Lycka skänker ny syn på livet

Ryan Adams, Ashes & Fire

Betyg: 8/10

Jag kände till en början att Ryan Adams hade en väldigt frustrerande diskografi, och det gör jag kanske fortfarande till viss del. Men av andra anledningar. Tidigare var det, åh, så uppenbart för mig att jag hade att göra med en dundertalang. Men varför i helvete lyckades killen endast kanalisera denna enorma talang och kreativitet vid ett tillfälle? Snackar såklart om solodebuten, Heartbreaker, som det redan sagts tillräckligt om. Resten var ingenting för mig.

Kanske en av mina mest svidande erkännelser om man skulle fråga mig i dagsläget, då jag nu sväljer det mesta med hull och hår. Dock är hans musikaliska utlopp som sagt fortfarande något frustrerande, men nu handlar det i stället om att så många av hans låtar, eller ens skivor, fortfarande är osläppta och endast finns som bootlegs. Detta vet ni ju såklart om ni, som jag, käkar Ryan Adams till frukost, lunch, middag och kvällsmat.

Eftersom Ryan släppt så galet mycket musik under sin karriär så finns det ju självklart en del skit där också, det vill till en fanatiker av stalkerproportioner för att inte kunna erkänna det. Hans skitskrivande peakade i och med Cardinology, som är en kavalkad av skräplåtar som kanske aldrig borde sett dagens ljus. Nu efter att han dumpat sitt band, The Cardinals, är han tillbaka där han startade efter att Whiskeytown gick skilda vägar.

Inför den här nya skivan rekryterade han Glyn Johns som producent. För den oinitierade så producerade Glyns son, Ethan, Ryans solodebut. Den gamle farsgubben har en rent utav skrämmande imponerande meritlista då han arbetat med i stort sett alla som var stora på 60- och 70-talet. En gammal man tillämpar gamla metoder och enligt Ryan har inte en dator varit i närheten av inspelningarna, utan allt hände på det gamla goda viset. Analogt.

När man lyssnar på den här skivan är det smärtsamt uppenbart att det här är en helt annan man än den som skrev Heartbreaker, Jacksonville City Nights och många, många andra. På gott och ont, kan tilläggas. Han låter så förbannat lycklig och hoppfull på den här skivan. Som att allting i slutändan ordnar sig. Kanske kan det bero på att han numera är lyckligt gift och inte längre knarkar. Men vad fan. Vi andra, då? Ibland behöver vi höra någonting skitigt och äckligt, för att inse att livet inte alltid är en cakewalk. För att inse att det är OK att känna sig ensam med ett ödelagt hjärta.

Det kanske svåraste för mig att legitimera i musikaliska sammanhang av den här typen är inkorporerandet av den där übersentimentala och klyschiga lyriken som genomsyrar och plågar musiken som så många andra aktörer man enklast, men otroligt motvilligt, kallar singer songwriters fiser ur sig. Det är vid mer än ett tillfälle som Ryan snubblar till och trillar ned på fel sida av den där tunna, fina linjen på det här albumet. Av någon mycket underlig anledning så håller det ändå. I det här fallet känns det genuint och ärligt, vilket kanske är en av anledningarna till att Ryan känns och låter så levande år 2011.

Ibland tar han ton och spottar ur sig någonting briljant. Som på Lucky Now där han försöker minnas en tid som gått förlorad med raden “I don’t remember, were we wild and young?”. Just den raden sammanfattar kanske precis var Ryan Adams står idag, som människa, och kanske även vart han är på väg.

Ryan Adams har nu genomgått ett sorts paradigmskifte. Influenserna vilar kanske inte lika tydligt på rockärmen för alla att se. Det är en man som börjar känna sig bekväm med sitt alldeles egna uttryck. Han skriver inte längre några självmordshandböcker, i stället är detta ett ode till morgondagen och allt vad den kan innebära. Ashes & Fire är objektifieringen av uttrycket: hoppet är det sista som lämnar människan.