Loney Dear
Göteborg, 27/9 – 2015

”Det här är en påhittad spelning” säger Emil Svanängen, alias Loney Dear, i första mellansnacket. Han står bredvid Emanuel Lundgren (till vardags ledare för poporkestern I’m From Barcelona), som sitter böjd över samplers och mixerbord. I kombination med en uppstående rödhårig frisyr får det honom att likna en smågalen syntprofessor. Emil är som vanligt omgärdad av en massa looppedaler, syntar och mikrofoner. I mitten står gitarren, alltings grund.

”Man gör inte såhär” fortsätter Emil. ”Man bestämmer tid långt i förväg och planerar. Vi hittade bara på detta”. Och mycket riktigt, vi sitter tätt packade på trappan utanför själva teatersalen och bevittnar vad som verkar vara en improviserad konsert. Emanuel leker med maskinerna och följer musikens underliggande rytm, Emil mumlar oförståeliga mellansnack och funderar på vad han ska spela för låtar. Samtidigt verkar allting så välplanerat och inövat. Det är svårt att få grepp om vad det egentligen är vi deltar i.

Desto lättare är det att dras med. Vi får uppdaterade versioner av äldre låtar, exempelvis en betydligt mörkare variant av D Major, och låtar från den kommande skivan. När den kommer vet ingen, men det börjar bli dags nu. Hall Music, senaste albumet, kom 2011. Likt ett konservativt fan sitter jag hela tiden och väntar på My Heart, den största låten därifrån. Efter en liten stund, oväntat tidigt, kommer den. Den omisskännliga leadslingan är sprängkraftig i all sin enkelhet och följer hela tiden med när allt runtomkring växer och sjunker ihop. Emanuel spelar med i den på en något ostämd synt. I övrigt är det mesta sig likt, och det håller fortfarande förkrossande bra. Det är Emils bästa livelåt.

Vi kastas mellan dova pianoballader och massiva ljudväggar, och i centrum av allt står Emils röst. Om man någon gång bör kalla rösten för ett instrument är det nu. Han rör sig mellan trevande försiktighet i ena stunden och högljudd pondus i andra. De spontana utropen skjuts iväg som pilar. Vi sjunger med och knäpper med fingrarna på Emils beställning men har nog alla sett honom lite för många gånger för att tro att det är något unikt. Det spelar ingen roll.

I mellansnacken pratar han kryptiskt om dålig musik på kinamatsrestauranger och de bådas kristna arv. Säger A utan att säga B, stannar och börjar om med en skämtsam kommentar. Stämningen är avslappnad, men allvarlig. Befriande diffus. Kanske är det därför Emil lyckas bättre än på länge. I mitten av den lilla foajén, framför en backdrop med mörka moln, fångar de tillsammans in hösten. Känslan av sökande, insikten att man aldrig kommer komma fram. Det bitterljuva konstaterandet att det nog är så det ska vara.