Det är nästan 20 år sedan Lows debutalbum I Could Live in Hope gavs ut. Nu när bandets tionde album, The Invisible Way ser dagens ljus tar Alan Sparhawk och Mimi Parker några steg tillbaka mot rötterna.
The Invisible Way är likt många av föregångarna en resa i melankolisk njutning. Tungt, ångestladdat och mörkt och vi bekantar oss med Sparhawks karaktäristiska och dramatiska röst, som vi så väl känner till sedan tidigare, redan i första spåret, Plastic Cup. Plattan är producerad av Wilcos Jeff Tweedy, och om det är hans förtjänst att Parker tar mycket större plats än på tidigare album, det vet jag inte, men det var verkligen på tiden. För det är till stor del hennes sånginsats som lyfter det här albumet ytterligare ett steg. Parker, som även spelar slagverk, sjunger på hälften av låtarna och glänser med sin stämsång tillsammans med Sparhawk på resterande. Kul är det också att hon sjunger solo på albumets två bästa låtar, Holy Ghost och Just Make It Stop.
Mitt tidigare favoritalbum av bandet, The Great Destroyer, från 2005 byggdes av enorma ljudväggar, gitarrer och tunga trummor och skiljer sig markant från The Invisible Way som tar bandet en bit tillbaka mot sina rötter. Försiktiga pianomelodier, bas och akustisk gitarr är det enda som gör duons stämmor sällskap. Men det räcker gott och väl.