Lorentz & Sakarias
SVMK Fest 9/3-2013

I december förra året besökte Lorentz & Sakarias Musikhjälpens bur i Malmö för att framföra ett par låtar från sin skiva Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast. Bland annat framförde de Diamant, en låt som jag spelade om och om och om igen under hela december. Det var en stor besvikelse att se bröderna då. Sakarias satte sina verser men Lorentz hade vissa problem och de improviserade orden instoppade emellan refränger och verser drog ner det ytterligare. De satt på varsin stol mitt emot Gina Dirawi och nickade lite försiktigt i takt till musiken så det bör sägas; förutsättningarna var inte de bästa. Efter det förlorade jag lusten att lyssna lite. I januari började alla nya skivor ramla in och Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast förpassades in i bokhyllan och försvann i mängden.

Jag tror jag för en sekund började lyssna lite på alla hatare som Lorentz & Sakarias har. Många som fortfarande förknippar dem med Mayhem och bara Mayhem, som tycker att Sakarias rapp är klen, som avskyr deras textförfattande. Som helt verkar förbise Vittorio Grassos tjocka bubblor till ljudbilder – hans gatugraffiti i beatsform (det är ingen överraskning att Lorentz twittrar om Cyril Hahn samma kväll). Som uppenbarligen inte finner deras affektiva diftongvridande som något att ha. Det är helt ok att tycka så men när Lorentz & Sakarias spelar på mina nerver på Münchenbryggeriet med den ena träffande låten efter den andra kan jag bara kapitulera och inse att det inte är jag. Att Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast fortfarande bländar. Att den faktiskt, när förutsättningarna är de rätta som ikväll, är nästan precis lika bra när den skjuts iväg från en stor scen.

Lorentz & Sakarias två huvudkomponenter är fullkomligt närvarande under kvällens alla låtar och växer i takt med gensvaret de får. Det är första gången de står inför Stockholm med andragiven i ryggen och det är svårt att bestämma sig för om det är publik eller artist som njuter mest av situationen. När Klarabergsviadukten framförs är det helt tyst. Den verkar aldrig vilja ta slut. Samplen från Warren Gs Regulate dras ut och innan dess visar bröderna hur de till och med bemästrar att vara introverta inför storpublik utan att det känns fel. Nikes tempo är också mästerligt. Diamant förvandlar tidigare nämnda session till en obetydlig skugga och samplar till och med Rihannas tematiksyskon till låt i slutet. Molnen (Ni kan inte nå mig) med Duvchi som gäst och jag får lite ont i hjärtat.

För ikväll blir det nästan baktungt av kärlek utan måttfullhet. Lorentz & Sakarias pratar om att äntligen vara hemma igen. Newkid, som för kvällen är för sjuk för att gästa All Good, twittrar: ”Rös i hela kroppen på Lorentz och Sakarias spelning ikväll. Är fett glad över att få vara en del av rörelsen.”

Det är just det som är mest slående. Hur stora delar av Münchenbryggeriet förvandlas till en gemensam rörelse. Alla verkar fullständigt övertygade om att Lorentz & Sakarias är det bästa som hänt på evigheter. Inte konstigt att man får motståndare då. Jag tror de kan ta det så länge de positiva aspekterna står i dessa proportioner.

Foto: Magnus Olsson