Tower Stage

Lykke Li
Lollapalooza, 30/6 – 2019

Publicerad: 1 juli 2019 av Daria Spitza

6

Lykke Lis senaste festivalspelning i Sverige ägde rum på Way Out West förra året. Hon drog då vädergudarnas nitlott och fick spela i det ösregn som kommit att bli oundvikligt för Göteborgsfestivalen, vilket påverkade såväl henne som publiken. I år befinner hon sig på Lollapalooza mitt på Gärdet, i gassande sol och med en taggad, förväntansfull publik framför sig. Hon verkar, till skillnad från förra året, nöjd med förutsättningarna. Ut på scenen kommer en Lykke Li med skärpa i blicken och perfektion i sikte.

Hon sparkar igång konserten med hard rain, en bastung låt som trots sin dansanta produktion inte verkar få mycket gensvar. Publiken som precis varit på ösiga spelningar av , Young Thug och Lil Uzi Vert är uppe i något slags adrenalinrus, vill bara fortsätta dansa loss och skrika med. Lykke Li står och blickar koncentrerat ut över publiken, klädd i rött lack från topp till tå i perfekt symbios med scenutformningen. Hon är inte här för att bjuda på moshpits – hon är här för att bjuda på kvalitet, på en noga uttänkt och sparsmakad show. Hur väl det går hem hos en festivalpublik är annan fråga.

No Rest for the Wicked får i alla fall igång publiken ett snäpp, precis som Just Like a Dream. Lykke Li går med bestämda steg runt på scenen, slår hårt på en tamburin som hon sedan kastar iväg, gör en danskoreografi till utvalda sekvenser. Det blir då tydligt att scenshowen är anpassad efter den senaste skivan so sad so sexy, vilket stundtals skär sig med det långt mer organiska ljudet på hennes tidigare plattor. Det blir också tydligt att majoriteten av publiken knappt har hört den nya skivan. De är där för nostalgin, för låtarna som var soundtracket till deras tonårstid, och konserten blir därför en show för de redan invigda. För den som älskar den nya plattan är det grymt, men för de som kanske inte hört den eller som inte känner till henne alls blir det svårt att ryckas med. Trots sin skicklighet känns hon låst bakom scenpersonan och har svårt att bjuda in, att dra med festivalbesökarna som passerar förbi.

 

  • Hon leker med trap-ljudet som hon inkorporerat på nyaste plattan och väver in sekvenser av hiphoplåtar i sina outros, och när hon under den hjärtskärande vackra two nights tar ut svängen en bit och dansar tätt intill körsångerskan Rosemary Longdon-Hughes jublar publiken. two nights gör sig också suveränt live – det är sorgligt, bittert, plågsamt, men samtidigt också dansvänligt. Publiken dansar och gråter om vartannat och när Lykke Li slutligen sjunger “You never came home” är det med en nästan aggressiv smärta. Titelspåret so sad so sexy i sin tur lever upp till sitt namn. Det är sorgligt, det är sexigt, det är ångest klätt i röda underkläder.

    Det är dock låtarna Little Bit och den avslutande I Follow Rivers som går bäst hem hos publiken. Det märks att det är dem som fansen har väntat på. Lykke Li är inte en artist man förväntar sig en flippad spelning av – hon bjuder i stället på en snygg, noga kontrollerad show. Ytan blir i det här fallet dock föga intresseväckande. Det hade troligtvis varit till hennes fördel att låta scenpersonan krackelera, om så bara för några sekunder här eller där. Den spridda festivalpubliken verkar törsta efter just det. Det är därför med smått tungt hjärta som jag tvingas konstatera att det mest uppseendeväckande under konsertens gång var att en kille i publiken drog fram en tandborste och började borsta tänderna.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2093 [name] => Lollapalooza [slug] => lollapalooza [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2094 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 25 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1314 [name] => Lykke Li [slug] => lykke-li [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1315 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 27 [filter] => raw ) )