Azalea
London Grammar
Way Out West, 12/8 – 2017
Publicerad: 13 augusti 2017 av
Freja Wehrling
Scenområdet framför Azaleascenen på Way Out West är i febril rörelse. Dock inte av människor som strömmar till den stora scenen där London Grammar strax ska gå på, utan i stället är det mest dyngsura festivalbesökare som försöker undfly duggandet. Det är ett grått moln av regndimma framför scenen och stämningen är inte den bästa – men det brittiska bandet bevisar allt medan konserten fortgår att de kan blomstra även i de mest miserabla miljöer.
Som en dov åska mullrar trion igång sin konsert med Hey Now. Hannah Reids röst rullar över scenen och det blir en mycket tystlåten start. Bandet som steg till indiestardom 2013 med debuten If You Wait har under åren som gått blivit en kraft att räkna med. Kanske låter soundet just 2013, men live fungerar det väl. Ett samspel märks av gruppmedlemmarna emellan och liveversionerna utförs med en exakt proffsighet. Till en början tycks det bara lite kallt i hur London Grammar hanterar spelningen. Deras musik verkar inte kunna mota bort regnet hur bra den än spelas och engelsmännen uppe på scenen verkar inte vara särskilt intresserade av att göra något mer än att spela sina instrument.
-
I samma dova tema fortsätter gruppen med den introspektiva Who Am I. London Grammar fick med sin snabba start också en rätt skakig sådan med mycket turnerande och scenskräck. Därför tycks de nu värna om sina svagheter och ser till att göra allt lugnt och metodiskt för att inte falla ner i samma banor igen. Det ger en stadig, om än lite onödigt varsam konsert. När låtarna bryter ut från det dimmiga och i stället ger gungvänliga beats blir situationen däremot annorlunda. Publiken är gärna med på vad trion föreslår och är snabba med en positiv respons. Fasaden tycks suddas ut och gitarristen Dan Rothman värmer både upp sig själv och festivalbesökarna med mysigt småprat om vädret.
Vad som ligger till trions fördel är att deras repertoar till stor del består av hits, och även när låtarna är mindre kända är de välkomnande att lyssna på. Den mjuka elgitarren till Flickers bygger så väl upp för refrängens explosivitet och här visar bandet varför de verkligen förtjänar att vara här. När de fortsätter spelningen vidare med Rooting for You berättar Reid att hon måste sätta sig ner då låten är svår att sjunga. Hon börjar med att sjunga a capella och plötsligt det känns som att vi har transporterats till en utomjordisk ceremoni. Regnet som konstant strilar ner tycks nästan stanna upp i luften för att låta Reids rösta transporteras så väl som möjligt.
I samma succékantade anda fortsätter resten av spelningen och det blir uppenbart att engelsmännen har uppnått statusen ”folkkär” på helt rätt sätt. Reid utnyttjar det här och ber publiken att sjunga med till Strong. Det går halvbra – mest verkar alla vilja förlora sig i känslan av musiken i stället för att skråla med i en allsång. Ingen vill riktigt bryta magin, och en ostämd publikkör hade nästan blivit till en förolämpning mot allt förundrande som sker på scenen.