Llojd
Jag kommer älska mitt liv snart

29 januari, 2016
Recension av Hugo Gerlach
4

Under de senaste åren har Kalmarduon Llojd gett ifrån sig popsinglar fulla med sol och soul, där var och varannan låt hade fungerat utmärkt som soundtrack till en stadspromenad mitt under den svenska högsommaren. När debutalbumet till slut landar är det lite som är nytt: större delen av materialet har vi hört tidigare, och de nyskrivna låtarna känns mer som sämre versioner av singlarna än något annat. Detta blir tydligt direkt. Inledande Lev fort hade lika gärna kunnat vara en tidig demo på Om vi faller, där den tydligaste skillnaden mest verkar vara att sången nu är släpigare och nästan viskas fram. Enkel pop som denna är sällan experimentell, men många spår här vittnar om en ovilja att utvecklas, alternativt ren lathet.

En tillstymmelse till förnyelse finns på nya spåret Stranden som försöker låta fräsch med sitt tropiska beat och smått baleariska flörtar. Tyvärr faller den platt då refrängen är på tok för händelselös, texten har samma djup som en reklamjingel och produktionen mest påminner om ett band som hamnar fyra i Linköpings deltävling i schlagerfestivalen, komplett med en hopplöst daterad och provocerande dålig autotune i sista refrängen. Kärlek värd att dö för lider av samma ESC-komplex, men lyckas hamna ännu längre ut på sömnighetsskalan.

Över taken är lika delar sliskig efterfestlåt med sina cigg/ligg-rim som den är lustig Stockholmshyllning, där raderna om Västerbron och Hornstull strand inte känns speciellt genuina när de kommer från två Kalmarkillar med rötter i Malmö. Tankarna förs till Little Jinder, fast utan hennes nutida charm och sprudlande livsglädje. Samma lite unkna känsla återfinns i Fel folk som visserligen har ett mysigt gung och fina verser, men med en smått obehaglig och kontrollerande refräng där det ur ett förstapersonsperspektiv redogörs att exet visst nu ligger med ”Fel folk, fel folk”. Med en sådan syn på andras privatliv var det nog bäst att det tog slut, i alla fall.

Då gör Simrishamnsgatan ett mycket bättre jobb med storstadsskildringen, om att vara ensam, om att sakna någon, vem som helst egentligen. Detsamma gäller hiten Om vi faller – två år senare är det fortfarande bandets vassaste låt, både textmässigt och sett till den trallvänliga produktionen. Raden ”Trött på tugget om koks i Berlin” är lika pricksäker då som nu. Det är synd att resten av albumet aldrig når samma höjder.

Skivbolag: Sofo

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1159 [name] => Llojd [slug] => llojd [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1160 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) )