Lykke Li saknar den avgörande gnistan

Lykke Li, Peace and Love

Betyg: 6/10

Den svenska indiescenens kvinnliga stjärnskott Lykke Li lyckades med konststycket att göra en uppskattad andra platta efter kritikerrosade debuten Youth Novels. Live fungerar låtarna från uppföljaren Wounded Rhymes riktigt bra i symbios med de tidigare hits som sångerskan från Ystad förtrollat världen med sedan 2007. Det är mycket folk som samlats kring Fantasia-scenen på Peace and Love, och till stort jubel inleder Lykke Li något lamt med Jerome från nya albumet. Det lite mer dansanta guldkornet I’m Good, I’m Gone lyckas hon bättre med, och mönstret som följer fortsätter vara konstant spelningen igenom. Det är när det blir mer dans, mer trummor och högre tempo som Lykke Li är i sitt esse. Sadness Is A Blessing är en av många långrandiga ballader, och låtarna från nya albumet är överlag mer stillsamma och jag saknar den underton av energi som fanns på Youth Novels lugnare delar.

Lykke Li och hennes band är tighta, men den percussionbaserade showen känns förprogrammerad. De förlängda låtarna och samplingarna av The Knifes Silent Shout som intro till fantastiska Until We Bleed och Kanye Wests Power i slutet av Youth Knows No Pain är legitima och passar in bra. En plötslig och kraftig reverb i sista raderna av Little Bit är också en snygg detalj, men någonstans är Lykke Li distanserad. Hennes klassiska scenspråk – att spela pretentiös och svår – gör att publikkontakten idag försämras. Känslan att spelningen är en vanlig dag på jobbet är lite för stark, och de alltför många balladerna drar ned både tempot och betyget. Lykke Li gör sig bäst när hon spelar sina äldre låtar, som Dance Dance Dance, men även det nya materialet med högre tempo, som Get Some och I Follow Rivers, visar den sida av Lykke Li som jag helst ser på scen. Balladen Unrequited Love som encore är med andra ord inget annat än överflödig.

Foto: nomodestbear.com