För att vara ett band som kallar sig Local Natives så har deras musik ironiskt nog alltid präglats av en oerhörd rotlöshet. Sedan den omedelbara och solskensdränkta debuten har de vandrat utan tydlig riktning eller mål, mer likt nomader på genomvandring än lokala urinvånare.
Bandets andra album, Hummingbird var ett betydligt mer avskalat och sobert album än debuten, som med sina hjärtskärande texter och drabbande harmonier stod som stark kontrast till Gorilla Manors spralliga gitarrpop. Det tredje albumet, Sunlit Youth, var i sin tur, trots goda intentioner, en felkalkylerad syntodyssé som lämnade precis alla oberörda. Lika mycket ett försök att skriva låtar som skulle snärja även de mest passiva lyssnarna, var det ett album som helt negligerade bandets styrkor – stämmorna, rytmsektionen, de ömsinta låttexterna – till förmån för intetsägande syntpop i mängden.
Till sitt fjärde album, Violet Street, har bandet än en gång ömsat skinn och under syntmattorna ligger en inte helt oväntad förkärlek till klassisk soul och R&B. Bandets grundfundament finns fortfarande kvar och är fortfarande det som imponerar mest på Violet Street. Stämmorna är gudomliga på Someday Now, rytmsektionen är strålande på Shy och texten är ömsint skör på Garden of Elysian.
Det tar dock tid att ta sig dit. Albumets startsträcka är seg och överambitiös, med ett ouvertyr-liknande intro i form av den ovanligt kalejdoskopiska Vogue. Därefter följer When Am I Gonna Lose You och Cafè Amarillo, två låtar som båda är en Max Martin-produktion bort från att låta exakt som Maroon 5. Men sedan händer något. Efter det totalt meningslösa instrumentala mellanspelet Munich II vaknar albumet till liv – och det med råge.
Megaton Mile, med sin fantastiska basgång och ljuvliga sångmelodi, är det mest inspirerade som Local Natives låtit på flera år. Det är här soulinfluenserna och bandets genetiskt betingade popsound förenas till ren och skär perfektion. Därefter följer redan nämnda trio av Someday Now, Shy och Garden of Elysian, tre spår som alla är bundna till att bli framtida livefavoriter och som bevisar att det ännu finns en lekfullhet kvar under bandets mogna yta. ”She said: When do you think we’ll stop feeling like children? / ’Cause the last time I asked my mom she said she still did” återberättar de på Garden of Elysian. Frågan som ställs belyser lika väl Local Natives musikaliska mognad – en mognad som aldrig kommer i vägen för deras påtagligt barnsliga spelglädje.
Tråkigt nog avslutas albumet lika intetsägande som det öppnade med den överproducerade balladen Tap Dancer och således snubblar Violet Street lite på mållinjen. Men här finns fortfarande mycket att glädjas över, och om bandet i framtiden bara vågar ta tiden att vandra hela vägen fram och förfina det som gör Violet Street till en smärre revansch så kommer nästa album att bli den välkomstfest vi alla velat unna dem. Local Natives har således inte hittat hem riktigt än, men Violet Street visar sig vara en krokig men enkelriktad väg ditåt.