Loney Dear
Göteborg, 5/10

Det känns som att vi ska få en present. På Nefertitis lilla scen står Emil Svanängens sedvanliga virrvarr av pedaler, syntar, gitarrer och krimskrams. Det får knappt plats, och inte vi heller. Stämningen är vuxet tillrättalagd men samtidigt uppsluppen, eftersom Emil har lovat att spela sin nya skiva. Vi har väntat i fem år.

Under åren sen Hall Music har Emil Svanängen genomgått en personlig kris. Vad det gäller vill han inte prata om, men teasern som släppts inför höstturnén visar att det lett till nya livsval också musikaliskt. De senaste årens looppedalsbaserade och nästan rytmlösa livespelningar har bytts ut mot ett band som med full kraft och frenesi levererar vad som mest liknar ett stort jazzjam.

Själva konserten visar sig vara åtminstone nästan likadan. Efter att inledande Saturday Waits spelats på klassiskt looppedalsvis kliver bandet upp på scen och börjar presentera ny musik. Emil har tidigare tolkat Tomas Tranströmer och de nya låtarna visar att influenserna därifrån har fortsatt. På samma sätt som Tranströmers poesi är musiken lätt och vaken, kort och fragmentarisk, men samtidigt enhetlig. På ytan verkar allting fridfullt, men under vilar en ständig känsla av oro. Det är därifrån energin kommer.

Dessutom är det, som alltid, starkt präglat av att Emil Svanängen skriver sin musik ensam. Trots att bandet spelar en viktig roll är de inte mer än just ett band. Varenda ton känns som ett resultat av att Emil vänt ut och in på sin hjärna. Som att vi får ett titthål in i lägenheten där han sitter och experimenterar. Till följd av det framstår livesetet som extremt planerat, samtidigt som låtarna är tydligt märkt av improvisation. Idéerna har uppstått i lek, förfinats under själva inspelningsprocessen och verkar till slut ha genererat ett välkontrollerat schema för hur de ska utföras. Kombinationen av inåtvändhet, lekfullhet och minutiös planering gör Emil Svanängen till något av en svensk Justin Vernon.

Som konsert betraktat blir det bäst när bandet håller sig till ny eller riktigt gammal musik. Låtar som My Heart står fortfarande väldigt starka, men den som följt Loney Dear de senaste åren har matats med samma sak så länge att till och med de allra bästa låtarna från Hall Music känns trötta. De kommande låtarna är istället fulla av ny, rytmiskt buren energi. Efter att ha turnerat själv och i duo i flera år verkar Emil ha en uppdämd längtan att jamma.

När det oväntat korta setet kommit till ända, och extranummerritualen har genomförts, återvänder bandet (som inkluderar brassorkestern 1-899-MULLET) med Ignorant Boy, Beautiful Girl. Emil initierar allsång under den karaktäristiska introslingan och gör hela rummet till ett instrument. Bandet och publiken har strävat efter intim kontakt hela kvällen, men först nu uppstår den på riktigt.