Lorentz
Sónar Stockholm, 13/2 – 2015

Lorentz första soloalbum Kärlekslåtar kan knappast ha gått någon förbi. Albumets autotunebaserade rap har i kombination med de atmosfäriska beatsen gjort honom till en av den svenska pophimlens just nu klarast lysande stjärnor. Spelningen är årets första på hemmaplan, och det är säkerligen flera som köpt biljett enbart för hans skull.

Dagen till ära äntrar Lorentz scenen i helvitt med ett hjärtformat paraply. På scen står bara Lorentz, inte ens en dator har han med sig. Fokus ligger på honom själv i kombination med de lyxiga videoprojektionerna. Rent scenshowsmässigt dras tankarna till den Drake hade med sig på sin spelning i Globen för lite drygt ett år sedan. Den stora ljusringen i taket, den audiovisuella upplevelsen och fenomenet att stå ensam på scenen (även om Drake hade ett band som inledningsvis var dolt) känns väldigt Drake. I första låten blinkar smeknamnet LOSO BABY på skärmarna, allt känns skräddarsytt.

Nog för att Lorentz är karismatisk på scen, men avsaknaden av någon typ av liveinstrumentation gör att spelningen pendlar mellan karaoke och att vara hur mäktig som helst. Det är vid flera tillfällen som Lorentz sjunger ovanpå en redan färdiginspelad refräng, det känns på tok för billigt för någon i hans sits. Detta står i kontrast till låtar som Ingenting är för ingenting och Där dit vinden kommer som i all sin enkelhet blir otroligt mäktiga live. Framförallt den sistnämnda låten vars videoprojektion lika gärna skulle kunna komma från en Volvoreklam. Loso Yamamoto kan om han vill.

Låtmaterialet kommer främst från Kärlekslåtar, vars innehåll definitivt är tillräckligt starkt för att upprätthålla en hel spelning. Till min besvikelse slängs inte Lorentz & Sakarias Klarabergsviadukten in i setet, det är ju trots allt där vi befinner oss. På O.C-hyllningen The.OC.S01E01.DVD-Rip.Xvid gästas Lorentz av Say Lou Lou samtidigt som klipp från O.Cs pilotavsnitt visas på skärmen. Det är ett innovativt och hypermodernt sätt för netflixgenerationen att behandla nostalgi på. ”Du får mig att tänka på Coop och Ryan” sjunger Say Lou Lou, och för den O.C-frälste måste gåshuden vara total.

Jag är övertygad om att Lorentz kan bättre än så här, att han med en mer påkostad produktion hade kunnat få vilken publik som helst på fall. Lorentz lämnar oss med alla hjärtans dag-dedikerade Anata. Det är ett passande avslut till en mångfacetterad spelning som pendlar mellan att vara helt fantastisk och en besvikelse.