När den knappa timma som är Spiritual Songs for Lovers to Sing tickar ut lämnas jag med en tomhet. Jag känner mig nollställd och renad. Det är samma känsla som infinner sig efter att ha sett en film som griper tag i en så att man glömmer att man själv finns till, glömmer att man inte är en del av filmen. Katarsis är ett ord som ofta används i samma veva som Ellery James Roberts och hans verk, och det är kanske det fenomen som bäst beskriver vad jag upplever när jag lyssnar till hans musik. Lost Under Heaven – före detta WU LYF-sångaren Roberts tillsammans med den visuella konstnären och tillika partnern Ebony Hoorn – och deras debutalbum matar från samma stora ljudbild som vi är vana vid sedan gammalt. Den ockult klingande orgeln från WU LUF-tiden är utbytt mot fioler och ravedunk, men det finns fortfarande en underliggande kraft som likt tidigare hela tiden bubblar under ytan. Musiken kidnappar hela ens känsloregister och drar med en till nya platser.
Ett annat ord som ofta följer Roberts är att hans röst beskrivs som primal, djurisk. Men fastän hans hämningslösa sångstil matas från någon slags urkraft ligger det något högst kultiverat och förfinat i att föra in all den kraften i musiken. Hoorns sångstycken är minst lika kompromisslösa, men hon fungerar som en välbehövd motpol till Roberts utsvävningar. Hon håller projektet nere på marken och kvar i den här världen och fungerar som den mer lättillgängliga av de två. De kompletterar helt enkelt varandra.
I en intervju säger Roberts att han nog i framtiden kommer att sluta upp isolerad i en avlägsen stuga där han inte behöver ta del i något, och lägger till att han inte tycker om att skapa underhållning för hedonister. Hans avmätta förhållande till sina lyssnare kan kanske förklaras i debutalbumet – låtarna genomsyras av en avsmak till omvärlden, framförallt till skarven mellan deras egen verklighet och världen runtomkring. LUH har inget större hopp för mänskligheten, men de två verkar ha sin fristad i varandra. Det är Roberts och Hoorn mot världen. Det enda svåra LUH egentligen tar sig för är att föra in ett motsägande budskap mellan lagren av svåra konstfilmer och spexiga produktioner. Budet om hur kärlek för samman mänskligheten krasar lite med den apokalyptiska stämningen på albumet. Fastän kärleken är tesen de påstår sig utgå från i sin konst är det svårt att någonsin känna att detta egentligen är vad som förmedlas – så mycket annat kommer i vägen.
Spiritual Songs for Lovers to Sing erbjuder lika många känsloexplosioner som lugnare stycken där vi kan hämta andan. Det helt klart sjukaste tillfället på albumet är spåret $ORO, som trots sångarnas tungt autotunade röster börjar i stil med de andra storartade låtarna, och efter en uppbyggnad briserar ut i vad som bäst kan beskrivas som ett rave med total dekadens och hur många bpm som helst i högtalarna. Lost Under Heaven bärs istället upp av gitarriff och når ibland nästan helt upp till molnen på himmeln som genomgående på albumet vakar över våra protagonister.
LUH landar med avskedslåten The Great Longing i en hoppfullhet. Ett betryggande ”I have faith in us” vyssar albumet till sömns som om Hoorn och Roberts förvinner på en båt i fjärran bort mot horisonten, med en sprakande solnedgång som bakgrund. Spiritual Songs for Lovers to Sing handlar om att mitt i all depression, vilsenhet och dekadens hitta något rent och äkta. Det är ett verk som hänger i brytpunkten mellan eskapism och verklighet, och bygger i det utrymmet en egen värld.