M.I.A. har varit en lika kraftfull som sällsynt populärkulturell reaktion på vår tids största och högst rådande flyktingkatastrof. En reaktion som utifrån ett populärkulturellt perspektiv överskuggas av den lika aktuella Black Lives Matter-rörelsen, något som hon under året har problematiserat. Med den storslagna singeln Borders gav Mathangi Arulpragasam, som hon heter utan artistnamn, förra hösten ett ledmotiv för Europas gemensamma känsla av frustration och ifrågasättande av den rådande situationen kring våra gränser. För dem som inte kunde urskilja låtens förkrossande budskap så släpptes även en visuell tolkning – en tolkning som innefattar överfyllda flyktingbåtar, skyhöga murar och en kontroversiell fotbollströja.
Och det är samma ifrågasättande över bombastiska trap-trummor som öppnar det femte albumet AIM. Ett album som, enligt huvudpersonen, också mycket väl kan vara det sista. “The world I talked about ten years ago is still the same. that’s why it’s hard for me to say it again on a newLP. can u just play the old1” löd en tweet som förklarade artistens bristande inspiration till att skapa ny musik. Att hävda det i samma andetag som man också släpper årets kanske viktigaste låt och video skapade en våg av lika förvirrade som oroliga fans.
Nu är albumet här, men frågetecknet kring artistens framtid är lika oviss. Vad vi vet är att den huvudsakliga inspirationskällan till AIM är tätt sammankopplad med artistens starka band till just flyktingfrågan. På den Dexta Daps-gästande Foreign Friend får vi höra något som till en början bara verkar vara ett ganska trött tillskott till en potentiell BFF-spellista, med tydliga associationer till Young Thugs fjolårshit Best Friend. Men efter halva låten vänder narrativet och börjar problematisera en invandrares ständiga kamp mot assimilation i sitt nya hemland – när och hur blir man egentligen något annat än en “foreign friend”? Det är den typen av ständiga frågor rörande ämnen som gränsdragningar, identitetspolitik, uppehållstillstånd och hur vi ska kunna få en piratliknande fri världsbild som har fördelats ut över albumet – med inledningsspåret Borders som tydlig grundsten.
Men trots att M.I.A. fortsättningsvis banar sin egna väg i toppskiktet av världsartister bara genom att sikta in sig på dessa frågor så når inte AIM ända fram. Hon är fortfarande lika fri i sitt kreativa tänkande, med influenser från dancehall, trap, dubstep och diverse asiatiska musikstilar strött över hela albumet. Men med en artist som M.I.A. finns en otacksam förväntan av att varje nytt verk ska golva en lika hårt som det senaste gjorde, samtidigt som den experimentella musiken också ska etsa sig fast på näthinnan på ett självklart sätt. Och det misslyckas stora delar av albumet med, som i stället känns spretigt och närmast ofärdigt. Men det finns självfallet höjdpunkter. Blaqstarr-remixen av Bird Song bjuder på en repetitiv kazoo-liknande sample som skapar en obehagligt lockande ljudmatta. Indien-inspirerande Visa får dig att vilja köpa en Toyota Corolla och göra uppror. Och förtrollande Survivor tar upp kampen om frihet på ett mer subtilt men lika effektfullt sätt.
Det må vara efterhandskonstruerat med tanke på hennes uttalanden, men albumet ger en viss känsla av att hon inte är särskilt inspirerad av musik längre. Ändå är det genom musik som hon fortfarande på mest självklart sätt kan presentera sina budskap. En potentiell M.I.A.-sorti bör slå hårdare, men AIM placeras, trots sina brister, bland de viktigaste släppen för det här året – bara genom sin blotta uppenbarelse.