Hejdå är Little Jinder som ömsar skinn. Hon är mitt i processen, mellan två stadier – lika mycket båda två och ingen av dem. En kraft satt i rullning. ”Du måste dö, bli fri”, manar hon sitt alter ego under öppningslåten och har därmed ens uppmärksamhet i behåll.
Spåren rullar på med pondus, men det är egentligen inte musiken i sig som griper tag i en (fastän det är många element som kämpar för att göra det). Det som är intressant, nu som förr, är Josefin själv. Hennes persona, hennes värld, som låter som ingen annans. Man halkar som lyssnare rakt in en upplevelsesfär full med intryck, känslor och behov. För få är det väl som har lyckats uttrycka sina grundläggande behov så rakt och ärligt inför en så stor publik.
Jinder känns som epitomet av tropen om att hat och kärleken är olika sidor av samma mynt. Hejdå innehåller allt som vi har lärt oss att förvänta oss från henne – känsloexplosioner, längtan och värme blandat om vartannat med tomhet, kyla och nattklubbsmörker. Med sig i sitt harem har Little Jinder med sig välbekanta namn, bland annat Lorentz, Lykke Li och First Aid Kit, som backar upp med körsång och verser för extra effekt. De här spåren är som gjorda för att vävas samman med hennes gamla diskografi under livespelningarna, som kommer att få nytt bränsle av den voluminösa ljudbilden.
Josefin själv har kallat det här albumet en slags dödsryckning från ungdomslivet. Mörkret ligger som förväntat alltid där och väntar, och det sista slutet, det morbida, fungerar som bränsle för hela albumet. ”Du vet vi dör en dag” sjunger hon i Heartbreaker, men skulle ha kunnat fungera i varje låt. Första gången man lyssnar på Hejdå låter det lite som en dödsängel har kraschat på jorden. Ljuden som strömmar ur härdsmältan är råa, skorrande och skimrande. Soundet är en uppväxling från tidigare album, ännu mer elektroniskt sprakande med fler lager av dundrande syntar, autotunade röster hälften på svenska, hälften på engelska.
Om någon annan hade försökt att göra det här albumet hade det antagligen blivit katastrof. Men Jinder gör bara sin grej. När hon i en intervju får frågan om hon kommer att vara Little Jinder i framtiden säger hon sig vara helt ovetande kring vad som komma skall, “men jag lovar att aldrig vara en positiv artist. Det är ju äckligt”. Det går inte att låta bli att fascineras av tanken om vad det skulle kunna tänkas vara.