Little Jinder
Göteborg, 15/1 – 2016

Vad är egentligen nyckeln till framgång? Är det provocerande textrader som vågar utmana samhällets normer? Är det en snygg och charmerande frontperson? Är det en specifik agenda som får människor ovanligt engagerade? Det krävs säkert tusen doktorsavhandlingar, om inte mer, för att komma fram till ett rättfärdigat svar – men alla som befann sig på Pustervik igår vet att Little Jinder har den. Att hon dessutom var en halvtimme sen och öppnar hela konserten med att spränga konfetti över publiken är en mycket trolig del av hennes retfulla plan för total dominering av västkusten.

Även om det är ett ganska underligt val att öppna med det sista spåret Dö ifrån den splitternya Allting suger så har Josefine Jinder redan snärjt hela publiken utan att knappt behöva röra ett lillfinger. Med tanke på det urval av gigantiska hits som finns under skivans gång känns många spår betydligt mer optimala som feststartare, men när både Random folk och Ful och tråkig tjej rivs av är allting glömt. Sällan har en publik varit så enad och sjungit med ända ifrån hjärtkamrarna när Jinder sjunger ”Kan inte släppa dig / Slåss mot allt jag förlorat / Så du får ta 25 år av saknad / Jag vill ha dig”, som om var och en i lokalen känt exakt samma känsla. Inte bara är hon en perfekt kurator för den kärlekskranka, men Jinder förstår på en personlig nivå.

Om inte det meddelandet blev tydligt redan då blir det ännu mer lättförståeligt under Puzzel. Den något Markus Krunegård-iga raden ”Har gråtit säkert tusen tårar / Saknat dig i hundra låtar” är lika tatueringsvänlig som den kan skrikas ut i ren ångest – men så här långt in är det nästan svårare att inte bli imponerad hur Jinder växt som artist. Både Puzzel och den följande Super 8 kvalar utan några som helst problem in bland hennes mest finskrivna material, där sistnämnda har en refräng starkare än hundra bodybuilders på steroider.

Allting suger har vid denna tidpunkt varit ute i ungefär 48 timmar, men när refrängen till Vem har cigg? ljuder så sjunger publiken med som om det vore en cementerad Bruce Springsteen-klassiker. Därför känns det något berättigat när Jinder säger: ”Popmusik är det konstigaste som finns. Men visst är det kul att vi är här?!” – för det är helt sanslöst hur en popartist kan få människor att bli så berörda av någons material på så kort tid. I grund och botten handlar det inte om att popmusik egentligen är någonting konstigt, utan att Jinder har lyckats förstå den och har gjort om det till hennes vapen. Även fast hon rör sig något minimalt på scen, dock med både nonchalans och elegans i sitt artilleri utstrålar hon ett skottsäkert självförtroende och en fullkomlig känsla av kontroll i hennes scenuppförande. Hon må vara Little i artistnamnet, men ikväll bevisade Josefine Jinder att hon egentligen är motsatsen.