Om någon ännu inte har insett hur obehagligt och hatiskt internet är, så är Liturgy det perfekta beviset. Att försöka återuppfinna, eller åtminstone försöka föra in nytt blod i en genre så inavlad som black metal borde prisas och uppskattas, men istället möttes Hunter Hunt-Hendrix & co. av ett enormt hat från internets mörkaste hörn. 2011 års Aesthethica hade influenser ifrån Lightning Bolts våldsamma energi, Swans mörker och innovativa tankar samt klassiska kompositörers mäktighet (tänk Igor Stravinsky), som tillsammans bildade en slags storslagen black metal, även om den kanske inte mötte genrens smala kriterier. Därav kom det ökända valet att kalla sig själva för ”transcendental black metal”. Istället för att tacka bandet för att försöka integrera klassisk musik och noise-rock till black metal fick de istället homofobiska glåpord och andra, fruktansvärt elaka kommentarer – bara för att de valt att marknadsföra sig under en specifik genre. Hunt-Hendrix valde till och med att uttrycka sig om hatet de fick stå ut med (där han även beskriver bandet som ett ”arkwork”, fyra år innan den här skivan släpptes!). Till slut blev hälften av bandet så nedbrutna av responsen att de hoppade av och resterande medlemmar lade Liturgy på is. Allt detta över något så banalt som en musikterm.
Som tur är har bandet vaknat till liv igen, samlat all sin styrka och visar noll intresse av att göra en till skiva i samma spår som Aesthethica. På The Ark Work finns det väldigt få spår av det kaotiska och våldsamma som Lightning Bolt-influensen tillförde på tidigare släpp – utan är utbytt mot experimentell hiphop-dyrkan. Oerhört förvirrande på papper, men i praktiken… också oerhört förvirrande, men på något sätt får Liturgy det att gå ihop. Spåret där kombinationen av deras transcendentala black metal och hiphop visar sin bästa sida är ledsingeln Quetzalcoatl, där ångestfyllda, ljusa tremolon ligger och surrar genom låten samtidigt som Hunt-Hendrix totalt går loss och rappar i trioler. Sällan har genrelag-bryten varit så kaxiga och helt underbara. På Kel Valhaal och Vitriol fungerar däremot inte kombinationen lika effektivt, utan påminner mer om witch house än någon form av black metal, eller i bästa fall som ett långt och utdraget Death Grips.
Black metal-vibbarna är dock långt ifrån borta, även om de inte ackompanjeras av den skrikande sången eller innehar så stor del av ljudbilden numera. Det är på skivans starkaste stund, det intensiva, Burzum-doftande elva-minutersspåret Reign Array som fans av Aesthethica kan jubla. Att det vackra men samtidigt så vemodiga stycket Haelegen introducerar spåret gör upplevelsen otroligt mycket starkare när klimax efter klimax fullständigt golvar en under låtens gång. Hunt-Hendrix låter besatt i sitt rappande istället för typiska depressiva-/döende-lika skrik, vilket ger låten en helt annan känsla än tidigare bekant. Ingen av sångstilarna skulle vara bättre än det andra på just Reign Array, där black metal-skrik kanske hade varit ett självklart val annars. Att rappandet är konstant genom skivan gör den mycket mer sammanhängande och överskuggar de få brister som det väldigt varierade albumet ändå har.
Hiphop- och black metal-kombinationen är originell och inspirerande på hög nivå, om än inte en riktigt lika effektiv och självklar succé som Deafheavens shoegaze och black metal-mix. The Ark Work har saboterat alla mina fördomar över vilka genrer som går att kombinera och inte – och jag älskar det. Liturgy har återigen visat att black metal har plats för ett obegränsat antal kombinationer, oavsett vad genrens elitister tycker.