Little Jinder börjar allt mer framstå som en betydligt avigare och mer oberäknelig version av Melissa Horn. Där Horn sjunger om saker som rinner ut i sanden och liknar kärlek vid destruktiv blues beskriver Jinder förhållanden som fuckade och hur hon låtsas gilla trance för att tilltala någon hon gillar. Det, och att hon blandar charmig 80-talspop med nutida dansinfluenser, gör att den senare appellerar till en betydligt yngre version. I grunden har dock de båda artisterna blivit folkkära av samma anledning: de skriver obetäckt om kärleksproblem och frångår ytterst sällan den formeln. Allting suger är inte så mycket en utveckling av den självbetitlade föregångaren, som en jämnare finputsning tillsammans med producenten Alexander Berg.
Den är, precis som Josefine Jinder ofta framstår med sina kommentarer i media och sociala kanaler, känslomässig allt eller inget-pop vars texter verkar printscreenade från Facebook-konversationer med nära vänner. Att den internationella skiva som ligger närmast till hans att jämföra med just nu heter E•MO•TION av nerviga popstjärnan Carly Rae Jepsen kunde man nästan gissat på förhand. Vinglar runt är ett lysande samarbete med Melo med flera brännande textrader om en vilsen utgång utan destination, om att längta efter en känsla man knappt känner igen, och på Super 8 – ett filmformat som figurerade en hel del i artiklar under fjolåret efter Eva Dahlgrens personliga videoklipp i Jag är Ingrid – fångar hon med titeln exakt vad hennes musik är: analoga foton i en märkbart digitaliserad miljö. Ett av få kulturella verk jag konsumerat under 10-talet som är lika nostalgiskt som Allting suger är just filmen Super 8, Star Wars-regissören J.J. Abrams Spielberg-kalkylering från 2011.
Skillnaden gentemot Little Jinder är att det inte finns någon Random folk eller Inga e som vi e på det här albumet. De starkaste känslorna är baserade på tynande imperfekt snarare än ett entusiastiskt presens i fetstil och det gör att Allting suger tappar i energi och attityd, i de bästa stunderna Jinders signum. ”Det ska vara en överstruken geting eller ett minus”, sa hon nyligen till Aftonbladet när hon uttryckte sin aversion mot treplusåsikter. Hon slipper förstås överlag det i och med att svensk musikpress verkar närmast apatisk inför betyg under fyra när en svensk storbolagsartist med indiekänningar släpper material.
Men även om inga uppenbara besvikelser finns bland de nio spåren (förutom då att Sommarnatt saknas, en låt som har mycket av den sprittande larger than life-känsla som annars fått stå tillbaka) är det svårt att bli överväldigad av Jinders rätt basala sprucken display- och kyliga städer-liknelser. Att medvetet spela på klichéer gör inte automatiskt att de ökar i emotionell kraft. Allting är habilt, Krunegård-samarbetet lär till och med vara med och definiera festival- och musiklivet 2016, men inte mycket jämfört med 2014 är till det bättre. Little Jinder släpper helt på garden, skriver vackert om det som alla går igenom och… förlorar lite udd. Lite mer som andra e, plötsligt.