Little Jinder
Popaganda, 26/8 – 2016

Med Little Jinders råa ärlighet om en Stockholmsidyll som håller på att fallera i sömmarna och om kärlek som redan gjort detsamma, syntar som hårda hjärtslag precis ovanför ytan och texter så ofiltrerade att de nästan vilar på gränsen till pinsam ungdomsstereotyp har Josefine Jinder sen den svenska debuten förrförra året fått en otvivelaktig plats i svensk musikhistoria. Hon är en vattendelare, å ena sidan hyllad för sin självsäkert självklara attityd, å andra sidan förkastad för att hon är så otroligt, otroligt o-jante. I en intervju i DN sa hon ”Varför kan inte jag få vara fucking gullig? Jag är alltid en normbrytare för att jag är skrikig och tar plats, då är det skönt att bara få vara gullig. Det är en spännande kontrast.” Ikväll på Popaganda pyntas scenen av stora hjärtformade ballonger, och när hon majestätiskt tågar in på scenen märks den där kontrasten av extra tydligt. Entrén är storslagen i all sin enkelhet, och hon är så fucking gullig.

Jinder är ödmjuk, alla uttalanden om att hon idoliserar motsatsen till trots, och verkar genuint lycklig över att vara på hemmaplan. Flertalet gånger säger hon att hon älskar oss, att hon är ”ämnad för den här branschen – och ni är beviset på det”. Hon tar plats på varenda centimeter av scenen, jobbar med ljus och publik, inkluderar hela ytan i sin show. När hon gästas av Markus Krunegård under deras duett Ligger med en ful är de charmigt teatraliska, så till den grad att man nästan hoppas på en remake av SVT-serien Krunegård och Jinder på turné – musikalversionen. Jinder dränks i blått ljus och rök så tjock att man knappt kan urskilja figurerna på scenen, och i de stunderna är musiken och texterna som mest närvarande.

För trots att Jinder tar över scenen med en övermänsklig energi är det som att hon inte är helt bekväm med den, med sin egen röst, med den platsen hon har. Hennes röst lyfter aldrig på riktigt och i vissa stunder känns rörelserna forcerade, avslutningsposerna schablonmässiga och all konfetti överflödig. Trots det är hon aldrig osäker – hon tar en plats som behöver fyllas, krossar tabun och berättar historier som på de enklaste sätten blir tydliga. Som mest lyser hon under de låtar där hennes mjuka röst inte dränks under andra ljud, som Vem har cigg? tillhörande popens kanske mest briljanta rim: Gör vad som helst / låtsas gilla trance / tror du att jag kanske har en chance? Vi skriker med för att det är så simpelt och en sån perfekt representation av Little Jinders artisteri – en brutalt ärlig rad om något så enkelt som att vilja ligga.

Hon har kallats för Sveriges enda rockstjärna, men saknar den totala, världsomvälvande självsäkerheten som kommer med den titeln. När fyrverkerierna smäller under de sista tonerna av Super 8 lämnar hon scenen med en spelning i ryggen som tyvärr inte riktigt lever upp till hennes fulla potential.