Lower Dens har på sina två tidigare album utforskat de mörkaste sidorna av vår samtid med hjälp av ett stadigt trumkomp och manglande gitarrer. Deras inspirationskällor har, om man ska skala ned dem, varit gitarrmusik mellan 1970 och 1990 – krautrock, shoegaze, post-punk. Deras tredje album, Escape from Evil, utforskar okänd mark för gruppen. Det är en varmare ljudbild, ett mindre kargt landskap, som målas upp med storslagna melodier och syntar. De gamla inspirationskällorna är kvar, men har fått sällskap av en nyvunnen kärlek för 80-talets radiosyntpop.
Gruppen låter fortfarande som ett urverk i sitt utförande, samtidigt som de förmår att låta mänskliga. I en intervju sade Jana Hunter att de ville ”göra låtarna simplare, ärligare och mer sång-fokuserade” och att de ville att saker skulle ”vara mindre komplicerade och roligare”. På första singeln och höjdpunkten To Die in L.A. är instrumentationen lika taktfast som Brains från 2012 års Nootropics, men när Hunter sjunger ”I’m not crying/ I’m just glad to be alive/ Time will turn the tide” har hon aldrig låtit mer ärlig eller självmedveten.
Men när de låter gruppens lättillgängliga sida tränga upp till ytan blottlägger de ibland en sida de borde gömma. Vissa låtar – till exempel Electric Current – bygger på papperstunna melodier och hade varit lättare att smälta om de varit dränkta i reverb. Och problemet med att låta som ett vältrimmat urverk är att… ptja, det blir inte så mycket variation. Albumets 10 låtar tickar på i samma känsla, syntljuden bildar en melodisk hook till låtarna i perfekt samklang med trumkompet och Hunter sjunger om kärlek. Det är ett album som både är spelat och producerat till perfektion, vilket i kombination med dess repetition gällande sångstrukturer och tematik skapar ett förutsägbart och stundtals oinspirerande verk.
Escape From Evil visar på en annan sida av Lower Dens. Men i sin uttalade strävan efter att låta mer lättillgängliga har de tappat en del av den mystiken som gjorde deras två första album minnesvärda. Höjdpunkterna på albumet är många – Ondine, To Die In L.A., Société Anonyme för att nämna några – men där emellan tickar det bara på.