Local Natives
Pustervik 20/2 2013

Förra gången jag såg Local Natives var på Sticky Fingers. En underlig placering. Bandet skulle från börjat ha spelat på Pusterviks svettiga övervåning, där de flesta konserterna automatiskt blev lite bättre tack vare intimiteten. På grund av efterfrågan och ett för intensivt program på Pusterviksteatern flyttades den dåvarande kvintetten till Göteborgs konsertlokalers rövhål. Det föll väl ut ändå – Local Natives var precis i början av sin karriär men Gorilla Manor rymde så många hits att spelningen stundtals kändes som en best of-uppvisning.

Om man skär upp dagens indiescen i ett antal tårtbitar baserat på popularitet har Local Natives i mina ögon numera en ganska given plats (så given som den nu kan bli när man diskuterar en så pass komplex term). De etablerade sig med Gorilla Manor och de bevisade att de var här för att stanna med Hummingbird. Silver Lake-killarna är långt ifrån den status som band som Arcade Fire och Bon Iver uppnått, vilka numera spelar på världens absolut största festivalscener. Inte heller når bandet ännu upp till samma popularitet som till exempel The National och Fleet Foxes, som befinner sig en bit under nämnda toppar. Men därefter, i tårtbit nummer tre – eller, låt oss säga trappsteg för att underlätta – på trappsteg nummer tre tycker jag mig skönja Local Natives.

På scen är Local Natives fortfarande fem. Basisten Andy Hamm har lämnat bandet men under turnerandet fyller de tillfälligt hålet. Redan 2010 var det här ett nyoljat livemaskineri men tre år senare är det tydligt att den krävande mentala process som är att slå igenom och genomgå turbulenta förändringar har gjort att medlemmarna kommit än närmare varandra. Taylor Rice och Kelcey Ayer kompletterar varandra suveränt bakom mikrofonerna och när Ryan Hahn ansluter som kör blir en låt som Breakers en blåsande flygplansmotor. Bakom dem sitter Matt Frazier, vars hyperaktiva trummande framstår som en egen kropp live. Just när man tror att han börjat arbeta på en helt ny låt och man står med andan i halsen hamrar han in sig i ledet igen.

Inledningsvis är Local Natives strålande. Wide Eyes och Black Balloons är knäckande bra. I de stunderna liknar bandet mer musikerna som står längst upp på trappan. Flera gånger skruvar de upp basen, adderar reverb och Rice hetsiga gästspel på trummor eggar upp rytmerna ytterligare. Hade de adderat lite blåsinstrument hade de mer liknat ett stämsjungande Bon Iver i sitt sätt att skriva om låtarna på plats.

Men kvällens problematik ligger i att Local Natives två album skär sig litet mot varandra. På Gorilla Manor finns inga Mt. Washington och Colombia. Där finns självhäftande låtar att skråla med i högt, högt. Bredvid det nya, allvarligare materialet blir alster som World News och Camera Talk malplacerade. När Pustervik dessutom är mer mysigt än party den här kvällen gör de sig inte tillnärmelsevis lika bra. Och hur väl de än genomför Sun Hands är det snarare Bowerys trasiga andrahälft som hänger kvar efteråt.

Local Natives publik växer så det knakar och det i takt med att de rör sig bort från att vara ett band som skarvar musik utifrån singelformler. Kvällens konsert känns som allt annat än just en best of-spelning. Jag tror faktiskt att det är något positivt. Local Natives har i år visat att de kan trycka på flera olika känslor. För att nå full livepotential gäller det bara att lära sig att kombinera dessa utan att spelningarna framstår som personlighetskriser.

(I övrigt var Balthazar ett exceptionellt bra förband. Avslutande Blood Like Wine svävade fram över ett knäpptyst Pustervik och var min hittills bästa liveupplevelse i år. Kanske för att det var så överraskande. Jag vet inte.)