Vad kan vi förvänta oss av Lollapalooza Stockholm?

Många har försökt driva en jättefestival i Stockholm – kommer Lollapalooza att lyckas?

I slutet av maj nåddes vi av nyheten att festivaljätten Lollapalooza kommer till Sverige och Stockholm. Sedan festivalen grundades i Chicago 1991 har den successivt spridit sig världen över, mestadels i Sydamerika, men sedan ett par år också arrangeras den i både Paris och Berlin. Det är ett massivt festivalkoncept som med hjälp av Live Nation (landets och världens största konsertarrangör) ska etablera sig i Sverige. Den första reaktionen är en av glädje – att en festival vars affisch jag årligen brukade dregla över tar sig till Sverige är såklart jättespännande. Men vad kan vi egentligen vänta oss nästa år?

Efter att Bråvalla annonserat sitt uppehåll efter rapporterad våldtäktsproblematik (och svaga biljettsiffror) finns det ett vakuum att fylla. Lollapalooza Stockholm ska äga rum samma helg som Bråvalla har arrangerats, och överlappar delvis med Roskilde. Det här är såklart ingen slump. Att FKP Scorpio med Bråvalla som flaggskepp misslyckats med sin festivaletablering i Sverige är ingen hemlighet. FKP har själva erfarenheter av att försöka arrangera festival i Stockholmsområdet. När de 2013 beslutade att den goodwill de fått från Festivalsverige efter återuppståndelsen av Hultsfred inte var värt något flyttade de hela konceptet till en trött och opersonlig åker som är närmare Uppsala än Stockholm. Klart folk blev irriterade. Nu är uppförsbacken hos FKP givetvis brantare – inte bara på grund av det förlorade förtroendet och brist på anseende – nu finns det helt plötsligt två potentiellt mer intressanta alternativ under samma vecka. Visserligen har koncernen andra projekt som går bättre än deras festivaler: om en månad gör Ed Sheeran tre utsålda spelningar i Sverige.

Det är inte första gången Live Nation (och dotterbolaget Luger) försökt etablera sig på allvar i Stockholm. När hälften av besökarna på Way Out West är ditresta stockholmare torde det finnas en publik även här. Popaganda lockar stadens gymnasiekids med sin kombination av sommarens P3-hajpar och något internationellt mellanmjölksnamn, men puttrar på utan att göra ett större avtryck. Stockholm Music & Arts aspirerade på de uppvuxna Way Out West-besökarna som inte kunde hitta barnvakt under Göteborgshelgen och i stället ville ta barnvagnen och termosen in på området. Imponerande bokningar, men knappast en sprudlande folkfest. Where the Action Is var en annan satsning som hela staden slutade prata om i samma ögonblick som den försvann.

De har också fått hit den internationella storfestivalen Sónar, som under sina 20 år blivit en av Barcelonas viktigaste kulturella händelser. Trots den inhemska expertisen gick det i Stockholm inget vidare. Tre år präglade av lokalproblem, pressat program och en alldeles för eklektisk inriktning har förpassat den till en parentes i sammanhanget. En historisk ljusglimt kan sägas vara Sthlm Fields – den enorma metalsatsningen som under en kort månad 2014 höll det svenska publikrekordet för festivaler. Men inte heller där blev det en uppföljare.

Det här, tillsammans med Hultsfred/Stoxas öde sätter fingret på något viktigt: det är inte lätt att arrangera en storfestival i Stockholmsområdet. Live Nation om några vet detta. Ändå görs det nu ett till försök. Lollapalooza är en internationell festivalfranchise få kan mäta sig med. Tittar vi på årets affischer för upplagorna i Berlin och Paris går det att få en fingervisning om vilka artister det blir. Stornamn som Muse, Gorillaz, Red Hot Chili Peppers tillsammans med en blandning av elektroniska och hiphop-akter, givetvis svenskanpassat efter vår egna streamingstatistik. David Guetta ersätts med någon ur Swedish House Mafia, de inhemska namnen blir till Maggio och Thåström och förmodligen tonas hiphopen ned något till fördel för R&B och fler popnamn. Någonstans mellan Bråvallas bredbenta hårdrock och den mer medvetet kreddiga Way Out West, med andra ord. 40 000 biljetter är nog ingen omöjlighet, men frågan är om det kan bli så mycket mer än så?