Lykke Li kämpar till tårar

Lykke Li

Azalea, Way Out West

Jag vet inget som är lika abstrakt som artisten Lykke Li , vilket förmodligen är precis vad hon eftersträvar. När man tror att man förstår vart hon är på väg eller vill komma så transformeras hon igen och igen och igen. Från att spela en oskyldig 16-åring med babyröst som ackompanjeras av leksakspianon och hittapåinstrument, till en tillbakadragen gothinspirerad dramatiker, till denna internationella artist som ogenerat grenslar mikrofonstativet med en utmanande blick. Hon rymmer så många ansikten, och byter så kvickt, att man är rädd att inte känna igen henne om man råkar blinka.

En sak är dock säker, de som i början fnyste åt henne och sa att ”det där är en dagslända”, har redan fått äta upp sin hatt. Förmågan att förändras och ständigt utvecklas är något som gynnat många artister i samma forum. Den Lykke Li vi får möta på Azaleascenen under lördagskvällen är en riktigt vass och beprövad entertainer, som vägrar avbryta spelningen även om rösten spricker redan efter några låtar. Hon kämpar ända tills hon är nära till tårar, och det ska hon ha en stor eloge för. Ska man hitta en kvinnlig artist i samma kaliber får man söka bland namn som Lady Gaga och Robyn.

På scen hänger långa svarta tygstycken ned från taket, och framkallar tillsammans med rök och kall belysning ett närmast kusligt intryck. Med förvarningen om att den nya plattan är en mörk vänster rakt ned i helvetet, förväntar jag mig en Lykke som griper tag i publiken med kalla blickar och spöklika bombastiska toner. Detta sker dock aldrig. Som jag nämnde tidigare verkar det redan vara en fas hon nu börjar lämna bakom sig. Låtarna som spelas från Youth Novels har visserligen, tack vare de backande musikerna och långt turnerande, slipats till nivåer man från början aldrig trodde var möjlig. Men många av de nya låtarna ger mig ett mer skvaligt och poprockigt intryck. Ett tag funderar jag till och med på om det är Lykke Li eller Amy Winehouse som står framför mig på scen. Jag antar att det är den soliga tiden i LA som har satt sina spår, och det låter egentligen inte dåligt, men mer kommersiellt än vad jag hade hoppats på.

Självklart kan det också bero på den spellista som satts för kvällen då tyngre låtar som Window Blues och osläppta Silence My Song utelämnas. Som underhållande, dramatisk och energiskt dansande liveartist har Lykke Li redan nått de högsta av höjder, men tyngden behövs också om hon inte ska tappa trovärdighet, för det är i det allvarsamma som hon blir intressant.

Text: Frida Ericsson