London Grammar

Hannah Reid, Dominic ”Dot” Major och Dan Rothman bildade London Grammar år 2008 i Nottingham. Sedan dess har de börjat synas överallt mest hela tiden och blivit refererade till som ”three painfully polite adolescents currently riding high on a seemingly unstoppable wave of mounting success.” Vi tog tillfället i akt och greppade tag i dem bara timmar innan deras första Sverigespelning för att få veta alltifrån deras framtidsplaner till vad deras bästa MTV-show är.

Hallå där London Grammar! Detta är er första gång i Sverige. Vad har ni gjort hittils?

Dan: Dot har varit i sitt rum hela dagen. Nä jag skojar bara. Igår kväll gick vi ut och åt middag tillsammans.
Hannah: Ja, på Hosteria Tre Santi. Det var jättemysigt.

Ni har blivit så stora under så kort tid. Vad hände?

Hannah: Vi vet inte, vi tänker inte så mycket på det. Vi brukar oftast inte bli igenkända, på många ställen vi spelar på är det inte många som vet hur stora vi är. Här (Stockholm) till exempel så trodde vi inte att någon skulle veta vilka vi var. Hemma i London är det dock många som vet vilka vi är.

Hur började allt?

Dan: Hannah och jag träffades på universitetet år 2008. Vi började spela musik ihop och ja, det var väl så det började. Vi träffade Dot ett år senare och sedan flöt det på!

Har ni gjort någonting musikrelaterat tidigare eller är detta ert första projekt?

Dot: Jag var med i ett skolband.
Hannah: Ja, killarna var i band tidigare men jag var aldrig riktigt i ett band. Ibland spelade jag med ett band i skolan men det går inte riktigt att säga att vi var ett band.

Ni har varit ett band i två år nu?

Dan: Vi har spelat ihop i ungefär fyra till fem år, men vi har existerat som bandet London Grammar officiellt i mindre än två år. Typ ett och ett halvt år.

Ni har väldigt unika melodier och allting verkar falla på plats så synkat när ni spelar. Hur ser processen ut när ni gör musik?

Hannah: Det beror på. Vi influerar varandra så mycket. Det händer ofta att vi kommer på våra låtar när vi jammar, att jag står framför mikrofonen och de andra spelar och efter ett tag börjar vi inse att en låt har skapats.

Deras tour manager öppnar skynket och tittar in i logen.

Hannah: Hej sweetie!
Dot: (skrattar) Det där var så störande!
Hannah: Ja, men låtarna skapar vi i grund och botten tillsammans.

Ni är med på Disclosures Help Me Lose My Mind. Vad är det bästa minnet ni har från det samarbetet?

Hannah: Att sjunga med dem på Bestival förra året. Det var jättekul!

Har ni några planer på att samarbeta med andra band eller artister i framtiden?

Dot: Ja, i framtiden kan vi definitivt tänka oss det. Dock har vi inga planer för det just nu då vi har varit väldigt upptagna med vårt första album och vi har inte haft så mycket tid att göra ny musik. Jag tror att vi behöver mycket tid tillsammans först och sen hade vi gärna gjort det.

Om ni fick chansen att samarbeta med vem som helst, vem hade ni valt?

Hannah: Michael Jackson.
Dan: Jag antar att det är svårt att toppa det där. Jag antar att han (Michael) är det ultimata svaret.

Varför Michael Jackson?

Hannah: För att… han är kungen? Nä men han är helt enkelt min favorit.

Och du, Dot?

Dot: Förmodligen pianisten Frédéric Chopin.

Jag antar att det inte var ett svårt val att döpa bandet efter staden ni kommer ifrån?

Dan: Hannah och jag bodde och studerade i Nottingham. Vi är alltså från London men vi pluggade på universitetet i Nottingham. Så jag antar att eftersom att vi var i Nottingham just då så ville vi ha London i namnet, för att vi associerar det med vårt hem. Så vi skrev London och sen skrev vi Grammar bredvid.

Så att ni alltid kan känna er hemma!

Dan: Ja, exakt!

Okej och på tal om städer, vilken stad har varit den roligaste ni spelat i?

Dot: Det var jättekul när vi var i Australien i två veckor, för att det hände oss så mycket saker där. Vi spelade för de största folkmassorna vi någonsin spelat för och mottagandet vi fick där var helt galet. Att vara så långt bort från vårt hem var också spännande, för det hade vi aldrig varit då.

Hur ser er fanbase ut?

Hannah: Våra fans kommer i alla storlekar och former. Och åldrar.
Dot: Alltså minns ni den här mannen som brukar åka runt hela UK med sina barn för att se oss?

Har ni någonsin tagit en fan-selfie?

Alla: Ja!
Dan: Vi gjorde det utanför vår bil idag faktiskt, en kille stod utanför och ropade på oss.
Dot: Det finns en kille som har följt oss runt i vissa delar av USA och han har kommit till kanske tio spelningar.
Dan: Han är en legend!
Dot: Och senaste gången var det vi som frågade honom om vi fick ta en bild med honom.

Har ni någon guilty pleasure?

Dot: Avril Lavigne.
Hannah: Det är ju ingen guilty pleasure! Hennes första album var ju helt …
Dan: Jag tänkte säga Charlie XCX (kollar på Hannah) men då hade du nog blivit kränkt av det.

Varför är Charlie XCX ens en guilty pleasure?

Dan: För det är lite bubblegum. Det är liksom inte vad jag vanligtvis brukar lyssna på.
Hannah: Min guilty pleasure är kakor. Det finns ett tomt kakpaket här någonstans.
Dan: Jag gillar verkligen det där programmet…
Hannah: Real Housewives!
Dan: Nej, inte den skiten.
Hannah: Jo, Real Housewives är min guilty pleasure. Jag tycker det är så fascinerande…

Det är väl som Geordie Shore och sådana reality shows? Har ni sett Paradise Hotel?

Alla: Nej, vad är det?

(förklarar)

Dot: Det låter som Geordie Shore! Hur vet du ens vad Geordie Shore är, är det stort i Sverige?

Det är sådant som folk kollar på när det verkligen inte finns någonting bättre att göra. MTV är en äkta sådan kanal i allmänhet också.

Dot: Men Jersey Shore är ju originalet. Jag hade ingen aning om att folk tittade på det utanför England!

Vilken är er bästa MTV show?

Hannah: Jag tittar inte på MTV.
Dan: Geordie Shore! Haha skoja. Ridiculousness! Den är jättestor i USA, men den kanske inte finns i Europa. Den handlar om någon ex-skateboardåkare som gör Youtube-videos och går runt och skriker. Det finns också någon serie om en kille som försöker förstöra skivor…

Låt oss prata om er musik igen. Berätta om ert absolut bästa och värsta minne från er karriär.

Dot: Jag tror att vårt värsta minne är från slutet av den senaste Australien-turnén vi gjorde. Det var en spelning i Byron Bay, sladden åkte ut ur vår dator och allting bara dog på scenen framför 12 000 människor. Det var den största publiken vi någonsin haft och vi bara gick av scenen för ingenting fungerade.
Dan: Det bästa minnet är nog när vi spelade på Glastonbury i år. Det var verkligen jättekul. Men det mesta har varit jättebra egentligen, vi känner oss väldigt tursamma.

Vad är era planer för framtiden?

Hannah: Förhoppningsvis att släppa ett till album. Vi måste först bli klara med detta år och sedan kan vi ge oss på det!