Annexet
Lorde
Stockholm, 17/10 – 2017
Publicerad: 18 oktober 2017 av
Sofia Rönnkvist
När Lordes nya album Melodrama kom ut var det inga tvivel om saken – detta var ett av årets bästa popalbum. Lägg till det faktum att hon även blivit känd för sin extrema scennärvaro och personliga dans så förstår vi att förväntningarna är höga hos publiken som infinner sig på Annexet i kväll. Som förband har hon med sig 19-åringen Khalid som värmer upp publiken för henne på bästa vis, men precis som på Billboards 21 under 21-lista från i år är han ett steg under henne. Där rankades Lorde tvåa efter Shawn Mendes (hur det hände är en bra fråga), och Khalid tilldelades tredjeplatsen på den prestigefyllda listan. För även om Khalid värmer upp med en bra föreställning så kontrar Lorde med en glittrande galakväll.
Till blinkande neon i skiftande färger träder Lorde in under mystiska former bara för att bryta förtrollningen och starta en annan när hon inleder med att sjunga Homemade Dynamite. Gästspel från Khalid uteblir, men ribban är satt av den kostym- och hattbärande Lorde som likt en virvelvind rör sig vant men oförutsägbart på scenen. Bandet är placerat en bit bakom henne och under de första låtarna har hon ett ganska stort eget utrymme som hon naturligt fyller när hon rör sig. I sitt första mellansnack, precis efter att ha spelat Magnets, hörs det även att det inte bara är dansstegen hon slipat till nästintill perfektion under sin fortfarande korta karriär. Till och med det uttjatade kortet att lära sig en fras på svenska lyckas hon leverera med charmen uppskruvad till max. Det hela känns i linje med Lordes, om än offentliga, personlighet i övrigt – hon är genuin, exalterad och ärlig med sig själv och sin musik framför publiken.
-
Så klart är hennes set välrepeterat, men utan att kännas så där inövat till perfektion. I de pauser hon har för sina kläd- och neonskyltsbyten spelas förinspelade ljudklipp som påminner om Raconte-moi un histoire av M83, och snacket innan Liability är drypande av känslor. Det skapar både ett fint och personligt tillfälle, men också en stor otålighet hos publiken att få höra låten som väntar runt hörnet. Bättre är det när hon kommer igång och på storslaget vis framför sin ballad som får hela rummet att hålla andan för ett par minuter. Direkt efter kastar hon sig in i en cover på Somebody Else av The 1975 med betydligt mer fart, och orden ligger så bra i munnen på henne att låten lika gärna hade kunnat vara hennes egen.
Efter ännu en paus i M83-anda har hon svidat om från balklänning till glittrande galabyxdress. Energin har inte minskat ett jota när hon och publiken skriker i kör till Supercut, men så fort hon går över i att spela Royals märks det av att hon nog är lite förståeligt trött på den. Här står hon ett par år efter att denna låt blev hennes genombrott och ser ut som en riktig kunglighet, men hennes livliga scenspråk och pumpande energi verkar tillfälligt ha pausats. Det är en liten svacka i hennes show, men uppföljt av bland annat Perfect Places och Green Light är hon snabbt tillbaka på topp. Lordes mörka vackra röst med ett tillskott av neon har fungerat nästan felfritt i symbios med dansgolvet på Annexet, och med konfetti på marken avslutar hon sin första spelning någonsin i Sverige med imponerande bravur.