Live: Kendrick Lamar, Pustervik + Münchenbryggeriet
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Utsålt Pustervik. KB West skriver att de hade kunnat sälja det dubbla. Utsålt Münchenbryggeriet. KB skriver ingenting men de hade förmodligen kunnat sälja det dubbla. Utsålt Kulturbolaget ett par dagar tidigare. Kendrick Lamar ska ha sagt att det var den bästa spelningen han gjort. Det gör han inte alltid, det ska han inte komma att göra i Göteborg och Stockholm. Kanske är det sämre, kanske inser han att det här är den nyetablerade lägstanivån på publiken.

På Tradera pekar budgivningarna mot fyrsiffriga belopp. Köerna till spelställena i Göteborg och Stockholm ringlar långa. De omges av desperata biljettsökare men påverkas knappast. Ingen som fått tag i en plåt verkar villig att släppa den ur sikte.

Jag har läst otaliga åsikter om Kendrick Lamar. Jag tror inte att det finns en enda unik kvar. Många tycker han är mästerlig, vissa tycker att han har gått ner sig sedan Section.80. Några är bedrövade över att tvingas se namnet varje gång de tar en tur på internet, andra har använt honom som språngbräda till ett numera större hiphop-intresse. En är imponerad över hans förmåga att knyta ihop en större berättelse över flera låtar, en annan tycker att den delen har gått för långt på storbolagsdebuten good kid, m.A.A.d. city. En bekant jag presenterar Swimming Pools (Drank) för säger att det är vågat att vara så frispråkig om alkohol – ”det hade aldrig funkat i Sverige” – och gillar Backseat Freestyle eftersom den är lagom hjärndöd. En av många kritiker konstaterar att Swimming Pools (Drank) sätter droger i ett för hiphopen ovanligt, problematiserande sammanhang och menar att Backseat Freestyle är genialisk eftersom den i sin albumkontext får en så annorlunda innebörd.

Under konserterna på Pustervik och Münchenbryggeriet arbetar Kendrick Lamar utifrån en precist schemalagd dramaturgi. Mellansnacket är nästan på ordet överensstämmande och låtlistan går i repris. Sällan har jag upplevt så lite utsvävningar från ursprungsformen. Kendrick kommer ut till nya The Art of Peer Pressures intro (att låten inte framförs är en stor besvikelse) men inleder med lämna nutiden för en stund. Westside, Right On Time och Hol Up testar publiken. Det verkar vara viktigt för honom att veta att han hela tiden omges av människor som varit med honom från start. Han nämner det många gånger mellansnacket. Det är knappast förvånande: good kid, m.A.A.d. city är en historia om att kämpa, bryta sig loss, lyckas men aldrig glömma varifrån man kommer. Aldrig glömma vilka som alltid stöttat. I båda lokalerna finns många, många av dessa.

Under drygt halva spelningen, sju låtar, nämner inte Lamar sitt succéalbum. Följer gör allsång till raden ”Pussy and patron make you feel alright” i AB Soul-samarbetet P&P. När Fuckin’ Problems första toner ljuder markerar det starten för uppbyggnaden av en hysterisk stämning. Kendrick levererar sin vers och alla på plats – alla – är involverade. Sen: en smått sinnessjuk tempouppvisning i Look Out For Detox och en acapella-version av Tammy’s Song. Först under det sistnämnda framförandet skiljs konserterna i Stockholm och Göteborg åt. I den mindre lokalen Pustervik är det som om låten brölas fram som en fotbollsramsa i ett överpackat vardagsrum.

Att hans repertoar upprepar sig är ändå ingen kritik. Kendrick Lamars turné är ett skräddarsytt stjärnnummer som dessutom ståtar med det allra viktigaste: förmågan att släcka ner i tid. Efter en dryg timme är det över. Då har han hunnit addera en gnistrande Money Trees, gigantiska Backseat Freestyle (som antar formen av en skenande elefant), höjdpunkten och publikduetten Bitch, Don’t Kill My Vibe, en inte överraskande lam Poetic Justice (här går folk i kanterna och köper mer öl), en exotisk tur till Kalifornien med Chapter Six och The Recipe, en extatisk HiiiPower och en fylld hoppkvot i m.A.A.d. city. Just det – glömde Swimming Pools (Drank) och Cartoons & Cereal. Puh. Att säga att han avslutar spelningarna på topp blir en löjlig underdrift.

Den här Europaturnén är förstås den sista i sitt slag för Kendrick Lamar. Så länge han inte gör som band som The xx, Foo Fighters och Biffy Clyro under fjolåret då och frivilligt ställer upp på exklusiva klubbgig. Det känns inte som en omöjlighet när man synar den ödmjuka gestalten stå och titta ut över ett våldsamt stormigt åskådarhav. Jag kommer tillbaka till er, avslutar han. Frågan är bara i vilket format – i vilken storlek. Att Compton-sonen i en accelererande karriär värnar om vilka han har omkring sig verkar sunt. Det går snabbt nu. Fråga bara de som stod utanför och huttrade i kylan, förgäves sökande efter biljett.