Lubomyr Melnyk
Stockholm, 25/10 – 2016

Lubomyr Melnyk är världens snabbaste konsertpianist sett till tonerna han hinner med att spela under en sekund. Således skulle han ha kunnat sälja ut konserthus världen över och bjuda på hypertekniska tolkningar av de gamla mästarnas verk. Men det har aldrig intresserat den nu 69-åringe Melnyk att visa upp sig själv och sina färdigheter. Melnyk vill förmedla känslor, och det gör man inte via tekniska uppspel. Chilly Gonzales berättade nyligen i ett samtal med Red Bull Music Academy hur det tog tid för honom att inse att när vanliga människor lyssnar på musik så är det för att de vill känna något, inte för att se den absolut bäste göra sin grej. Precis det är en grundpelare i Melnyks mångfacetterade pianospel – han vill få sin publik att känna något, oavsett hur tekniskt komplicerade hans stycken egentligen är.

Det är också något som genomsyrar hela spelningen på Fasching i Stockholm. Istället för att bara framföra sina verk lägger Melnyk stor vikt vid att sätta sitt spelande i kontext, och inleder därför varje stycke med att berätta vad det handlar om och hur det skrevs. Detta ger hela tiden en djupare förståelse till de annars komplexa verken, som nu känns mer mänskliga och lättförstådda. Melnyk talar inte till andra pianister, utan till alla som är villiga att lyssna på det han och hans piano har att berätta.

Det Melnyk spelar kallas för kontinuerlig musik, något som han själv har uppfunnit. Tanken är att musiken aldrig tystnar, utan att den istället bara ska flyta på likt en ändlös susande vind. Det första Melnyk gör är att förklara att hans version av kontinuerlig musik är en kärleksakt – en kärleksakt med pianot. Varje piano är unikt, och således blir musiken också unik för varje kväll, även om han slår an samma tangenter. I det virrvarr av toner som uppstår så fort han sätter sig vid pianot finns det hela tiden något spirituellt och sökande bakom. Den eteriska blandningen ljud som Melnyk i ett rasande tempo skapar syftar till uppmuntra till egen reflektion, även om vi vet historien bakom verken.

Melnyk spelar bara tre stycken under kvällen, men det räcker gott och väl. Det sista den ytterst språksamme Melnyk säger innan han går av scenen för sista gången är att vi ska vara tacksamma för det vi har. Världen hade kunnat vara så mycket fulare och mer grotesk än vad den är, och att bara få uppleva världen som den är är en gåva nog. När jag lämnar Fasching och beger mig ut i den kyliga Stockholmsnatten dyker ett citat av konstnären Jean-Michel Basquait upp i huvudet: ”Art is how we decorate space, music is how we decorate time”. Lubomyr Melnyk dekorerar tiden på det vackraste av sätt, och i huvudet är hans konsert är långt ifrån över trots att han har slutat spela.