Loney Dear
Jazzhuset, 1/8-2013

Jazzhusets torsdagar har länge varit en institution. Kommer man inte från stan och därigenom får växa upp med den lärdomen präntas det snabbt in när man flyttar hit. Tycker man om popmusik och är född tidigt 90-tal har man förmodligen hört historierna om Gump och man har säkerligen dansat, dräggat, hånglat, soffdiggat in på småtimmarna på Svanen. Caligula – en klubb sammansatt av tre av Jazzhusets mest frekventa riddare, Zeth Isaksson, Adam Wallman och Robert Aspenskog – är den senaste att ta över den traditionstyngda veckodagen. Fram tills nu har de under sina kvällar ställt flera lite mindre men icke desto mindre övertygande namn, ofta lokala talanger, på scen men på gårdagens sommaravslutning var upplägget annorlunda.

Efter en andaktsfull solospelning av Immanu Els Per Strängberg: Loney Dear inför ett fullt, sommardrypande hett Jazzhuset. Endast dörren till rökdörren ger då och då ifrån sig ljud till en början. Jönköpingssonen Emil Svanängen spelar piano, gitarr, trummor och sjunger ibland sitt allra svagaste, sitt allra ljusaste, för att sedan låta rösten växa likt sin kraftigt föränderliga musik. Ofta loopar han dessa element tills han sitter ensam i en vinande storm av olika ljud.

Loney Dear har släppt en ansenlig mängd musik, bland annat via större indieetiketter som Sub Pop och Polyvinyl Record. Hans senaste fullängdare, Hall Music, fick fin kritik när den enligt Kritiker.se recenserades av hela 24 av de största i svensk musikmedia. Han har en trogen fanskara men har aldrig på allvar slagit igenom kommersiellt. Han har puttrat fram i karriären, snarare än att efter en skivhajp bli allas gullegris – en faktor som gör att han fortfarande kan bokas till en liten men beryktad klubb som Jazzhuset. Loney Dear är på sätt och vis ställets ultimata bokning; det blir garanterat fullt, svettigt och finstämt men det känns varken konstigt eller malplacerat. Loney Dear markerar dess tak, skulle man uttrycka det.

I ett set som växlar mellan att vara experimentellt introvert och konventionellt singer/songwriter-stuk bevisar Svanängen att hans speciella bredd ger honom möjlighet att genomföra konserter som få andra. Sinister In a State of Hope drar ned stora applåder, likaså hans milsvida version av My Heart. Han övertalas att spela Ignorant Boy, Beautiful Girl trots att han menar att han bara lyckats göra den rättvisa en gång i sitt liveliv, i Barcelona. Ett par nya låtar kläms in också. Mångsidigheten hos Loney Dear är en styrka men betyder att låtarna vid ett par tillfället skiljer sig så kraftigt i atmosfär att spelningen känns osäker. Ljudbebyggelsen, som inte alltid leder till tillfredsställelse, gränsar ett par gånger till navelskåderi.

När han inte spelar konverserar Svanängen om doftminnen, att alla i Göteborg verkar jobba på Liseberg, och livets (hittills) tre stadier (hafsig sammanfattning: 1. man är rädd för att simma i mörka sjöar 2. man börjar istället bli rädd för det bortom sjön, så som människan 3. man lugnar ned sig och slutar vara så rädd). Tilltalet är likt hans musik personligt, en viskning från en älskare eller vän. Gärna mer sånt här på Jazzhuset, tack.