Live: Egyptian Hip Hop, Pustervik 21/2
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

För många har Egyptian Hip Hop, som under förra året släppte sin hyllade debut med den fyndiga titeln Good Don’t Sleep, varit en av symbolerna för den växande elektroniska scenen i Manchester. Men faktum är att bandet inte ens är från Manchester. Bara nästan. Åk några minuter med bil och du kommer till Marple. Med en population på strax över 20 000 är det inget stort ställe vi pratar om, men band som Delphic, Dutch Uncles och Egyptian Hip Hop har satt staden på musikkartan. Egyptian Hip Hops medlemmar känner båda banden. Sedan de bildades 2008 har kvartetten blivit en kvintett och Marple har bytts ut mot spelställen i både Europas inland och Afrika. När jag pratar med bandets senaste tillskott innan spelningen, den pratglada Thom, berättar han att bandet förra året flögs över till en festival i Tunisien där de tillsammans med vännerna i det nya zeeländska bandet Connan Mockasin hängde under fem dagars tid:

”Arrangören var helt fantastisk. Vi i banden var på en restaurang någonstans och beställde vegetarisk mat men fick kött i. Vi försökte säga att vi inte tänkte betala men restaurangvärden försökte tvinga oss. Vi ringde arrangören som pratade med honom kort i telefon. Sen ville ägaren bjuda oss på kaffe och vägrade ta emot några pengar. När vi kom tillbaka till hotellet tog han dagen därpå med oss ut på vindsurfing för att kompensera. Han betalade. Det kostade 120 euro per skalle och vi var tio stycken.”

Egyptian Hip Hop framförde förstås även musik på resan – publiken stod blickstilla men klappade kraftig efter varje låt. Jag klandrar dem inte. Att se kvintetten live är en annorlunda upplevelse. Tvärtemot vad namnet antyder spelar de psykedelisk pop som bär lika mycket arv från Talking Heads som postrock och progressiv rock. Och det är en brokig skara som står på Pusterviks för dagen förminskade lokal. Ute i kanten står den ena gitarristen och ser ut att vara en bortkommen The Horrors-kusin som tar skydd under ett fallande hår. Bredvid står basisten i puma-keps och definierar hur jag känner att typ alla nya band som NME skriver om ser ut nuförtiden. Längst till vänster står den smilande Thom och kontrasterar mot höger sidas nedtonande uppsyn. Där bak sitter trummisen som med sitt linne och muskler får det resterande gänget att se smått lealösa ut. Och i mitten – i mitten står sångaren Alex.

Alex är den yttersta anledningen till att Egyptian Hip Hop är en så extremt speciell upplevelse. Han kastar av sig skorna och dansar runt i väldigt illaluktande sockar på den utplacerade mattan, han mellansnackar genom att flera gånger om vara en del av Göteborgs skämtkultur utan att veta om det (”so, are there any goths here tonight?”) och däremellan skrika och mumla ohörbart, han dansar sjungandes ut i publiken och försöker få igång ett dansgolv i mitten (det går sådär) och välter runt på scen likt en tickande bomb. Han till och med kör publikadresserat spoken word under en instrumental del. Ibland skrattar hans vänner, ibland ser de nervösa ut. Man vet kort sagt inte vad man får av Alex Hewett.

Det ringar också in kvällens underhållning. Spelningen är förmodligen roligare än den är bra. Med en publik på runt trettiotalet – nytt skämt (?): ”glad to see so many faces out there” – och med Pusterviks förmåga att krympa ned lokalen till minimal size blir det som att se Egyptian Hip Hop spela i sitt vardagsrum. Ofta hörs inte Alex röst och det bidrar till att de live framstår som än mer svävande. Stundtals tävlar de i ackordbyten, några gånger gränsar de mot kraut med sin monotoni. De får till och med feeling och återvänder för en encore, något de ytterst sällan gör. Singlarna Yoro Diallo och SYH är båda höjdpunkter men bäst under kvällen är en dimma vid namn One Eyed King. Till sist har de inga låtar kvar att framföra och spelar en Connan Mockasin-cover.