London Grammar
Hovefestivalen, 1/7 – 2014

Regn brukar vanligtvis vara en festivalbesökares mardröm. Det är något som accepteras när det väl händer, men något som en tältande gäst helst undviker. Nu, under London Grammars första Norgespelning, är det något jag nästan suktar efter. Det är inledningsvis strålande sol och den absoluta majoriteten av åskådarna sitter i slänten framför Hovefestivalens ”Amfi”-scen (scenen liknar en amfiteater, därav namnet). Visserligen gör sig britternas lågmälda pianopop utmärkt i kvällssolen, men en del av mig suktar ändå efter lite regn. Inte ett skyfall, men ett återbesök från en av de spridda duggregnsskurar vi tidigare drabbats av under festivalen skulle just då inte skada.

Dels inbillar jag mig att musiken skulle te sig något mörkare och mer stämningsfull, dels är det något som skulle tvingat bandet att röra sig utanför sin komfortzon. London Grammars största brist är nämligen att de – precis som på skiva – blir något enformiga. Allting låter väl egentligen precis som det ska, eller åtminstone precis som på albumet. Hannah Reid sjunger otroligt vackert, pianoackorden innehåller precis rätt mängd tyngd och gitarrslingorna ligger helt rätt. Ändå dröjer det inte många minuter innan samtalen med mina redaktionskollegor är mer intressanta än det som händer uppe på scen.

Spelningen byter tempo ett fåtal gånger under de knappa 45 minuter bandet spelar. Harry Styles-look-aliken Dominic Major flyttar sig från sin utgångsposition bakom pianot till trummorna. Det nu något mer elektroniska kompet ökar fylligheten samt gör det svårare att diskutera bandets rörelsemönster och tvingar publiken att faktiskt lyssna. Hur bandet för sig på scen lämnar nämligen en del i övrigt att önska, många gånger liknar det mer ett soundcheck än en festivalspelning. Det är inte det att engagemanget är bristande, men när den enda faktiska förflyttningen är just när medlemmarna byter instrument gör det hela någorlunda tråkigt att titta på.

Visserligen går det utan problem att sluta ögonen och bara ta in den finstämda musik bandet bjuder på, men det kan jag lika gärna göra hemma i soffan. Ett konstant bakgrundssorl från publiken och ett ganska tafatt mellansnack från scen är kanske det enda som hindrar mig från att jag hamnar där, när jag väl försöker. Precis som från nästan samtliga tidigare band jag bevittnat under festivalen består snacket mestadels av tre ämnen: 1) Hove är väldigt vackert (det är det), 2) norrmänn är väldigt långa (det är dem) och 3) norskor är huvudsakligen väldigt blonda (det är de också). Allt detta drar, föga förvånande, ner lika väldiga applåder och bifallsrop.

Att det visuella är en vital del av en livespelning verkar ha gått bandet lite förbi, vilket tillsammans med den bristande variationen (något som också är helt rimligt med tanke på att de ännu bara släppt en skiva) gör att spelningen verkligen aldrig lyfter. Singlar som Hey You, Wasting My Own Years och en något skev och nedkortad version av Disclosure-samarbetet (recension från deras spelning under gårdagen här) Help Me Lose My Mind gör sitt för stämningen, men tyvärr blir London Grammar aldrig mer än ett diffust soundtrack till ett avslappnat sollapande i den norska naturen.