som vi har dansat och/eller gråtit mest till, som vi har skrikit oss hesa med vår bästa vän till. Det här är vårt tacktal till ungdomen, som Krunegård så perfekt har gett ett soundtrack till. Det är ett minne av hur akut och blödande livet en gång har varit, och hur det alltid kommer att bevaras genom honom. Allas vår prins av Peking.

Nedanför hittar ni våra motiveringar till de tio favoriter vi valt ut. En Spotify-lista med samtliga låtar i listan hittar ni här.

  • 10. Jag är en vampyr

    Text av Magnus Olsson

    På alla hjärtans dag 2008 dimper den ned, en blivande svensk klassiker som rusar Autobahn ned. Så träffsäkert, ensamt och uttömmande. Vartenda ord sjungs med en kampanda och frenesi som om morgondagen inte existerar. Vartenda ord är som en katapult mot yttre rymden. En för tiden relativt okänd Markus Krunegård hänger upp några av 00-talets mest träffsäkra rader med ett pulserande driv som kan ge vilken människa som helst ett epileptiskt anfall. Kanske förklarar det vad låten gör med folk – oavsett om du är på en hemmafest eller ett dansgolv kollapsar allt och alla. Eller som jag 2008 – jag klädde till och med ut mig till Markus Krunegård på en Halloween-fest.

  • 9. Allt gör mindre ont sen

    Text av Alice Dadgostar

    På pappret liknar vissa av Markus Krunegårds ord en renodlad mobbares. I låtformat känns det som en rimlig intervention av typ ens äldsta polare. Är det ett tecken på att man är en känslomässig masochist och fuck up generellt? Att Krunegård är en människa som lyckas med den annars så överskattade och egentligen helt obegripliga egenskapen ”ärlig”? Lite. Alla relaterar till allt. Drömmarna om LA, vara med någon som är någon annanstans, fula ambitioner, en lite lame kärleksrelation till Stockholm och framför allt att ingenting gör mindre ont sen. Allt blir bara värre. ”Stöddig, tiden vet att den vinner till sist”, det stämmer, det deppigaste jag vet är att mycket av det Klimpen-Krunegård säger stämmer. Och att han får det att låta så fint.

  • 8. Ingenting är vettigt 03:30

    Text av Rikard Berg

    Bara ett år av solokarriär och Markus låter beredd att lämna allt. På Ingenting är vettigt 03:30 krockar en ensam misär med intensiv lycka, och i det plötsliga ruset känns vanvettet som det enda vettiga att följa. Vid hotellbarsstängningen tar han plats som världens mjukaste film noir-karaktär och för en liten stund låter klockan halv fyra som en utmärkt startpunkt för resten av livet. “Jag vet vad den sista jag älskar kommer heta!” är underbart vackert, och samtidigt hopplöst ner till varje ord – vi vet att det inte är sant. Småtimmarna kan få minsta medgång att kännas som en stor triumf. Markus likaså.

  • 7. Askan är den bästa jorden

    Text av Freja Wehrling

    Det är en svår konst att skriva bra deppmusik. Den kan inte vara helt totalsvart (vad är då meningen) utan det måste finnas en svag glimt av hopp. Inte nödvändigtvis något peppigt, utan det räcker egentligen med ett ”jag har också varit där kompis”. Med Askan är den bästa jorden är Markus Krunegård din vän, din guru och ditt rebound. Här har han rest sig, en gång till, och skönsjunger ut sina livsläxor till oss andra tillsammans med ett smäktande pianokomp. Låten utspelar sig parallellt i ett lyckligt Rio de Janeiro och ett olyckligt vinter-Stockholm medan ett breakup går balansgång mellan dessa två scenerier. Precis innan historien fallerar i ett ”jag hatar livet”-haveri övergår låten till dur och Krunegård sjunger nu tillsammans med hoppfulla stråkar om att Gå Vidare. När han liderligt textar ”Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt / När man släpper taget tar man steget / Jag vet hur ont det gör när hoppet dör” i en ordentligt trallvänlig melodi är det som att inget annat spelar någon roll. Raderna har fungerat som aloe vera för oräkneliga smäktande tonårshjärtan och kommer fortsätta att göra det tills musiken inte längre hörs.

  • 6. Samma nätter väntar alla

    Text av Olivia Nordell

    Det är svårt att skriva om Markus Krunegård utan att falla för impulsen att citera honom själv, då ens egna ord omöjligt kan räcka till. Samma nätter väntar alla är i synnerhet en sådan låt, för aldrig har olycklig kärlek beskrivits så precist och så träffsäkert. ”Alla filmer, alla böcker handlar om dig / Alla ryggar tillhör dig / Tills jag går fram / ’Förlåt jag trodde det var nån annan’” – i ett simpelt narrativ formar Samma nätter väntar alla hela processen kring ett utdött hopp, ett hat riktat mot den nya tönten hen ligger med nu men mest mot sig själv, om slutet som aldrig hade någon egentlig början. Hans röst dränks i ljud kusligt likt det kaos ens egen kropp producerar när den vill lägga av, ett ljudlandskap som en science fiction-miljö, och så är det plötsligt över. Och i ett parallellt universum har det aldrig ens börjat.

