Loyle Carner
Stockholm, 11/3 – 2017

Londonrapparen Loyle Carner stod tidigare i år för en av de mest nyanserade hiphopdebuterna på länge. I stället för att influeras av den grimevåg som just nu sveper över världen, har han valt att skapa ljudbilder som påminner om hiphopens gyllene era. I presstexten till kvällens spelning på Södra Bar står det något i stil med att han är framtiden utan att låta som den. Det ligger absolut något i det, för Loyle Carner har betydligt mer gemensamt med The Streets och Kate Tempest än vad han har med Stormzy och Skepta. Carner har inget att hämta i den futuristiska grimen, utan är mer intresserad av rimstrukturer och att förmedla ett ärligt budskap. Om det är något Carners person förmedlar så är det ärlighet – titta bara på albumomslaget, som utan tvekan kvalar in som ett av årets absolut mysigaste.

I Sverige är Carner tämligen okänd, och Södra Bar är en av de till ytan minsta platser som hans Yesterday’s Gone-turné intar. Spelningen är också hopslagen med Södra Teaterns vanliga klubbkvällar, så hälften av alla i den fullpackade baren hade säkerligen ingen aning om att han skulle uppträda. Det är verkligen fullt i lokalen – betydligt mer packat än de rum som Carner vanligtvis spelar i. Med en Liverpool FC-tröja runt nacken dansar Carner in på scen och inleder med en av albumets många hits, The Isle of Arran. Ljudet är förhållandevis sprakigt, men Carner räddar situationen genom att leva ut sina texter i scenspråket.

Trots att fest nästan alltid är synonymt med bra spelning när det gäller hiphop så hade Carner nästan tjänat på att ha en mer tillbakalagd publik. Hans poetiska hiphop är knappast något man vanligtvis dansar till, även om det absolut blir dansvänligt i kväll. Vackra Florence, som handlar om lillasystern han aldrig fick, hade gjort sig betydligt bättre utan all energi som florerar i rummet. Med det sagt lyckas Carner förvalta energin på allra bästa sätt. Som häftigast görs detta när han tillsammans med sin DJ bjuder på enastående verser över A Tribe Called Quests Check the Rhime, det närmaste en cover han någonsin kommer komma. Det är lekfullt, mångsidigt och alldeles eget – Phife Dawg log utan tvekan i himlen genom hela låten.

Det finaste ögonblicket på Yesterday’s Gone blir också det finaste under kvällens spelning. Sun of Jean samplar en inspelning av Carners framlidne pappa, och i slutet av samma låt låter han sin mamma läsa en dikt som ett sätt att få dem tillsammans igen. Saknaden ligger som en tjock dimma över lokalen efter att han berättat nämnda berättelse. Loyle Carner är inte som andra rappare, något som denna tribut verkligen bevisar.

Loyle Carner är en rappare som har framtiden vid fötterna. Hans debutalbum är ett av de starkaste som kommit från de brittiska öarna i genren på ett bra tag och han börjar redan sälja ut stora lokaler i Europa. Kvällens spelning var bara en försmak på vad som komma skall – som det ser ut på scen tycks han nämligen ut att ha hittat sitt kall i livet.