Det är ganska talande för 2014 att stjärnskottet Little Jinder bestämt sig för att skita i engelskan, som hon tidigare skrivit på, och släppa en platta på svenska i stället. Lika talande är det att lyssnarna sugit åt sig den nya musiken som en svamp. Det finns en hunger för glödhet uppriktig pop på svenska, om det så är Lorentz eller Little Jinder, Solen eller Silvana Imam. Hon tar en självklar plats i den skaran, med sin Veronica Maggio-stinna fest-och-ångest-pop och hennes nya album är som en fortsättning på den mest nytänkande Maggio-låten från i fjol – Bas gillar hörn, med minimalistisk uppsättning, bastung bakgrund och klingande melodier. Sällan så där briserande extasfyllt, utan mer mitt i natten hälften full hälften bakfull.
Ursäkta alla referenser, men Little Jinder har själv lagt upp det på det viset. På första låten Luft för dig ställer hon samma fråga som Maggio gjorde på sin första låt på det senaste albumet: “vad gör det om hundra år?”. På låten därpå pratar hon om “himlen runt hörnet”, ja ni fattar. Men trots alla anspelningar och vinkningar till andra artister så blir hon aldrig en pastisch, utan bereder en helt egen väg åt sig själv. Som en samtida ungdomsprofet kan en väl säga, vilket hon många gånger redan blivit kallad.
Det som började i januari med den briljanta förstasingeln Ful och tråkig tjej har nu mynnat ut i ett nio låtar långt album som sjuder av inspiration och kreativitet. Även om det ibland bubblar över lite grann, som i den överdrivet romantiska refrängen till Vita Bergens klockor, så skiner det alltid igenom att det är gjort med hjärta och smärta. Det är helt enkelt ett innerligt album, om svartsjuka och om kärlek som är helt avskärmad från verkligheten. Som alla vet är det eviga teman som aldrig nöts ut.
Texterna är skrivna i ett MSN-språk, hon sjunger om att “för mycket folk e så lol”, att “alltid vara superdupermegakär” och rimmar “vi kan va Beyoncé och Jay Z” på “palla random folk, nu e det vi”. Hade hon kunnat sjunga en :P-smiley så hade hon väl gjort det, som en ren provokation om inte annat, även om hon säkert hade fått det att bli lika vackert som alltid. Vi får nöja oss med smileyn på skivomslaget.
Mitt i allt det här finns anledningen till att Little Jinder är så jävla bra. Hon sjunger som vi pratar, om det vi alla känner och hon gör det på ett nytänkande sätt. Musikaliskt är det mest lika jag kan komma på den nytända popstjärnan Banks, men Little Jinder spöar ärligt talat henne på hemmaplan. Här finns ju all innerlighet. Albumet lyser upp december och är en fenomenal avslutning på 2014.