  • 5. Hell Yeah Norrtälje

    Text av Jonathan Bonn

    Även om det kan tyckas lite udda så är en låt om existentiell ångest och åldersnoja också Markus Krunegårds allra bästa roadtrip-låt. Inte för att Hell Yeah Norrtälje är megahiten alla dina vänner kan sjunga med i, utan snarare för känslan den framkallar. I sanningens namn så är det nog till stor del det taktfasta trumkompet och den drivande basgången som skapar de associationerna, men det ligger ändå något i tematiken “vara på väg någonstans” och “färdas framåt i livet”. Precis som det alltid finns ett slut på en resa så är livet också ändligt, och det är den krypande insikten som Krunegård sätter ord på så väl. Han blandar en bitterljuv cocktail av nostalgiska minnen, åldrande föräldrar och vänner man träffar alldeles för sällan, och paketerar den i en så vacker form att den rörde låtsubjektet, tillika Laakso-trummisen Lars Skoglund, till tårar (helt förståeligt). Krunegård är som bekant en mästare på att frysa och konservera sina vackraste och fulaste minnen till låtar, som ett slags testamente till eftervärlden. Så även om vissa delar av livet är förgångna lever minnena ändå kvar i en form eller annan – eller som Krunegård säger, något metaforiskt: “Det som händer när vi dör är att livet går vidare precis som förr.”

  • 4. Den som dör får se / Markus Kyrkogård

    Text av Nike Rydberg

    Tur att vi lever samtidigt, hette det när Markus Krunegård släppte ny singel förra veckan. Men budskapet är ett decennium gammalt i Krune-sammanhang, inkapslat i debutalbumets kanske vackraste låt. Som en svensk motsvarighet till The Smiths Cemetry Gates lyckas Den som dör får se / Markus Kyrkogård långsamt väcka någonting dött till liv, omvandla det oundvikliga slutet till en anledning att fortsätta försöka – trots att ”allt är sådär, bara sådär sådär som det är så här års och blir det inte bättre så lägger jag ner, så äre!”. Varken Wilde, Keats eller Yeats finns vid hans sida här, men väl en familjegrav, en batiktröja, ett Norrköping (byt ut mot vilken stad du vill) i backspegeln och en vän som pop-mytologiserar namnet ”Martin” för alltid. ”Vad hoppas du, vad önskar du, vad vill du?” undrar Krunegård avslutningsvis. Inte sedan ’86 har en kyrkogård låtit lika sprängfylld av liv.

  • 3. Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp

    Text av Moa Björkman

    Visst, man kan bli trött på hur det smått överromantiserade konceptet ”ungdomen” alltid kokas ned och blir beskrivningen på varje låt med en gnutta diskbänksrealism och hjärtesorg. Men hallå, det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp och ingen sätter ord på det bättre än Krunegård. Snubblande och fylleivrigt ramlar musiken och vi som lyssnar på den runt, runt, ner i en 90-madrass på golvet hos vem som helst, blir ihop, gör slut, försöker hitta oss själva genom att kräkas Bloody Mary på en flygplanstoalett och slåss. Här är hela livet grundat på ”jag har ingen aning om vem jag är men snälla älska mig, igen”-desperation. Räck upp en hand om ni relaterar och/eller har fulgråtit till detta mästerverk i kölvattnet av ett breakup. Det har i alla fall jag.

  • 2. Korallreven & Vintergatan

    Text av John Jonsén

    Hemligheterna till Krunegårds massiva framgång må vara många, men den som har varit mest framträdande sedan Markusevangeliet är hans känsla för narrativ. Jag är en vampyr, Hell Yeah Norrtälje och Den som dör får se / Markus Kyrkogård känns inte som låtar i den stereotypa bemärkelsen – de är berättelser. De är ungdomsromaner i mikroformat och SparkNotes-texter om ett helt liv i tumult som har tonsatts. Korallreven & Vintergatan är däremot lika mycket adolescensromantisering som det är en opera för rastlösa popsjälar. Det kan mycket väl vara Krunegårds magnum opus av låtskrivande. Från början till slut samlar han upp allt hjärtekross och alla plågor i det stora varma svepet av låtens ständiga uppbyggnad, för att sedan ena oss i ensamheten. Våra demoner drivs ut en efter en i ren katarsis för varje gång vi hör ”Mänsklig värme, snälla kom närmre / 37 grader Celsius är allting som behövs”. Plötsligt är själen rensad. Som om sorgen aldrig hade funnits där.

  • 1. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

    Text av Olivia Nordell

    När jag var sexton och jättejättejätteintresserad av en kille som inte tyckte om Markus Krunegård blev jag förtvivlad. Delvis för att jag ville att han skulle gilla det jag gillade, delvis för att hans auktoritet i frågor kring musik fick mig att tvivla på mina känslor för den musik jag älskade. Fruktlöst försökte jag skicka Spotifylänkar med mina allra bästa Krunegård-låtar (många av vilka finns på den här listan) och citat från låtar som jag relaterade till och ansåg vara briljanta. En av de texter jag skickade var till Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. För att den låten kapslar in något så universellt att till och med en sextonåring kan förstå den utan att riktigt kunna förstå situationerna i den. För att det är en total urladdning av ett liv som upplevs som uppbyggt av misslyckanden i ett format som inte lindar in sig i varken klyschor eller ett kedjetäcke. För att ”Ibland gör man absolut ingenting men det blir fel ändå” får de misslyckande försöken till att styra upp sig att kännas okej.

    Jag minns inte vad han sa att han tyckte om Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Det spelar ingen roll. Storheten i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel fanns då och den finns nu – det är Markus Krunegårds bästa låt och, kanske, en av de bästa i svensk pophistoria.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1310 [name] => Markus Krunegård [slug] => markus-krunegard [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1311 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 65 [filter] => raw ) )