Lorentz
Way Out West, 9/8 – 2014

Loso baby. Lorentz solokarriär har varit ett spikrakt spjutkast uppåt. Projektilbanan är fortfarande orubbligt rak, så här en månad efter debutplattans release och utanför Trädgår’n, den Stay Out West-klubb Lorentz ska uppträda på, ringlar sig kön nästan längre än allén är lång. Säkerhetsvakter vandrar runt med megafoner. ”Beräknad kötid är just nu 3 och en halv timme. Ni kommer att komma in ungefär 30 minuter efter att Lorentz klivit av scenen.” Knappt en tjugondel av kön lämnar platsen. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Spelningen är en av festivalens allra sista och så här i efterhand är det enkelt att konstatera att Lorentz var mannen för jobbet. En bättre inhemsk avslutare än så här är svårt att få. När Lorentz kliver på scenen gör han det iförd helvit klädsel och Armani-tröja. Den kollektiva känslan i rummet indikerar nästan att det är en hjälte som står framför oss. Och varför inte? Kärlekslåtar har hyllats till skyarna och det ödmjuka i att presentera sig med ”Hej, jag heter Lorentz” är i allra högsta grad värdigt en vit riddare.

Det hindrar å andra sidan inte Lorentz från att bjuda på en liveshow med både hjärta och tid investerad bakom. Det hade varit enkelt – jag vet inte ens om jag hade klandrat honom – att köra playback och casha in ändå. Fansen hade nog varit glada så länge de fått skråla med i de fantastiskt säregna texter Lorentz skriver. ”Kan inte sova om nätterna / har börjat göra yoga om nätterna” skriks högre än refrängerna och med livetrummornas tyngd bakom sig blir det mer än bara ett festligt jippo.

Lorre bjuder upp både JaQe och [ena halvan av] jj på scenen för att framföra sina verser från Kärlekslåtar medan brodern Sakarias hoppar upp under sällsynt adrenalinfyllda drum ’n’ bass-låten Nike. Utöver den spelas också Molnen (Ni kan inte nå mig) från Himlen är som mörkast… vilket inte kunde vara bättre avvägda val. Nike blir en välbehövlig fartfläkt i spelningens första halva medan Molnens ”Men vi är upp i köket, Tina / och vi är fett många här, *Kina*” sällar sig till spelningens bästa ögonblick. Lorentz visar hur in tune han är med sin publik när han presenterar Där dit vinden kommer med ett ”tänkte leva life, huh” och sen kräma ur några extra leva life för sakens skull. Trots det gästtäta låtmaterialet saknar man inte de frånvarande gästartisterna för en sekund. Det blir istället extra intressant när Lorentz själv sjunger Joys del på Vinden och genom något mirakel lyckas överträffa henne.

Det komiska elementet i Lorentz verser blir extra påtagligt i ljuset av hans totala avsaknad av självdistans inför dem. Men det rimmar samtidigt väl med hans ödmjuka aura vilket bildar en personlighet och artist som är något av det mest intressanta Popsverige har att bjuda på just nu. Under dånet av applåder som följer efter avslutande Allt från mig unnar jag  honom varenda handklapp.