Ny musik

LYSSNA: Albion – ”Fåglarna”

Publicerad: 16 februari 2017 av David Winsnes

En ny massiv vägg av mässande ord och tjutande syntar från Albion. 

Den svenska popmusiken är sprudlande just nu. Inte konstigt att det är trångt om utrymme – bara den här veckan har vi avfyrat premiärer med Holy Now, ShitKid och Steve Buscemi’s Dreamy Eyes. Lite längre bort håller Solen på att avsluta sin resa från Sveriges bästa osignade band via epitetet Sveriges bästa signade band till världens allra bästa band. Mitt i detta tittar Albion in igen, ett musikaliskt alias som tillhör Erik Blohmé – även skribent här på Festivalrykten, men som helt enkelt släppt ett par lite för spännande singlar för att vi ska hålla händerna över ansiktet.

I fjol kom Mall of Scandinavia-missilen Paradiset, en flödande fantasi – lika massiv som rörande, vilket sedan följdes av en mer poppig Azrael som inte grep tag i mig på samma sätt men som signalerade att Albion var ett lika prestigelöst som allvarligt projekt. En ganska osexig, otidsenlig sak för att ges ut av etiketten Hybris: stora, växande känslor, en melodiös attack på det avmätta och blaserade. Fåglarna låter liksom som om 65daysofstatic hade regisserat Jönköping-gruppen Det vackra livets uppföljare, som om di Leva hade skänkt Hans Zimmers Interstellar-musik några ”aaah”:n i crescendona.

Fåglarna skulle dessutom kunna vara den bästa svenskproducerade poplåten för att åka bil genom tunnlar sedan The Radio Dept. släppte The City Limit för 14 år sedan. Det är en låt där man efter tre minuter börjar häpna över hur snabbt den börjar spinna och plötsligt inser att den bara kommit halvvägs. Suggestiv, dystopisk poesi som fortsatt blåser in spiritualitet i en upptäckt värld: ”Jag krymper ner oändligheten / Gör den till en centimeter / Fåglarna / Jag fångar dom med mina händer / Dom krossas mellan mina fingrar / Fåglarna / Dom vet något dom inte delar / Om svarta hav och vita stenar”.