Samma månad som Ella Yelich-O’Connor fyllde 16 år gav hon ut sin första offentliga musik, på egen hand, utan bolag i ryggen – så som de flesta musiker inleder sina karriär numera, förhoppningsfulla om att ljudfilerna ska leta sig fram till åtminstone några, eller bara till någon som är Någon. The Love Club EP plockades upp av Universal – som hade haft ögonen på nyzeeländskan innan hon ens hunnit bli tonåring – och fem månader senare fick den sin kommersiella utgivning. Låten Royals vann årets låt på Grammygalan och någonstans där omkring skedde en del av de senaste årens förflyttning för mainstreammusik. Ella kallade sig för Lorde, hon dansade inte som de andra stjärnorna under sina tv-framträdanden, hon var introvert men bemästrade redan sitt personliga uttryck till fullo.
Folk tyckte förstås att hon var konstig och smått obehaglig – precis av samma anledning som att folk tycker det är underligt att Sia inte visar sitt ansikte eller att säsong tre av Twin Peaks inte fokuserar på kaffebröd och påtår: eftersom världen är befolkad av en huvudsakligen instängd art som har svårt för det oförväntade. Den delen av världen börjar få problem när de slår på radion eller knäpper på tv:n, helt enkelt eftersom karaktäristiska artister som Blood Orange, Panda Bear, Alex G och Chairlift numera anlitas när hitskivor skall skapas. Det går att skriva mycket om det – om att skriva hits kontra att utveckla sitt varumärke, om huruvida den ökade toleransen för annorlunda i topplistorna beror på digitaliseringen – men oavsett hur man resonerar kan en sak slås fast med emfas: det är sällan det faller lika väl ut som på Melodrama.
På sin andra fullängdare har Lorde samarbetat med Bleachers, Jack Antonoff som han egentligen heter, en indiepopare från New York som visat sig vara betydligt skickligare på att skriva för kända namn än för sig själv. Möjligen behöver Antonoff en petigare redaktör när han sållar bland sina egna idéer, men med Melodrama visar han och O’Connor upp en knivskarp sensibilitet för popmelodier. Efter debutalbumet Pure Heroine har hon flyttat från ort till storstad, köpt sitt första hus och fått sin första kärlekstörn. Lorde har därför sagt sig vara ute efter en utlösande effekt med skivan – en slags rening och bokslut efter allt som på gott och ont ramlat över henne.
Om hon lyckas? Tja, en ledtråd är hennes liveframträdanden. På SNL skiftade hon mellan intensivt fokus och ohämmad dans till Green Light och smälte i nästa framträdande ihop med skivans mest utelämnande stund. Under Billboards gala låtsades hon sjunga karaoke till sin egen låt. När hon gästade Jimmy Fallon nyligen levererade hon årets uppträdande i tolkningen av Perfect Places. Med blommor växande från ryggen och armar som rörde sig som om de ville frikoppla från kroppen underströk Lorde hur bekväm hon blivit i sig själv. Katharsis på bästa sändningstid, flera gånger om.
Melodrama är ett löst konceptalbum som cirkulerar kring en hemmafestkväll. ”Kind of about me. I’m a mess”, avslutar O’Connor en beskrivning av en av låtarna på texthemsidan Genius, och det skulle hon kunna säga om de flesta stunderna på skivan, även om de tar avstamp i olika känslor och perspektiv. Men det som i slutändan gör Melodrama till en helt monumental popskiva är hur den i sitt tema lyckas vara inbjudande och en alldeles egen varelse på samma gång. Det tar ton i Perfect Places körrefräng, det visualiseras med den kollektiva dansen på scen när Green Light framförs, och det vecklas ut när hon i Loveless ironiserar kring kritiken millenniumgenerationen får för att inte ta relationer på allvar.
Lorde analyserar skiljetecken som om hon vore en uppdaterad Elaine Benes, hon liknar festplaylists vid hemmagjord dynamit och hon fortsätter placera minnesvärda händelser i bilar, som för att hänga fast sin nutida historia om att växa upp i sina äldre influenser. ”Broadcast the boom, boom, boom, boom / And make ’em dance to it”, är orden hon bygger sin refräng kring i The Louvre. Hennes hjärta slår hårt i Melodramas alla elva låtar och hennes röst tar risker därefter (råheten i mitten av Supercut, den nedsänkta versen i Sober och tempohöjningen genom ett enkelt ”tsch tsch” i Perfect Places är bara tre av exemplen).
Med Lorde har den lika rastlösa som bespottade Generation Z fått en megafon genom en ung kvinna från Stilla havets avlägsnaste hörn, vars viktigaste app när hon är på besök hemma är den som informerar om tidvattnet. Ja, hon den där som dansade så tokigt! Det är ungefär som när medelklassen slutligen kapitulerade inför Håkan Hellströms underdoghistorier, med skillnaden att Lorde inte har tid att vänta på att alla andra ska komma ifatt och förstå henne. På Melodrama ställer hon ut sina erfarenheter, ett eget litet Louvren utan avgränsande rep.